Chuck - GiggleTimes tecknade komiker som berättar skämt
GiggleTime för Android
Gratis på Google Play
Hämta appen
GiggleTime - skämt, komiker och komedishower GiggleTime
Meny
Uppgradera till Premium Skicka in ett skämt Komiker Komikshower Komiker med flest följare Om oss Vanliga frågor Kontakt Lägg till en komiker
Hämta appen
Följ oss

Juridiskt
Integritetspolicy Användarvillkor Cookiepolicy Återbetalnings- och avbokningspolicy Källor
Logga in
Språk
Kategorier
Inställningar
Språk svenska svenska
Trygghetsläge
Autouppspelning av slumpskämt
Aviseringar
Global talangkatalog

Komikerkatalog

Bläddra bland komikerprofiler, biografiska sammanfattningar, ursprungsland och officiella länkar.

Börjar på Y Verifierad Rensa alla
Visar 13-14 av 14 komiker
Yvonne Verbeeck (1913–2012), komiker från Belgien – Sketchkomik
Verifierad Ej anspråk gjort
Belgien

Yvonne Verbeeck

Yvonne Verbeeck, född den 7 december 1913 i Rumst, Belgien, var en belgisk flamländsk skådespelare, komiker och sångerska. Hon avled den 26 februari 2012 på vårdhemmet Nottebohm i Antwerpen, 98 år gammal. Hennes far arbetade som cykeltillverkare och reparatör, och hon är ihågkommen som en hedersmedborgare i sin hemstad Rumst, markerad av en bronsbyst skapad av Ton Piepers och placerad på Grand Place. Verbeecks karriär började med klassisk sångutbildning; hon studerade vid musikskolan i Boom och Konservatoriet i Antwerpen, där hon 1933 tog examen med första pris och stor utmärkelse. Hon arbetade därefter som klassisk sopran för Rikssändningsinstitutet (nu VRT) och sjöng till och med för soldater under andra världskriget. Efter kriget gick hon över till lättare genrer, främst genom att uppträda i komedier, operetter, pjäser och tv-program. Hon fick stor igenkänning för sina framträdanden i tv-sketcherna Gaston en Leo , tillsammans med Gaston Berghmans och Leo Martin, och deltog i De kolderbrigade 1980. Under hela sin omfattande karriär medverkade Verbeeck i ett stort antal belgiska filmer, däribland Boerenpsalm (1989), Koko Flanel (1990), Hector (1987), De verlossing (2001) och De Witte van Sichem (1980). Hon spelade också en huvudroll i TV-serien Benidorm (1990-1992) och hade roller i andra serier som De Paradijsvogels och Merlina . Hennes sista skådespelarroller var i Zone Stad (2007) och FC De Kampioenen (2008). År 2005 släppte hon en DVD-hyllning till sin publik, Artistenleven , som innehöll en monolog och en översikt över hennes karriär. Hon bodde på Nottebohm ålderdomshem från 2006, då och då medverkande med La Esterella, och publicerade sina memoarer Het is beter om 79 jaar jong te zijn dan 40 jaar oud år 2003. Hon var beslutsam att leva till 100 års ålder och firade sin 95-årsdag i december 2008.

Verifierad Ej anspråk gjort
Libanon

Yasmine Khlat

Yasmine Khlat, född den 13 februari 1959 i Ismaïlia, Egypten, är en mångfacetterad libanesisk konstnär. Hon inledde sin karriär inom film och arbetar fortfarande som skådespelare, regissör, översättare och romanförfattare. Född i en libanesisk familj tillbringade hon sina formativa år med att växa upp i Libanon. Hennes tidiga utbildning inkluderade studier i filmteori och cinema vid Université Paris 3 respektive Université Paris. Denna akademiska bakgrund påverkade i hög grad hennes efterföljande kreativa arbete. Khlat fick först uppmärksamhet för sina skådespelarroller i flera filmer från slutet av 1970-talet och framåt, inklusive anmärkningsvärda insatser i Aziza (1980), Nahla (1979) och Les Rêves de la ville (1983). Hon mottog priset för Bästa kvinnliga huvudroll på den 11:e Moskvafilmfestivalen 1979 för sin roll i Nahla . Efter sin skådespelarkarriär flyttade hon till Frankrike. Där bytte hon fokus till att regissera dokumentärfilmer, bland annat Leylouna/Notre nuit (1987), som utforskar kvinnors liv under det libanesiska inbördeskriget, och Abed Azrie: Musicien du Monde (2000). Hon skrev också manus till Transes (Nass el Ghiwane). Utöver film har Khlat etablerat sig som en flitig författare. Hon har publicerat ett stort antal romaner, bland annat Al-Yas Khata’a (2001), Le désespoir est un péché (2001), Partition libre pour Isabelle (2004), Le Diamantaire (2006), Vous me direz au crépuscule (2010), Égypte 51 (2019) och Cet amour (2020). Le désespoir est un péché gav henne Prix des cinq continents de la francophonie år 2001. Hennes roman Égypte 51 nominerades till Grand prix du roman métis 2019. Senast publicerade hon La Tendresse de Sainte Anne (2023) och La Dame d'Alexandrie (2022), sistnämnda en reviderad utgåva av Vous me direz au crépuscule . Hon arbetar också som översättare och bidrar till det litterära landskapet med sina mångsidiga färdigheter.