Patrick Albert Crispin Marber, en engelsk komiker som också skriver pjäser, direkter, utför och hantverksskärmar, utsågs till en Fellow of the Royal Society of Literature 2002.
Patrick Monahan, en irländsk-iransk serie, tog första plats i tv-tävlingarna Ta Mike 2001 och Visa mig roligt 2011, och han dyker upp ofta på Edinburgh Festival Fringe scenen.
Patrick Raynal, född Bernard Giraud i Vierzon den 29 maj 1926, var en fransk chansonnier och humorist. Han inledde sin konstnärliga resa efter andra världskriget, vid 20 års ålder, och bestämde sig för att satsa på en karriär som artist. Uppvuxen i en anspråkslös familj med en kommunistisk far, upplevde han tidiga störningar, inklusive frekventa avstängningar från skolan och en kort flykt vid 13 års ålder. Hans första framträdanden bestod i att imitera Charles Trenet under sin militärtjänst, vilket gav honom smeknamnet "Vierzons sjungande galning". Han påbörjade därefter en musikrevykariär som en ”bondejoke”, och omfamnade sina lantliga rötter. Raynal fick ett genomslag på 1950-talet, och började med att uppträda i Berry-regionen för att sedan bli nationellt känd. Hans humoristiska stil innehöll ofta satiriska skildringar av Berry-bönder, personifierade av Berlodiot-familjen och särskilt karaktären Berlodiot, en karikatyr med en distinkt dialekt. Han uppträdde på platser som Caveau de la République, där han knöt vänskapsband med Pierre Dac och Francis Blanche, och senare gästade scener som Bobino och Olympia. Under sin karriär, som sträckte sig över ungefär 50 år, spelade han in ett stort antal 45-varvsplattor och uppnådde betydande popularitet i Berry-regionen och bortom, vilket gav honom två guldskivor på vägen. Utöver sina scenframträdanden och inspelningar medverkade Raynal även i ett antal filmer, däribland Le journal d'une femme en blanc (1965) tillsammans med Marie-José Nat, samt Babette s'en va-t-en guerre (1960), Le Magot de Josepha (1962) och Les grandes familles (1966). Han kritiserade öppet aspekter av parisisk kultur, särskilt konsumtionssamhället, och såg det som stressigt, respektlöst och enhetligt, och uttryckte även missnöje med "nouvelle cuisine". Han mottog erkännande för sitt arbete, inklusive Prix de l'humour 1971 och Prix Fernand Raynaud två gånger, 1971 och återigen 1989. Han tilldelades även Chevalier des Arts et des Lettres, Grand Officier de la Ligue du Bien Public, samt medaljer från staden Paris och Sacem. Efter att ha dragit sig tillbaka till Anzy-le-Duc med sin fru Claudie fortsatte han att hålla välgörenhetsföreställningar för organisationer som cancerligan och föreningen för blinda hundar. Patrick Raynal avled på sjukhuset i Paray-le-Monial den 1 maj 2010.
Patrick Timsit, född den 15 juli 1959 i Alger, Algeriet, är en fransk komiker, författare och filmregissör. Hans familj flyttade till Frankrike efter att han fyllt två år på grund av det algeriska kriget. Han tillbringade sin barndom i sina föräldrars lädervarufabrik och tog studentexamen (baccalauréat D) som externstudent efter att ha gått på flera skolor. Han arbetade kortvarigt med fastigheter och öppnade sitt eget företag 1983; den erfarenheten kom senare att påverka hans humoristiska sketch 'Les Petites Annonces'. Hans föräldrar var judiska sefardier, och han har algerisk judisk härkomst. Timsits karriär omfattar en mängd olika roller både framför kameran och på scenen. Han spelade Karl VIII av Frankrike i Sans peur et sans reproche (1988) och Michou i La Crise (1992), för vilket han nominerades till en César-utmärkelse för Bästa manliga biroll. Han är särskilt känd för sin medverkan i komedifilmen Un indien dans la ville . Han medverkade även i Mayrig (1991) som Garbis och Une époque formidable… (1991). I början av 1990-talet fick han uppmärksamhet för sin skarpa komiska ton i TV-framträdanden. Han skrev och medverkade i Pédale douce (1996), vilket gav honom nomineringar till en César-utmärkelse för Bästa manliga huvudroll, Bästa originalmanus eller bearbetning, och Bästa manliga huvudroll igen. Hans komedi tar ofta upp känsliga ämnen som politik, rasism, antisemitism och den israelisk-palestinska konflikten. Utöver skådespeleri har Timsit också visat sin regitalang. Han regisserade och spelade i Quasimodo d'El Paris (1999) och L'Américain (2004). Han har dubbat ett flertal filmer, bland annat The Monster (1994), Hercules (1997), Atlantis: The Lost Empire (2001), Shark Tale (2004) och Dragon Hunters (2008). Han deltog i Rendez-vous en terre inconnue 2006. Han har nominerats till fyra César-utmärkelser, vilket erkänner hans bidrag till fransk film. Han fortsätter att agera, med roller i nyare filmer som Dalida (2017), The Last Mercenary (2021), Brother and Sister (2022) och It Takes Two to Tango (2025).
Paul Beckers, född 1 november 1878 i Magdeburg, var en tysk komiker och skådespelare. Hans föräldrar var Gustav Beckers, en kapten på Elbe, och Marie Beckers (född Gabriel). Efter att ha fått utbildning i skådespeleri och musik, arbetade han inledningsvis som orkestermusiker och spelade flöjt och oboe. Han gjorde sin debut på Magdeburg Stadttheater 1902 och uppträdde där i operetter under flera år. Runt 1902 tillbringade han två år i USA innan han arbetade i revyer på Apollo-Theater i Berlin. Beckers blev en varietéartist med hjälp av Robert Wilschke och uppträdde på olika tyska teatrar, inklusive Berliner Wintergarten och Leipziger Krystallpalast. Beckers är kanske bäst känd för sin signaturkaraktär, Fliegentüten-Heinrich, en hemlös man och säljare av flugfällor. Denna karaktär var baserad på en Magdeburger original som avbildades i en relief. Han spelade Fliegentüten-Heinrich i ett stort antal stumfilmer mellan 1917 och 1936, inklusive Der Fliegentüten-Heinrich (1917), Fliegentüten-Heinrich als Don Juan (1918), Fliegentüten-Heinrich als Rentier (1918) och Fliegentüten-Heinrichs Pech (1918). Han medverkade också i andra filmer under denna period, såsom Der Fliegentüten-Othello (1918), Heinrich sucht eine Lieblingsfrau (1920), The Heath Is Green (1932), Dream of the Rhine (1933), When the Village Music Plays on Sunday Nights (1933), The Valiant Navigator (1935), I Love All the Women (1935) och Pillars of Society (1935). Beckers fortsatte att medverka i ett stort antal filmer under hela 1930-talet, inklusive Petri Heil! (1932), Das Familienalbum (1933), Wenn Männer kochen (1933), So leben wir alle Tage (1933), Glück im Schloss (1933), Mister herkules (1933), Der Schrecken vom Heidekrug (1934), Meine Frau, die Schützenkönigin (1934), Fräulein Veronika (1936) och Das Hermännchen (1936). Beckers karriär inkluderade regi och skådespeleri vid Komische Oper, samt att driva sin egen teater, 'Beckers Bunte Bühne,' från 1927 till 1930. Han ledde Emil Winter-Tymians "Tymians Thalia Theater" i Dresden efter 1926. Hans humor beskrevs som enkel och drastisk. Efter andra världskriget förlorade han alla sina ägodelar och försökte återuppliva sin komedikarriär med soloföreställningar vid 67 års ålder. Han blev känd för den saksiska nummern 'Plättbrett' och framförde den i flera RIAS-Unterhaltungsprogramm-shower kallade 'Komikercocktail'. Beckers fortsatte att uppträda i dessa shower fram till 1986, medverkande i titlar som 'Grüße aus den Komikerhimmel' (31 december 1974) och 'Wer schmeiÃt denn da mit Lehm' (31 december 1975). Hans sista framträdande var i december 1961 på Magdeburger Kristall-Palast i revyn 'Mein Magdeburg am Elbestrand'. Paul Beckers avled den 27 april 1965 i Leipzig, där han tillbringade sina sena år med att driva ett pensionat med sin fru Marga och är begraven på Leipziger Südfriedhof.
Paul Biensfeldt var en tysk-judisk skådespelare som bidrog väsentligt till det tyska teater- och filmlandskapet under mer än fyra decennier. Född den 4 mars 1869, tillbringade han fyrtio år som en del av Berlins teaterscen. Hans karriär började 1893 med en genombrottsframträdande i Max Halbes pjäs 'Jugend' på Residenztheater. Därefter arbetade han under Otto Brahm och senare under den inflytelserika Max Reinhardt på Deutsches Theater, och blev en regelbunden aktör på den scenen. Han var en populär ensemblemedlem på Reinhardts teater i 25 år, och porträtterade ofta komiska roller. Biensfeldts mångsidighet sträckte sig över både scen och film, med roller i över 100 stumma och talande filmer mellan 1913 och 1933. Framstående regissörer som Fritz Lang, Ernst Lubitsch, Friedrich Wilhelm Murnau, Paul Leni, Robert Wiene och Joe May anlitade honom ofta. Även om han ofta spelade biroller som tjänare, danslärare, poliser eller adelsmän, hade han också större roller i början av 1910-talet. Några minnesvärda insatser i stumfilmer inkluderar rollen som far till Lil Dagover och en magiker som förvandlas till en kaktus i Fritz Langs 'Der müde Tod'. Han agerade ofta tillsammans med Henny Porten. Hans komiska talang uppmärksammades av dramatförfattaren Carl Sternheim, som specifikt skrev rollen som Krey i sin komedi 'Bürger Schippl' från 1913 för Biensfeldt. Han visade upp ett brett spektrum av insatser, inklusive att spela kammarherren Lebel i Lubitschs ‘Madame Dubarry’ och att visa "lägerskåda" och "lekfull undergivenhet" som en sidekick till Emil Jannings i filmer som Anna Boleyn (1920) och Das Weib des Pharao . Andra anmärkningsvärda filmframträdanden inkluderar roller i Die ideale Gattin (1913), Die Geliebte Tote (1919), Waxworks (1924) – där han var en del av en stjärnspäckad ensemble inklusive Emil Jannings och Conrad Veidt – Der Goldene Schmetterling (1926) och Fiaker Nr.13 (1926), där han gestaltade en omtänksam taxichaufför och fosterfar. I en föreställning framförde han en komisk sång som narr, och gick från att vara självsäker till att bli rädd innan han piskades på grund av kungens förolämpning. Paul Biensfeldt dog den 2 april 1933 och begravdes på Wilmersdorf Waldfriedhof Güterfelde i Berlin.
Chuckle Brothers var en brittisk serie duo bestående av de riktiga bröderna Barry David Elliott och Paul Harman Elliott. Deras berömmelse härstammar från BBC barnserien ChuckleVision, som sprang från 1987 till 2009 och hedrades med en 2010 live turné med titeln En Audience med Chuckle Brothers för att markera sin tjugoförsta serie. Deras rutin lutade på slap-stick-fysikalitet, visuella skämt och wordplay, och de är ihågkomna för fångstfraserna "För mig , till dig!" och "Åh käre, älskling!"
Paul Foot är en engelsk komiker känd för sina reflekterande monologer, outspoken tirades, självstilade "störningar" och en uppenbar ointresse i vanliga popkulturen. Daily Express en gång tyckte om honom att "en sällsynt exotisk fågel" och sex nationella tidningar - inklusive självständighet och ålder - har kallat honom "ett komedi geni".
Paul Kato Lubwama var en ugandisk filmskapare som också agerade i teater, mest framträdande i ledande roller för Bakayimbira-dramat, förföljde en karriär som musiker och radiopresentatör och fungerade som parlamentsledamot för Lubaga South från 2016 till 2021.
Paul McDermott är en australisk underhållare, född den 13 maj 1962 i Adelaide, South Australia. Han är en av sex barn och en enäggstvilling; hans far var en högre tjänsteman inom statsförvaltningen medan hans mor skötte hemmet. Familjen flyttade till Canberra när han var tre år gammal. I fyra år studerade han konst vid Australian National University:s Canberra School of Art, samt Marist College Canberra och Dickson College. McDermott’s talanger spänner över ett brett spektrum, med erkännande som komiker, skådespelare, författare, regissör, sångare, konstnär och tv-personlighet. McDermott började uppträda vid 25 års ålder på grund av ekonomiska behov, initialt genom att spela på gatan 1985. Han var medlem i Gigantic Fly innan han anslöt sig till Doug Anthony All Stars (DAAS) under 1980-talet, med vilka han började spela på gatan i Canberra. DAAS fick uppmärksamhet på Edinburgh Fringe Festival och därefter medverkade de i ABC TVs *The Big Gig*. Gruppen spelade huvudrollen i sin egen spin-off TV-serie, *DAAS Kapital*, från 1991 till 1993. McDermott sjöng ledsång och skrev mycket av materialet för DAAS, och gruppen turnerade nationellt och internationellt, inklusive en uppträdande vid öppningen av OS i Barcelona. DAAS upplöstes initialt 1994 men återförenades 2014 med Paul Livingston som ersatte Richard Fidler. Efter DAAS:s första upplösning programledde McDermott ytterligare två ABC-program och arbetade kortvarigt som morgonradiopresentatör på Triple J från 1996 till 1997. Han är bäst känd för att ha programlett Good News Week fram till 2012. Han har ofta uppträtt på Melbourne International Comedy Festival, deltagit i Comedy Festival Gala och The Great Debate. McDermott har skrivit barnböcker, tidningsartiklar och sammanställt sina kolumner i boken The Forgetting of Wisdom . Han skrev och regisserade också kortfilmer, inklusive tre prisbelönta filmer: The SCREE (2004), The Girl who Swallowed Bees (2007) och GHOSTBEAR (2019). Sedan 2012 har han ägnat sig åt en karriär som målare och framför konserter med sina egna mer allvarliga låtar. Han turnerar för närvarande med liveshowen Paul + 1, skapad och framförd med Glenn Moorhouse, och de spelade in ett musikstycke kallat I’VE SEEN THE FUTURE AND YOU’RE NOT IN IT som beskriver erfarenheter under nedstängningen.
Paul O'Grady, en komiker och skådespelare, föddes som Paul James O'Grady den 14 juni 1955 i Tranmere, Cheshire (numera Merseyside). Hans far, Patrick 'Paddy' Grady, immigrerade till England från Irland 1936, medan hans mor, Mary 'Molly' Savage, föddes i England av irländska immigranter. Han växte upp i Tranmere, uppfostrad i ett irländskt-katolskt hem, och gick på St Joseph's Catholic Primary School och St. Anselm's College. Efter att ha lämnat skolan vid sexton års ålder tog han en tjänst som kontorist vid en domstol och arbetade därefter i flera andra positioner, bland annat städning åt Cleo Laine och anställning på ett slakteri. Han fick en dotter, Sharyn, när han fortfarande var tonåring. O’Grady inledde sitt yrkesliv i slutet av 1970-talet efter en flytt till London, med en tjänst som resande omsorgsombud för Camden Council. Han utvecklade sin dragakt 1978 och skapade karaktären Lily Savage baserad på kvinnliga släktingar och någon han såg på en marknad i Sheffield, inspirerad av sin mor, Molly, och mostrarna Chrissie och Annie. Innan han blev soloartist som stand-up komiker, uppträdde han som en del av dragmime-duon Playgirls. Han började formulera idén om Lily Savage medan han arbetade som servitör i Manila 1977, och började uppträda som Lily Savage 1985. Karaktären Lily Savage, beskriven som en vasshuggna, djärva, platinsblonda kvinna från Birkenhead, uppnådde stor igenkänning som hans signaturpersona, och han presenterade henne på Royal Vauxhall Tavern (RVT) under en period av åtta år. Han medverkade på Edinburgh Festival 1987 och nominerades till Perrier Comedy Award 1992. Under hela sin karriär som sträckte sig över mer än tre decennier, presenterade O'Grady ett flertal TV-program, inklusive The Big Breakfast (1995–1996), Blankety Blank (1997–2002, känt som 'Lily Savage's Blankety Blank’ från 2001), Lily Live! (2000–2001) och senare, For the Love of Dogs (2012–2023), Animal Orphans (2014–2016), Blind Date (2017–2019) och Great British Escape (2020). Han var också programledare för BBC Radio 2’s Paul O’Grady on the Wireless (2009–2022) och presenterade The Paul O'Grady Show (2004-2006, 2006-2009) och Paul O’Grady Live (2010–2011). Hans TV-genombrott kom 1995 med 'Live From The Lilydrome'. Han medverkade i produktioner som ‘Coronation Street’, filmen ‘In The Name Of The Father’, West End-shower inklusive ‘Prisoner Cell Block H’ och ‘Annie’, samt pantomimes som ‘Snow White & The Seven Dwarfs’ (1999) och ‘Chitty Chitty Bang Bang’. Under hela sin karriär hedrades han med flera utmärkelser, däribland en Bafta 2005 för 'The Paul O'Grady Show', en National Television Award 2008, samt utnämningen till Member of the Order of the British Empire (MBE) 2008 och Deputy Lieutenant för County of Kent 2022. År 2020 tillträdde han posten som president för British Music Hall Society.
Paul Putner är en engelsk skådespelare och komiker, född den 18 mars 1966 i East Grinstead, West Sussex. Han kommer från en medelklassfamilj och fick tidigt kontakt med nöjesindustrin genom sin farbror, John Mason, som arbetade i BBC:s ljussättning och tilldelades en BAFTA-pris. Putner påbörjade sin formella konstnärliga utbildning vid London Academy of Music and Dramatic Art (LAMDA), vilket resulterade i en examen 1988. Under sin tid där fokuserade han på karaktärsspel, improvisation och röstskådespeleri, och hans komiska förmågor uppmärksammades när han vann Kenneth More-priset för komisk skådespeleri. Putners karriär spänner över ett brett spektrum av komiska roller och samarbeten. Under mitten av 1990-talet samarbetade Putner med Steve Furst och Oliver Darly för att starta comedyklubben The Regency Rooms i London; han är ihågkommen där för att ha uppträtt som ena halvan av en mexikansk version av Laurel och Hardy. Han fick ytterligare erfarenhet genom att uppträda på Edinburgh Festival Fringe, först i Richard Herrings Punk’s Not Dead, och senare genom att skriva och framföra Earl Stevens 2001. Hans TV-framträdanden inkluderar roller i BBC2:s The Glam Metal Detectives, samt framträdanden i This Morning with Richard Not Judy (1998) där han spelade The Curious Orange, och Sir Bernards Stately Homes (1999). Han hade också en minnesvärd roll i den populära situationenkomedin Spaced (1999). Putners arbete har fortsatt att utvecklas genom åren. Han är igenkännlig för sin korta men effektfulla insats som zombie i Shaun of the Dead (2004), och spelade en tystare än ängel i Paris, je t'aime (2005). Från slutet av 2005 till början av 2007 turnerade han flitigt som en del av Little Britain Live-showen. Han bidrog också till Stewart Lees Comedy Vehicle 2009, 2014 och 2016. Putner medverkade som Gerald 'Jelly' Kelly i Rock & Chips prequel-trilogin (2010-2011) av Only Fools and Horses, och dök upp upprepade gånger i BBC:s Little Britain från 2003 till 2006, både på TV och radio. Han fortsätter att arbeta som skådespelare och komiker.
Albanien
1
Armenien
2
Argentina
36
Österrike
27
Australien
52
Azerbajdzjan
1
Bangladesh
1
Belgien
13
Bulgarien
57
Benin
2
Bolivia
1
Brasilien
27
Belarus
2
Kanada
125
Demokratiska republiken Kongo
3
Schweiz
17
Elfenbenskusten
1
Chile
15
Kamerun
1
Kina
8
Colombia
4
Kuba
4
Tjeckien
7
Tyskland
188
Danmark
17
Dominikanska republiken
1
Algeriet
2
Ecuador
2
Estland
5
Egypten
10
Spanien
74
Etiopien
1
Finland
15
Frankrike
214
Storbritannien
365
Georgien
1
Ghana
3
Grekland
18
Guatemala
1
Kroatien
2
Haiti
1
Ungern
7
Indonesien
23
Irland
31
Israel
10
Indien
47
Irak
3
Iran
6
Island
4
Italien
136
Jamaica
1
Japan
37
Kenya
3
Sydkorea
20
Kazakstan
3
Libanon
5
Sri Lanka
1
Litauen
1
Lettland
1
Marocko
17
Myanmar (Burma)
1
Malta
1
Malawi
2
Mexiko
28
Malaysia
7
Nigeria
19
Nicaragua
2
Nederländerna
2
Norge
12
Nepal
3
Nya Zeeland
9
Peru
2
Filippinerna
35
Pakistan
7
Polen
8
Portugal
7
Qatar
1
Rumänien
1
Serbien
4
Ryssland
9
Saudiarabien
4
Sverige
101
Singapore
3
Slovenien
4
Slovakien
2
El Salvador
1
Syrien
1
Thailand
2
Tunisien
4
Turkiet
5
Taiwan
1
Ukraina
11
Uganda
7
USA
213
Uruguay
4
Uzbekistan
1
Venezuela
5
Vietnam
1
Sydafrika
3
Zimbabwe
1
