Global talangkatalog

Komikerkatalog

Bläddra bland komikerprofiler, biografiska sammanfattningar, ursprungsland och officiella länkar.

1635 komiker

Albert Algoud

Albert Algoud, född den 23 mars 1950 i Asnières-sur-Seine, är en fransk humorist med en mångsidig och lång karriär. Han kommer från en familj av författare; hans far var François-Marie Algoud, och han är barnbarn till en annan Albert Algoud, båda författare. Innan han fick framgång inom komedin arbetade Algoud som fransk lärare från 1976 till 1988, och undervisade i Haute-Savoie, La Roche-sur-Foron och Poissy. Hans tidiga liv innebar korta perioder av politiskt engagemang, inklusive deltagande i Action Française och senare Gauche prolétarienne, men han lämnade på grund av ideologiska meningsskiljaktigheter. Algouds komiska resa började på radion, först med "Contrebande" i Annecy runt 1970. Han fick bredare erkännande genom sitt arbete i Canal+-program som Nulle Part Ailleurs och Karl Zéro , där han spelade karaktären Pintimbert tillsammans med Karl Zéro. Han bidrog också till skrivandet av sketcher för Nulle Part Ailleurs med Antoine de Caunes och Laurent Chalumeau. Mellan 1989 och 1990 delade Antoine de Caunes, Karl Zéro och han på värdskapet för ett komiskt radioprogram som sändes på RFM. Hans humor beskrivs som absurd och lärd, en blandning av satir och kulturella referenser, och han är känd för sina imitationer av politiska figurer som Hu Jintao, Vladimir Putin och Osama bin Laden. Han medskapade också nyhetspastichen Zérorama med Christophe Bertin 1994, och medverkade i Karl Zéros satiriska nyhetsprogram, Le Vrai Journal de Karl Zéro . Algouds karriär fortsätter att utvecklas. Från 1999 till 2002 var han programledare för kulturtidningen La partie continue på France Inter. Han har skrivit ett flertal böcker, med särskilt fokus på Tintins värld, inklusive en ordbok över Kapten Haddock's förbannelser och en obehörig biografi om Madame Castafiore. År 2023 publicerade han Le Prof qui a sauvé sa vie , en självbiografisk seriestripp. För närvarande medverkar han som 'Père Albert' i France Inter’s Le Fou du roi och À rebrousse poil , och har varit krönikör på La Bande originale sedan 2015. Hans son Boni diagnostiserades med autism ungefär 27 år före nuvarande tid, ett ämne Algoud diskuterar öppet. Han är fortfarande en flitig författare, och har skrivit runt tio böcker tillägnade Tintin, inklusive Le dictionnaire amoureux de Tintin , som hyllar La Roche-sur-Foron.

Visa profil

Verifierad Ej anspråk gjort

Frankrike

Albert Meslay

Albert Meslay är en fransk humorist, född den 9 maj 1956. Innan han ägnade sig åt komedi arbetade Meslay som programmerare och systemanalytiker, och fann det senare otillfredsställande. Han studerade ekonomi och började uppträda på små scener och bistroer i Bretagne. Meslays komiska stil kännetecknas av absurditet, ordvitsar och ologisk resonemang. Hans humor kombinerar ordlekar, imitationer av personer som Émile Zola, Gandhi, Jean Moulin, Plinius den Äldre och Christoffer Columbus bankir, samt en allmän känsla av det absurda. Han betraktas ofta som en pataphysiker och specialist på pataphysik. Han flyttade till Paris 1996, efter att ha lämnat sitt jobb 1993. Han uppträdde på platser som Point Virgule, Café de la Gare och Théâtre Trévise. År 1995 vann han Devos d'Or-priset vid Festival de Monnaie, presenterat av Raymond Devos. Under hela sin karriär har Meslay medverkat i ett stort antal radioprogram och TV-program, däribland Stéphane Berns 'Le fou du roi' på France Inter från 2001 till 2003, Patrick Sébastiens "Etonnant et Drôle" 1996, Michel Druckers "Faites la fête" från 1997 till 1998 och Laurence Boccolinis “Rien à voir” mellan 1999 och 2000. Flera TV-program är ett resultat av hans kreativitet, bland annat 'L'Albertmondialiste,' 'Albert Meslay au Point-Virgule,' 'Je pense, mais je ne me comprends pas,' 'Je délocalise' och 'La joyeuse histoire du monde.' Han har även publicerat 'La Cosmochérette' år 2000, med en reviderad utgåva som kom ut 1980. Meslay är medlem i Académie Alphonse-Allais och medverkade i TV-serien "C'est la crise" 2013 och filmen 'Salauds de pauvres' 2019. Han fortsätter att turnera, med sin senaste show 'Je n’aime pas rire, ça me rappelle le boulot,' skapad 2023, som fortfarande spelas 2026.

Visa profil

Verifierad Ej anspråk gjort

Frankrike

Alex Lutz

Född den 25 augusti 1978 i Strasbourg, Lower Rhine, Alex Lutz arbetar i Frankrike som skådespelare, humorist, regissör, dramatisk författare, författare och regissör.

Visa profil

Verifierad Ej anspråk gjort

Frankrike

Alex Métayer

Alex Métayer, född Alexandre Marcel Jacques Métayer den 19 mars 1930 i Berre-l'Étang, var en fransk humorist. Hans föräldrar flyttade familjen till Algeriet 1936, där han tillbringade sina formativa år innan han återvände till Frankrike 1945 efter andra världskriget. Han visade tidigt musikalisk talang och vann ett första pris för klarinettspel samt arbetade som musiker innan han sökte sig till andra roller som animatör, byråd och underhållningschef på Club Med. Métayer började sin karriär i början av 1960-talet genom att uppträda på cabaretscener och fick ett betydande genomslag när han förband Georges Brassens på Bobino 1964. Han fortsatte att bygga upp sitt rykte genom att delta i radioprogrammet 'L'Oreille en coin' från 1966 till 1968 och genom att uppträda på olika prestigefyllda teatrar, inklusive Théâtre de la Ville, Olympia och Casino de Paris. Hans komedistil innebar att han bar en vit kostym på scenen och observerade vanliga människor, ofta med en 'pied-noir'-dialekt från sin tid i Algeriet. Han presenterade också shower på Bobino, bland annat ‘Les femmes et les enfants d’abord’ 1983. Under hela sin karriär skapade Métayer ett flertal enmansföreställningar, som började med 'Mémoire d'un amnésique' 1975 och följdes av titlar som 'Nous on s'aime,' 'La Vie en VO' och 'Merci disco.' Han regisserade tre filmer: 'La Vie des seins' (1973), 'Le bonheur se porte large' (1988) och 'Mohamed Bertrand-Duval' (1991). 1993 vann hans föreställning 'L'Opéra comique' honom Grand Prix de l'humour från Sacem och en nominering som bästa humorist vid Victoires de la musique. Hans sista föreställning, 'Alex perd la tête,' som presenterades 2000 på Théâtre du Palais Royal, hade en professoriell ton och reflekterade över människors attityder. Alex Métayer avled den 21 februari 2004 i Levallois-Perret av cancer och är begraven på Montparnasse kyrkogård; en gata i Berre-l’Étang bär hans namn.

Visa profil

Verifierad Ej anspråk gjort

Frankrike

Alexandre Astier

Alexandre Astier är en mångfacetterad fransk artist, född den 16 juni 1974 i Lyon. En mångsidig person som tar på sig roller som humorist, manusförfattare, kompositör, regissör, redigerare, författare och även skådespelare. Hans föräldrar, Lionnel Astier och Joëlle Sevilla, är också skådespelare och producenter, vilket bidrog till hans tidiga exponering för scenkonsten. Alexandre Astiers familjebakgrund inkluderar paternala ursprung från Gévaudans regionen och materna härkomst av italienskt-spanskt ursprung, och han är halvbror till skådespelaren Simon Astier. Astiers konstnärliga resa började med formell musikalisk utbildning; han studerade musik vid Lyons konservatorium från sex års ålder, med fokus på kontrabas, orkestrering och körer, och senare deltog han i American School of Modern Music i Paris 1989. Han studerade även skådespeleri och manusförfattande. Hans tidiga verk inkluderar att skriva och framföra pjäser som 'Le Jour du froment' och 'Nous crions grâce,' samt att medskriva, agera i och komponera musik för kortfilmer som Soyons sport och Un soupçon fondé sur quelque chose de gras år 2001. Kortfilmen Dies Irae , regisserad av honom 2002, tjänade som en grundläggande utkast till hans mest kända skapelse, Kaamelott . Han är främst känd för Kaamelott , en tv-serie han skapade, regisserade, skrev, redigerade, komponerade och medverkade i från 2005 till 2009, som ursprungligen sändes på M6. Fyra av hans sju barn har medverkat i programmet. Astier har även haft roller i filmer som Hey Good Looking! (2006), Asterix at the Olympic Games (2006), LOL (2009) och All Three of Us (2015). Han regisserade David et Madame Hansen (2012) och medregisserade animerade filmer som Asterix: The Mansions of the Gods (2014) och Asterix: The Secret of the Magic Potion (2018). Han har även uppträtt i humoristiska shower som Que ma joie demeure! (2012) och L'Exoconférence (2014). För närvarande anpassar han Kaamelott till en trilogi av filmer, där den första filmen, Kaamelott: Premier Volet , släpptes 2021. Han planerar också att publicera en serie serieromaner, Kaamelott Résistance , för att överbrygga klyftan mellan tv-serien och de kommande filmerna, och inspelningen av detta projekt började i januari 2019. Alexandre Astier äger ett slott i Ardèche där han förvarar sina musikinstrument.

Visa profil

Verifierad Ej anspråk gjort

Frankrike

Alma Brami

Alma Brami är en fransk författare, känd för sitt arbete både som romanförfattare och dramatiker. Hon fick sitt genombrott 2008 med publiceringen av 'Sans elle,' en roman som mottog flera priser. Efter denna initiala framgång fortsatte hon att ge ut romaner, inklusive 'Ils l’ont laissée là' 2009 och 'Tant que tu es heureuse' 2010. Dessa tre första romaner översattes och publicerades i Kina i september 2011, vilket breddade hennes läsekrets internationellt. Hon utökade sedan sitt litterära oeuvre med 'C’est pour ton bien' 2012 och 'Lolo' i januari 2013, samt 'J’aurais dû apporter des fleurs' både 2014 och 2016. Bramis kreativa insatser sträcker sig bortom romaner. År 2011 publicerade hon sin första barnbok, 'Moi, j’aime pas comme je suis.' Hon skrev också monologen 'Mardi c'est le jour du poulet' för festivalen 'Le Paris des femmes' 2016, vilken senare samma år omarbetades till 'L’Ombre'. Bland hennes mer recenta verk finns romanen 'Ils sont moi, je suis eux,' som släpptes 2023. Vidare är Brami manusförfattare för filmer och medskrev manuset till 'A Dangerous Game' tillsammans med Karine Silla. Denna dramafilm, som kretsar kring ett par och deras gäst, produceras av Thelma Films och planeras ha premiär i Frankrike den 20 januari 2027 under titeln 'Un jeu dangereux,' med en planerad filmadaptation av hennes roman 'Qui ne dit mot consent'. Brami’s skrivande innefattar även barnlitteratur med 'Je ne veux plus être un loup' (Jag vill inte vara en varg), riktad till barn från 3 års ålder och uppåt. Den här boken, illustrerad av Aurélie Grand, tar upp fördomar och stereotyper mot djur genom en berättelse där olika djur—inklusive en varg, gris, get, snigel, mask, krokodil, björn och mus—gör uppror mot sina negativa rykte och anordnar en fest för att ta hand om varandra. Boken beskrivs som en hyllning till frihet och broderskap, och uppmuntrar läsarna att bryta sig loss och vara sig själva. Sedan 2024 har hon hållit intervjuer under serien 'Alma invite,' vilket fortsätter hennes engagemang med publiken och andra kreatörer.

Visa profil

Verifierad Ej anspråk gjort

Frankrike

Jean-Guy Fechner

Jean-Guy Fechner, född den 2 mars 1947 i Agen, Frankrike, är en mångfacetterad underhållare. Han identifierar sig som skådespelare, humorist, kompositör, trummis och producent. Hans familj inkluderar hans bror, Christian Fechner, som också är producent, och hans son, Sébastien Fechner, som delar samma yrke. Vid 79 års ålder närmar han sig sin 80-årsdag den 2 mars. Fechners karriär började i juni 1966 när han anslöt sig till musikgruppen Les Charlots, ursprungligen kända som Les Problèmes. Han ersatte Donald Rieubon som trummis och var medlem fram till juni 1976. Under denna tid fick Les Charlots uppmärksamhet genom parodier på suggestiva låtar och uppnådde betydande framgång inom film, inklusive medverkan i La Grande Java , Les Bidasses en folie och Le Grand Bazar . Gruppen genomgick flera namnbyten innan de landade på Les Charlots. Anmärkningsvärt är att Les Problèmes förband med The Rolling Stones 1966. Han lämnade gruppen efter inspelningen av Bons baisers de Hong Kong . Efter sin avresa från Les Charlots arbetade Fechner på Studios Fechner med sin bror. Hans filmografi inkluderar framträdanden i ungefär tio filmer mellan 1970 och 1975, samt kameoframträdanden i senare produktioner som Trop c'est trop och Au bistro du coin . Han medverkade också i filmer som Fools Run Amok in Spain (1972) och The Cardboard Box (2004). Fechner komponerade musik till flera filmer, inklusive Les fous du stade , Les Charlots font l'Espagne och Bons baisers de Hong Kong . Han övervakade reklamkampanjen för Les Bronzés 3 . År 1975 tjänstgjorde han som både skådespelare och musikproducent för Best Kisses from Hong Kong . Han deltog i dokumentären Les Charlots Intime från 2013 och återförenades med Les Charlots i maj 2016 för att fira deras 50-årsjubileum, och uppträdde live efter ett uppehåll på nästan 40 år. Han återvände till Les Charlots 2014 och är fortfarande medlem. Fechners karriär sträckte sig över 43 år och inkluderade framträdanden i TV-serier och filmer. Han medverkade i Vivement dimanche med Les Charlots 2008 och blev medlem i 'Les Grosses Têtes' 2013. Han deltog i en kryssning för seniorer till Spanien 2014 och publicerade boken Définitivement Charlots 2012. Han medverkade i pjäsen Les Vieux fourneaux 2022. Fechner drabbades av en stroke (AVC) 2022. För närvarande lever han ett stillsamt liv borta från kamerorna.

Visa profil

Verifierad Ej anspråk gjort

Frankrike

Jean-Hugues Lime

Jean-Hugues Lime, född 2 8 december 1958 i Montferleil, är en fransk skådespelare som tog sina första steg på Théâtre de Bouvard. Han arbetar också som regissör och författare.

Visa profil

Verifierad Ej anspråk gjort

Frankrike

Jean-Jacques Peroni

Jean-Jacques Peroni är en fransk humorist, född den 21 februari 1953, även om vissa databaser hävdar att han föddes 1955. Han växte upp i Paris och gick på lycée Voltaire i det 11:e arrondissementet. Hans far, Victor Peroni, var en sportjournalist som arbetade för publikationer som L'Equipe, France Football och Football magazine. Peroni började sin karriär med att skriva pjäser på café-théâtres under 1970-talet, ibland tillsammans med Jean-Paul Sèvres och andra humorister som Jean-Hugues Lime. Han är gift och har en son vid namn Jules. Peronis komedistil involverar ordvitsar och lek med språket, ofta beskriven som att ha en vass tunga och rosiga tankar. Han skrev och framförde pjäser inklusive 'Couple moi l'souffle' (1979), 'Les blaireaux sont fatigués' (1982) och 'J'aurais pu être votre fils' (1982). Från 1982 deltog han i tv-programmet 'Le Théâtre de Bouvard'. Han bidrog även till tidskrifter som Hara-Kiri och La Grosse Bertha. Han refereras ofta till som Peroni. Hans skrivande beskrivs som strängt men roligt, och han skyr inte någon – vare sig kvinnor, konstnärer, politiker eller tabubelagda ämnen. En betydande del av Peronis senaste karriär har kretsat kring hans samarbeten med Laurent Gerra. De delade på värdskapet för 'En route vers l'an débile' på Europe 1, och senare 'Le Grand Juron' och 'Un doigt dans l'actu' på RTL från 2007. De skapade Laurent Gerras första enmansshow 1999 och fortsatte att samarbeta kring efterföljande shower. Han skrev tre CD-skivor framförda av Laurent Gerra: 'Ma cabane au fond du jardin' singeln och kompilationsalbumen 'RTL Élections matinales' och 'Élections matinales volume 2'. Peroni var en regelbunden deltagare i radioprogrammet 'Les Grosses Têtes' från maj 1998 till april 2021, och vann Le Grand Concours des Grosses Têtes fyra gånger (2004, 2005, 2006, 2008). I mars 2021 kritiserade han offentligt 'Les Grosses Têtes' och Laurent Ruquier, vilket ledde till hans avgång efter 22 år. Han har skrivit flera böcker, inklusive 'Les Carnets d'un malfaisant' (2004) och 'Remettez-nous ça' (2008).

Visa profil

Verifierad Ej anspråk gjort

Frankrike

Jean-Marie Bigard

Jean-Marie Bigard, född den 17 maj 1954 i Fontaine-Luyères, Aube, är en fransk komiker, skådespelare, författare och regissör. Han är för närvarande 72 år gammal. Hans familjebakgrund inkluderar att vara det fjärde och sista barnet i en ödmjuk familj; hans far var slaktare som slutade arbeta på grund av hälsoskäl, och hans mor arbetade på en underleverantör till bilindustrin. Somrarna spenderades på en gård i Aube med hans morföräldrar. Bigard hade svårt i skolan, han fick upprepa fjärde klass, men tog en BEP i allmän mekanik vid 16 års ålder. Han arbetade kortvarigt som bensinmackservis och startade senare ett företag som sålde begagnade Citroën Traction Avants. Hans tidiga erfarenheter inkluderade att arbeta på en fabrik för att samla arbetslöshetsersättning och bartenda i Troyes för att stödja sin mor, som led av en allvarlig sjukdom. Bigard började sin karriär med att stå på scen och bidra till sketchprogram. Han fick bredare erkännande på 1980-talet och skrev över 100 sketcher för 'The Class' med Laurent Baffie. Han skrev även för komedigruppen Dummies i programmet 'Nowhere'. Hans soloföreställningar, som började med ‘You Said Bigard’ (1988), är kända i Frankrike för att vara vulgära och konfrontativa. Under sin karriär har Bigard medverkat i ett stort antal filmer, inklusive 'Philosophale' (2001), 'Clérambard' (2010), 'The Professional Secrets of Dr. Apfelglück,' 'Arlette,' 'The Box' och 'And Now... Ladies and Gentlemen' (2002). Han dubbade även Beefy i den franska versionen av 'Little Nicky' och regisserade, skrev och medverkade i 'The Soul-Sister' (1999). Hans högst rankade verk på Rotten Tomatoes är 'And Now... Ladies and Gentlemen' med en rating på 47%. Bigards karriär har sträckt sig bortom film och television; han uppträdde på Paris-Bercy Arena och Stade de France. Han var programledare för radioprogrammet 'Les pieds dans le plat' på Europe 1 från 2014 till 2016. Hans privatliv inkluderar äktenskap med Claudia Bigard (1991-2009) och Lola Marois (sedan 2011), med vilka han delar tvillingarna Jules, Florian Jourda och Bella, samt sin dotter Sasha. Lola Marois försvarar offentligt Bigards rätt till yttrandefrihet och beskriver deras relation som en ’ovillkorlig koppling’. Nyligen har Bigard ställts inför hälsoproblem, inklusive ett fall i mars 2024, efterföljande svårigheter att gå, rehabilitering och avslöjandet av tre stroke (AVC) i juli. Han övervakas för närvarande medicinskt och har medverkat med Laurent Baffie. Trots dessa bekymmer delar Lola Marois uppdateringar om hans välbefinnande, och han medverkade nyligen i 'Tout beau tout n9uf' den 9 juni 2026, beskriven som att vara i god form.

Visa profil

Verifierad Ej anspråk gjort

Frankrike

Jean-Marie Proslier

Jean-Marie Proslier, född 2 5 februari 192 8 i Montargis (Loiret) och dog den 15 november 1997 i Évreux (Eure) var en fransk skådespelare, humorist och författare. Om han aldrig har spelat något annat än andra-nivå roller i bio, har han kunnat avslöja sin känsla av komedi i många skisser och även i annonser. karaktär som gör det mest minnesvärda på 2000-talet är Solcarlus, central siffra på reklamplatsen "Le Péplum", regisserad av Dino Risi för främjande av Terra tvättmedel av S.C. Johnson.

Visa profil

Verifierad Ej anspråk gjort

Frankrike

Muriel Robin

Muriel Robin är en fransk humorist, skådespelare, regissör och teaterregissör född den 2 augusti 1955 i Montbrison (Loire). Hennes föräldrar, Antoine Robin och Aimée Marie Joséphine Rimbaud, var skomakare. Hon var den yngsta av tre döttrar, med två systrar, Nydia och Martine. Efter att ha kämpat med skolan och underkänt studentexamen två gånger arbetade hon med att sälja skor i familjens butik från 1975 till 1976. År 1977 flyttade hon till Paris för att studera skådespeleri på Cours Florent, och blev därefter antagen till Conservatoire national supérieur d'art dramatique de Paris, där hon tog examen med utmärkelse 1980. Hon återvände kortvarigt till att sälja skor i Saint-Étienne efter examen från konservatoriet. Hennes karriär fick fart när hon anslöt sig till Roger Lourets teaterkompani, Les Baladins en Agenais, i Monclar 1981, där hon träffade Elie Semoun och Annie Grégorio. Muriel Robins komedistil har inneburit samarbeten med Pierre Palmade, som hon betraktade som sin manliga alter ego. Hon skrev och framförde tillsammans med honom "Maman ou Donne-moi ton linge, je fais une machine" 1987, och fick bredare allmänhetens uppmärksamhet genom tv-programmet "La Classe" mot slutet av 1980-talet. Hennes första soloföreställning, "Les majorettes se cachent pour mourir," hade premiär 1988, regisserad av Roger Louret. Hon medverkade i pjäser som "Tout m’Enerve", "Bedos-Robin", "Feu la Ma La Mère" och "On purge Bébé" under 1990-talet, och spelade huvudrollen i filmer som "Les Visiteurs 2" 1997. År 2007 vann hon en International Emmy Award för sin roll i tv-filmen "Marie Besnard, l'empoisonneuse." Hon har varit involverad med 'La Chaine de l’Espoir' från 2001 och stöttat konserter av Enfoirés från 1992 till 2007. Hon förbereder för närvarande en ny show som blandar surrealistisk fantasi med känslig poesi, i syfte att "återbesvärja" livet.

Visa profil