Pierre Chammassian, en libanesisk-armenisk komiker, skådespelare och stand-up artist, är känd bland arabiska och armeniska publiken i Libanon och i hela den armeniska diasporan.
Pierre Dac, född André Isaac den 15 augusti 1893 i Châlons-sur-Marne, Frankrike, var en fransk humorist. Hans familj, ursprungligen från Alsace (Uttenheim och Niederbronn-les-Bains), hade judiska rötter och emigrerade efter Frans-preussiska kriget. Hans far, Salomon Isaac, var slaktare, och familjen flyttade till Paris när Dac var tre år gammal. Han gick på violinlektioner som barn men blev avstängd från skolan 1908 för ett spratt. Dacs karriär började på 1920-talet som en chansonnier på kabaréer som La Muse rouge och La Vache enragée. Han skapade den satiriska tidskriften L’Os à moelle 1938, som fick popularitet innan den stoppades av nazistisk censur. Han medverkade i filmer som Voilà Montmartre (1934) och Juanita (1935). År 1941 sökte han tillflykt i London för att undkomma konflikten i andra världskriget. Där bidrog han till Radio Londres, en BBC-tjänst som nådde ockuperat Frankrike, genom att komponera humoristiska sånger och framföra komiska rutiner. Han greps i Spanien när han försökte nå London och tillbringade flera månader i Francos fängelser. Efter andra världskriget bildade Dac en komisk duo med Francis Blanche, och de skapade och ledde populära radioprogram som *Malheur aux barbus*, *Signé Furax* och *Bons Baisers de partout*. Dac myntade det komiska begreppet "Schmilblick", beskrivet som "strängt integrerat, som inte tjänar något absolut syfte och därför kan tjäna allt," och populariserade ordet "loufoque". Han uppfann också biglotronen och receptet på nudeltryffel. Han initierades i frimureriet 1926 och skapade ett parodiskt frimurarbransch kallat "Le rite des Voyous". Pierre Dac hedrades med flera utmärkelser under sin livstid, däribland Croix de Guerre (både 1914-1918 och 1939-1945), Resistansmedaljen och utnämningen till Riddare av Legion of Honour. Fram till sin bortgång den 9 februari 1975 i Paris, förblev han aktiv inom film och television, med roller i produktioner som *La Famille Anodin* (1956) och *Ne jouez pas avec les Martiens* (1968).
Pierre Desproges, född 9 maj 193 9 i Pantin och dog den 18 april 1988 i Neuilly-sur-Seine, var en fransk humorist känd för sin svarta humor, sin antikonformistiska attityd och sin lutning för den absurda.
Pierre Étaix, född 23 november 1928 i Roanne, Frankrike, var en fransk clown, komiker och filmskapare. Hans föräldrar var Edmond Étaix, en lädretillverkare, och Berthe Tacher. Han påbörjade ursprungligen en utbildning som grafisk formgivare, studerade glasmålning med Théodore-Gérard Hanssen och försörjde sig som tidningsillustratör. Tidigt i sin karriär uppträdde han på olika kabaréer och musikscener, däribland Le Cheval d'Or, Les Trois Baudets, l'ABC, l'Alhambra, Bobino och Olympia, och arbetade även som cirkusartist med clown Nino. Étaix karriär tog en betydande vändning när han började arbeta för Jacques Tati 1954. Han bidrog som tecknare och gagman till Mon Oncle , assisterade vid inspelningen 1958, och designade affischer för filmen och dess senare omtryck, Les Vacances de Monsieur Hulot . Han medverkade också i Tatis Jour de fête på Olympia 1960. Inspirerad av slapstickkomiker som Buster Keaton, Harold Lloyd, Harry Langdon, Max Linder, Charlie Chaplin och Laurel and Hardy, började Étaix etablera sin egen komiska stil, präglad av elegans i slapstick och minutiös tajming. Han regisserade sin första kortfilm, Rupture , med Jean-Claude Carrières medverkan, och följde upp detta med den Oscarbelönade kortfilmen Heureux Anniversaire 1963, även den med Carrières medverkan. Étaix långfilmer inkluderar Älskaren (1962), Yoyo (1965), Så länge vi har hälsan (1965), Den stora kärleken (1968) och Kokosnötslandet (1971). Hans filmer satiriserar ofta det moderna livet, oljud och reklam. En juridisk tvist resulterade i att Étaix filmer blev otillgängliga från 1970-talet; dock återställdes de och visades offentligt igen 2010 efter en domstolsbeslut. Étaix och Annie Fratellini grundade tillsammans École nationale de cirque 1973; de hade gift sig 1969 och turnerade därefter med sin egen cirkus, under vilken Étaix uppträdde som vit ansikts clown. Han mottog Louis Delluc-priset 1962 för Le Soupirant och utnämndes till Commandeur des Arts et des Lettres 2013. Pierre Étaix avled den 14 oktober 2016 i Paris, 87 år gammal, och lämnade efter sig ett arv som en mästare inom poetisk burlesk och en viktig figur inom fransk slapstick-film.
Pierre Palmade, född den 23 mars 1968 i Bordeaux, Frankrike, är en mångfacetterad fransk underhållare. Han arbetar som skådespelare, komiker, teaterregissör och dramatiker. Efter att ha gått på Paul-Antin skola, Alain-Fournier gymnasium och Michel-Montaigne högskola i Bordeaux, avbröt han förberedande studier vid HEC för att satsa på en karriär i Paris. Palmade fick erkännande som humorist under slutet av 1980-talet, först genom att delta i sketchkomedyshower och senare genom att medverka i tv-programmet La Classe 1988. Hans humoristiska stil involverar ofta skildringar av obehagliga eller irriterande karaktärer, och han är känd för sin komediform som bygger på karaktärer och situationer. På 1990-talet gick Palmade över till att skriva och framföra egna stand-upakter och skrev ett pjäser, Pièce montée , för Jacqueline Maillan 1991. Han samarbetade med Muriel Robin och Michèle Laroque i pjässviten Ils s'aiment , som hade premiär 1996 och fortsatte 2001. Dessa produktioner nominerades till Molière Awards, en prestigefylld fransk teaterutmärkelse. Palmade skrev även för artister som Jean-Marie Bigard, Mimie Mathy och Guy Bedos. Palmade’s karriär sträcker sig bortom scenen; han har medverkat i 67 filmer och skrivit manus till 12 filmer, inklusive medskrivandet av Pédale douce och Pédale dure . Han spelade Assurancetourix i Asterix och Obélix mot Caesar (1998) och Jacques Chazot i den biografiska filmen Sagan (2008), som fick negativa recensioner. Från 1993 till 2021 deltog han i Enfoirés -showerna. Han var programledare för sketchkomedyshowen Made in Palmade på France 3 från september 2007 till december 2007. De senaste åren har hans liv präglats av juridiska och hälsomässiga utmaningar; han erkände sig ha lidit av drogberoende 2019 och mötte anklagelser relaterade till droger. Han var inblandad i en allvarlig bilolycka i februari 2023 medan han körde påverkad av kokain, vilket resulterade i allvarliga skador på andra och döden av ett spädbarn. I november 2024, vid 56 års ålder, är han instängd på ett behandlingshem med elektronisk fotboja, och står inför anklagelser inklusive grov kroppsskada och vållande till annans död.
Pierre Repp, född Pierre Alphonse Léon Frédéric Bouclet den 5 november 1909 i Saint-Pol-sur-Ternoise, var en fransk humorist och skådespelare. Han studerade först vid Conservatoire de Lille och tog en Baccalauréat-examen innan han gjorde militärtjänstgöring i början av 1930-talet. Efter sin militära tjänst flyttade han till Paris och inledde sin karriär genom att uppträda på cabaréer. Hans äktenskap med Ferdinande Alice Andrée Bouclet, hans kusin, ägde rum den 14 augusti 1930 i Lille. Han uppträdde ofta i musikaler och cabaréer både i Paris och på turné, och etablerade sig som en framstående person inom fransk underhållning. Repps komedistil kännetecknades av hans unika "talent de bafouilleur," eller stammartalangen. Han simulerade humoristiskt stammning, ofta ersatte ord med överraskande alternativ och använde ordlekar. En särskilt känd sketch, "Les crêpes," demonstrerade ett recept med komiska feluttalanden och är fortfarande en humoristisk referens, som Stéphane De Groodt noterat. Denna sketch släpptes också som en låt på en skiva 1960, tillsammans med andra låtar som 'La Machine à laver'. Han samarbetade med konstnärer som Boris Vian och Fernand Raynaud, och medverkade i ett stort antal teaterpjäser och TV-program, inklusive Guy Luxs televisionsprogram under 1970-talet och Michel Druckers program. Hans framträdanden sträckte sig även till belgisk television på 'Zygomaticorama'. Under hela sin karriär hade Repp roller i ungefär 100 filmer, ofta som en birollsinnehavare, inklusive välkända titlar som ”Bonjour sourire” och ”Les Quatre Cents Coups,” vilket bidrog till hans plats i fransk filmhistoria. Han deltog även i ”Le Nouveau Testament” tillsammans med Fernand Gravey. 1982 uppträdde han på Casino de Paris för Fondation Perce-Neige. Han var medlem i Société des Rosati. Pierre Repp avled den 1 november 1986, nästan 77 år gammal, i Plessis-Trévise och begravdes på den nya kyrkogården i Vincennes. År 2018 publicerades en essä med titeln ”Pierre Repp, Bégayer, exister, écrire” av Nicolas Le Golvan, som utforskade hans liv och verk.
Pierre-François Martin-Laval, som ofta refereras till som PEF eller Pef, var en fransk skådespelare, filmregissör, manusförfattare och teaterregissör. Född i Marseille den 25 juni 1968, son till Denis Martin-Laval, började han sin skådespelarutbildning från 1988 till 1991 under Isabelle Nanty och Denise Bonal. Under denna period träffade han Marina Foïs, Élise Larnicol, Maurice Barthélemy, Jean-Paul Rouve och Pascal Vincent, personer som senare skulle bli integrala delar av ett komediteam. Komikduon 'Les Robins des Bois' grundades av Martin-Laval 1996 tillsammans med sina klasskamrater. De hette ursprungligen 'The Royal Imperial Green Rabbit Company', men bytte snabbt namn efter sin första framgångsrika pjäs, 'Robins des bois'. Pjäsen hade premiär på Théâtre des Sablons i Fontainebleau och visades sedan över 250 gånger på Théâtre de la Gaîté-Montparnasse och därefter på Splendid. Dominique Farrugia upptäckte Les Robins des Bois och producerade dem på Comédie!-kanalen, där de medverkade i 'La Grosse Emission' från november 1997 till juni 1999, och senare i Canal+'s 'Nulle part ailleurs' från september 1999 till 2001. Under sin tid med Les Robins des Bois, som sträckte sig från 1990-talet till 2000-talet, porträtterade han återkommande karaktärer som Pouf le Cascadeur, Commissaire Van Loc, Monsieur Merdocu, Maître Marcadet, Madame Marcadet och Professeur Cigalon. Utöver sitt arbete med Les Robins des Bois har Martin-Laval haft en mångsidig karriär. Han regisserade 'Éric et Ramzy' från 1996 till 1998 och regisserade filmen 'Essaye-moi' år 2006, med Julie Depardieu, Pierre Richard, Kad Merad och Marina Foïs i rollerna. Han regisserade också 'Serial Teachers' år 2013 och dess uppföljare år 2015, samt 'Gaston Lagaffe' år 2018. Hans skådespelarmeriter inkluderar roller i filmer som Vilaine (2008), Modern Love (2008), L'un dans l'autre (2016), Mon poussin (2016) och Un jour mon prince ! (2016). Han gav också röst åt Emile i den franska versionen av 'Ratatouille' år 2007, medverkade i 'Capitaine Marleau' år 2018 och 'The Disappearance' år 2015. Han regisserade och spelade i pjäsen 'Robin des Bois d'à peu près Alexandre Dumas' år 1997, och regisserade musikalen Spamalot på Théâtre Comédia år 2010, för att sedan återuppta rollen som Kung Arthur från 2013 till 2014 på Bobino.
Pieter-Dirk Uys föddes den 28 september 1945 i Kapstaden, Sydafrika. Han växte upp i Kapstaden och gick på Nassau High School i Mowbray. Hans far, Hannes Uys, var en kalvinistisk afrikansk musiker och organist, medan hans mor, Helga Bassel, var en Berlin-född judisk konsertpianist som flydde från Nazityskland; hans syster, Tessa Uys, blev senare konsertpianist baserad i London efter att ha fått pianolektioner av deras mor. Uppfostrad i en NG Kerk (holländsk reformerad kyrka)-miljö tog Uys en B.A.-examen från Dramadepartementet vid University of Cape Town, där han studerade med föreläsare som Rosalie van der Gucht, Mavis Taylor och Robert Mohr. Vid återkomsten till Kapstaden tog Uys sig an frilansuppdrag som dramatiker, skådespelare och teaterregissör. Han skrev och regisserade pjäser som Popcorn , Selle Ou Storie , Pity About People , God's Forgotten , och Karnaval som hade premiär på Space Theatre. Han anslöt sig till Space Theatre som en aktiv skådespelare, dramatiker och teaterregissör, medverkande i ett flertal pjäser och regisserande flera produktioner. Uys är vida känd för att ha skapat och gestaltat karaktären Evita Bezuidenhout, en afrikaans socialit och politisk aktivist inspirerad av Barry Humphries's Dame Edna Everage. Evita Bezuidenhout innehad positionen som före detta ambassadrös för Bapetikosweti, vilket var en påhittad bantustan. Från slutet av 1970-talet började han härma sydafrikanska politiska figurer; hans pjäs 'Paradise is Closing Down' visades i London och på Edinburgh Festival 1979, varefter den anpassades för Granada Television 1981. 'Adapt or Dye,' hans show, hade premiär på Market Theatre i Johannesburg 1981 och fortsatte med totalt 280 föreställningar. Uys använde humor för att kritisera Sydafrikas apartheidpolitik och har varit en förespråkare för homorättigheter. Han öppnade Evita se Perron, en kabaréscen i Darling, Västra Kapprovinsen, genom att omvandla en gammal järnvägsstation. Som skådespelare, komiker, satiriker, författare och dramatiker har han skapat och framfört 18 pjäser, revyer och enmansföreställningar; bland dessa finns 'Foreign Aids,' som mottog en Obie Award i maj 2004 och en Special Teddy Award på Berlin International Film Festival 2011. Han bor för närvarande i Darling och uppträder inför företagspubliker, och tar upp samhälleliga verkligheter med satir, ofta genom att involvera publiken genom lådval i sin show 'An Audience with Pieter-Dirk Eish.'
Pinko Izumi, även känd som ピンクイズミ på humorwebbplatser, är en japansk skådespelare och sångerska född Sayo Takemoto i Nihonbashi, Tokyo den 11 september 1947. Hon gick på Tokyo Metropolitan Higashi-Shinagawa Second Elementary School och Shinagawa Municipal Hino Middle School innan hon hoppade av Japan Music High School 1966. Hennes tidiga karriär började som en kayo enkagakusha (sång- och pratunderhållare) under namnet Mari Misaka, med Makoto Maki som mentor. Denna period innebar arbete på cabaretklubbar, där hon upplevde svåra förhållanden inklusive trakasserier och publikens hån. Izumis övergång till TV kom 1975 när hennes humoristiska sätt att tala ledde till en roll som reporter i Television Sanmen Kiji Weekender , vilket resulterade i ett namnbyte till Pinko Izumi. Hennes första reportage handlade om att observera grisars sexuella beteende, och hon fick snabbt uppmärksamhet, vilket ledde till inbjudningar till TV-dramer från TBS-regissören Nobuichi Kamikata. Hon debuterade som skådespelare samma år med Kobe International Gang och spelade huvudrollen i sin första dramaserie, Hanafubuki Hashigo Kazoku . 1977 släppte hon sin debutsingel, ”Airen Chō” (Melankolisk fjäril), som fick en måttlig framgång och nådde plats nummer 37 på Oricon-listan samt sålde 109 000 exemplar. Hon uttryckte en länge hånad önskan om att få medverka i NHK Kohaku Uta Gassen , vilket hon slutligen lyckades med 2014. Pinko Izumis karriär har sträckt sig över decennier och omfattat olika roller inom TV, film och teater. Hon är särskilt känd för sin roll som Fuji i NHK:s taiga-drama Oshin från 1983 till 1984, vilket gav henne betydande erkännande. Hon har ofta medverkat i verk av Bridda Sugita efter beröm från manusförfattaren till Oshin . Hon spelade huvudrollen i Sanga Moyu (1984), Inochi (1986) och Onna Taikoki (1981) som Asahi no kata. Sedan 1990 har hon varit en hörnsten i Wataru Seken wa Oni Bakari , där hon spelar Kojima Satsuki. Hon medverkade också i Onna to Ai to Mystery från 2001 till idag och porträtterade Kaneko Akiko i Blackjack ni Yoroshiku (2003) och Kato Kimie i Misora Hibari Tanjo Monogatari (2005). Hon spelade huvudrollen i Old Car (2023) och är planerad att medverka i Zagin de Shisu! (2024). År 1989 gifte hon sig med gastroenterologen Motoe Kabemoto. Hennes bidrag till japansk underhållning erkändes 2019 med Commissioner of Cultural Affairs Award och Order of the Rising Sun, 4:e klass, Guldstrålar med Rosett.
Pirkka-Pekka Petelius, en finsk skådespelare som också leder, producerar, skriver manus och deltar i politiken, har lagt ut sex sångerskor. Han tillhör Green League och vann ett parlamentariskt säte i valet 2019 med 6 331 personliga röster, men han tjänar inte längre i parlamentet.
Polo Polo , född Leopoldo Roberto García Peláez Benítez , var en mexikansk stand-upkomiker känd för sin distinkta berättarkonst, ordlekar, dubbeltydigheter och humor med vuxeninnehåll. Född den 9 mars 1944 i León, Guanajuato, arbetade han inledningsvis i familjens skomakeri innan han upptäckte sitt talang för komedi. Han började uppträda på små klubbar och barer innan han fick bredare erkännande på Keops Nightclub i Mexico City under 1970-talet. Polo Polo blev en av de mest igenkännbara figurerna inom mexikansk komedi under 1980- och 1990-talen. Hans framträdanden levererades typiskt sett som detaljerade berättelser i första person, ofta med sexuella skämt, mexikanska ordlekar kända som albur och färgstarka vardagssituationer. Hans liveinspelningar blev mycket populära, och han medverkade också i TV, filmer och på stora arenor över hela Mexiko och USA, inklusive Grand Olympic Auditorium i Los Angeles. Ofta beskriven som en pionjär inom stand-upkomedi i Mexiko, påverkade Polo Polo generationer av spanskspråkiga komiker med sin samtalsliknande berättarstil och oförsiktiga vuxenhumor. Han gick i pension från scenen under 2010-talet efter mer än fyra decennier inom underhållningsbranschen och dog den 23 januari 2023, 78 år gammal. Hans arbete är en viktig del av mexikansk komedihistoria.
Prins Jacob, även känd professionellt som प्रिंस जैक, är en mångfacetterad underhållare från Indien. Född Miguel Jacob Carmo Luis Fernandes den 16 juli 1960, är han erkänd som skådespelare, sångare, komiker, dramatiker, regissör, producent och radiopersonlighet. Han verkar främst inom Marathi- och Konkani-filmindustrin, med ett särskilt fokus på Konkani tiatr-produktioner. Hans karriär började i ung ålder; han debuterade i tiatr vid endast 13 års ålder 1973, i Rosario Dias’ ‘Chuk Hanvem Adharli’. Efter sin SSC sökte han teknisk utbildning i svetsning och bearbetning på Don Bosco, Fatorda, innan han rekommenderades till tiatrist Ligorio Fernandes och därefter anslöt sig till Roseferns Dramatics Troupe. Prins Jacob snabbt etablerade sig som en betydande gestalt inom Konkani tiatr-scenen tack vare sitt komiska begåvning. Han fick titeln "Komediens Prins" 1982 efter den 75:e föreställningen av ‘Thapot’. Hans arbete kännetecknas av innovation, inklusive att införliva element som en doberman i ‘Pavnnek’ och magi i ‘Raza Raani’, samt att ta upp sociala frågor; han introducerade en riktig handikappad person i tiatren ‘Pavlam’. Han har regisserat ett stort antal tiatrar, många med titlar som börjar på 'P', såsom 'Pinzrem', 'Pavnnek', 'Pordexi' och 'Padri'. Särskilt ‘Padri’ uppnådde en anmärkningsvärd milstolpe och blev den första tiatr att slutföra 315 föreställningar. Efter detta regisserade han tiatrar som börjar med bokstaven 'R', inklusive 'Rodonaka' och 'Raja Rani'. Han samarbetar ofta med sin bror och komiska partner, Humbert, vilket ytterligare stärker hans närvaro i nöjesvärlden. Prins Jakob har fått betydande erkännande för sina insatser inom konkaniteatern. Han var tidigare ordförande för Tiatr Academy of Goa. Hans arbete har belönats med flera priser, inklusive GoaPost Award, Gulab Award och Kala Academy Award. Han har en hängiven fanskara över hela Goa, Indien, Gulfregionen och Storbritannien. Utöver sin karriär inom underhållning är Prins Jakob känd för sitt välgörande arbete. Han fortsätter att vara en aktiv närvaro i konkaniteatergemenskapen, vilket visar ett bestående arv som en mångsidig artist och inflytelserik person.
Albanien
1
Armenien
2
Argentina
36
Österrike
27
Australien
52
Azerbajdzjan
1
Bangladesh
1
Belgien
13
Bulgarien
57
Benin
2
Bolivia
1
Brasilien
27
Belarus
2
Kanada
125
Demokratiska republiken Kongo
3
Schweiz
17
Elfenbenskusten
1
Chile
15
Kamerun
1
Kina
8
Colombia
4
Kuba
4
Tjeckien
7
Tyskland
188
Danmark
17
Dominikanska republiken
1
Algeriet
2
Ecuador
2
Estland
5
Egypten
10
Spanien
74
Etiopien
1
Finland
15
Frankrike
214
Storbritannien
365
Georgien
1
Ghana
3
Grekland
18
Guatemala
1
Kroatien
2
Haiti
1
Ungern
7
Indonesien
23
Irland
31
Israel
10
Indien
47
Irak
3
Iran
6
Island
4
Italien
136
Jamaica
1
Japan
37
Kenya
3
Sydkorea
20
Kazakstan
3
Libanon
5
Sri Lanka
1
Litauen
1
Lettland
1
Marocko
17
Myanmar (Burma)
1
Malta
1
Malawi
2
Mexiko
28
Malaysia
7
Nigeria
19
Nicaragua
2
Nederländerna
2
Norge
12
Nepal
3
Nya Zeeland
9
Peru
2
Filippinerna
35
Pakistan
7
Polen
8
Portugal
7
Qatar
1
Rumänien
1
Serbien
4
Ryssland
9
Saudiarabien
4
Sverige
101
Singapore
3
Slovenien
4
Slovakien
2
El Salvador
1
Syrien
1
Thailand
2
Tunisien
4
Turkiet
5
Taiwan
1
Ukraina
11
Uganda
7
USA
213
Uruguay
4
Uzbekistan
1
Venezuela
5
Vietnam
1
Sydafrika
3
Zimbabwe
1
