Pierre Richard är komiker från Frankrike, född 1934. Känd för The Tall Blond Man with One Black Shoe, The Return of the Tall Blond Man med One Black Shoe, La Chèvre.
Pierre Douglas, född Pierre Melon den 17 augusti 1941 i Saint-Germain-en-Laye, är en mångfacetterad fransk personlighet. Hans andra dopnamn, Douglas, återspeglar hans fars beundran för Douglas Fairbanks. Han verkar som journalist, chansonnier (sångkompositör) och skådespelare, och är erkänd som komiker. Douglas karriär började i juli 1970 med journalistik, där han arbetade som reporter för Europe 1 innan han anslöt sig till RTL 1973. Han presenterade regionala nyheter på TV France 3 Limoges 1976 och arbetade därefter inom den politiska tjänsten på TF1 från januari 1977. En markant förändring skedde i juli 1977 när Douglas gick över till att uppträda på scen efter att ha träffat Thierry Le Luron. Han fick snabbt ett gott rykte och medverkade som programledare för France Inter's morgonprogram tillsammans med Annette Pavy från 1978 till 1982. Fler TV-framträdanden följde, inklusive att han medverkade som programledare i Incroyable mais vrai! på Antenne 2 med Jacques Martin 1980 och ledde La Fortune du pot på France Inter fram till dess avskaffande i augusti 1982. Han var också programledare för Restez donc avec nous på TF1 tillsammans med Denise Fabre och Garcimore. Douglas' skådespelarmeriter inkluderar teaterproduktioner med Robert Manuel och Bernard Ménez, samt filmroller tillsammans med Jean Poiret, Michel Serrault och Lino Ventura. Han medverkade i *La Deuxième Vérité* (2003) och *Sous le soleil*, och deltog i revyn på Théâtre des Ânes 2006 och 2007, där han bidrog till *Sarkozix le Gaulois*. År 2013 spelade han huvudrollen i *La Nuit des étoiles* och hade en huvudroll i Jean-Pierre Dopagnes monologpjäs *Prof!*, som urpremiärvisades på Avignonfestivalen. Sedan 2016 har han varit en regelbunden gäst i TV-serien *Scènes de ménage* som Victor. Han är medlem av Alphonse Allais akademi sedan 2016 och publicerade *On n'a pas fini de rigoler* i november 2007. Douglas musikaliska bakgrund inkluderar elva års orkesterdirigeringsstudier med Jean-Claude Hartemann, och han tar för närvarande pianolektioner på konservatoriet i Saint-Maur des Fossés. Han är planerad att uppträda med Adrian Washington, Bruce Brilliance, Ben Katzner, Khadijah Cooper och Comrade Tripp.
Philip James Hammond, som professionellt kallas Phil Hammond, föddes den 1 januari 1962. En brittisk läkare, han fungerar även som programledare, komiker och kommentator specialiserad på hälsofrågor, och har fått framträdande genom sina kvicka observationer om National Health Service (NHS). Hans far, Barrie Rees Hammond, en fysikalisk kemist med utbildning från Cambridge, begick självmord när Phil var sju år gammal. Hammond gick på Marlborough Royal Free Grammar School, St John's Comprehensive och Marlborough College. Hammond kvalificerade sig som läkare 1987 från Girton College, Cambridge och St Thomas' Hospital Medical School, London. Innan han gick omutbildning till biträdespecialist med fokus på kronisk trötthetssyndrom, arbetade han först som allmänläkare (GP) och senare som föreläsare i medicinsk kommunikation vid både Birmingham- och Bristoluniversiteten. I 20 år tjänstgjorde han som allmänläkare (GP), och arbetade även med sexuella hälsoproblem. Under 11 år låg hans yrkesfokus på att hjälpa unga personer som kämpade med betydande trötthet, inklusive tillstånd som postvirotisk trötthet, ME och lång Covid; för närvarande är han anställd vid en NHS-anläggning som är dedikerad till barn och ungdomar som upplever kronisk trötthetssyndrom/ME. Phil Hammonds karriär omfattar ett brett spektrum av medieuppdrag och kreativa projekt. Han har uppträtt på Edinburgh Fringe sedan 1990, bland annat 2011, 2016 och 2022. Mellan 2011 och 2013 turnerade han med 'Dr Phil’s Rude Health Show' över hela Storbritannien, tillsammans med en produktion av '59 Minutes to save the NHS' på Edinburgh Fringe. Ytterligare turnéer ägde rum 2017, och han är för närvarande inne på sin tredje turné, med titeln 'Games to Play With Your Doctor.' Han delade programledarrollen i 'The Heaven and Earth Show' på BBC One år 2000, och har medverkat i ett brett utbud av TV-program, inklusive 'Have I Got News For You,' 'Question Time,' 'Countdown,' 'The One Show' och 'Long Live Britain.' År 2011 co-författade han ‘Shoot the Messenger’ med Andrew Bousfield, och samarbetade med Michael Mosley i de 1999 och 2002 års upplagorna av 'Trust Me, I'm a Doctor.' Han har skrivit fem serier av radiokomedin 'Polyoaks' tillsammans med David Spicer, och presenterat flera Radio 4-serier inklusive 'Pillories of the State,' 'The Music Group' och 'The Motion Show.' Han är Private Eyes medicinska medarbetare sedan 1992, och hans bevakning av pandemin hyllades högt. Han skrev 'Dr Hammond’s Covid Casebook,' en Sunday Times bästsäljare år 2021. Hammond har mottagit ett flertal utmärkelser för sitt arbete, däribland en Writer's Guild Award och ett Silver Sony Award för 'Struck Off and Die' med Tony Gardner. Han och Michael Mosley vann två BMA-utmärkelser för sitt arbete på ‘Trust Me, I’m a Doctor.’ Han var nominerad till Martha Gellhorn Prize för undersökande journalistik 2012. Phil Hammond gick i pension från sin roll som NHS-läkare 2022 efter 35 år. Hans fortsatta aktiviteter omfattar journalistik, sändning, offentliga tal, advocacy och komisk framträdande. Hans podcast ‘Doctor Doctor’ finns tillgänglig på BBC Sounds, och han undersöker för närvarande Lucy Letby-fallet. Som vice ordförande för Patients’ Association ger han även sitt stöd som beskyddare till olika välgörenhetsorganisationer, inklusive Meningitis UK och Doctors’ Support Network.
Paolo Kessisoglu, skådespelare, komiker och italiensk TV-värd, är särskilt känd för att skapa, tillsammans med Luca Bizzarri, komikerduon känd som Luca och Paolo.
Paul Panzer, född Dieter Tappert den 8 januari 1972 i Düren, Tyskland, är en tysk komiker. Han tillbringade sin barndom i Nörvenich och flyttade senare till Köln på 1990-talet. Ursprungligen utbildad som svetsare, studerade han även musik och mediepedagogik. Hans karriär började 1998 på en radiostation i Eupen, Belgien (100’5 Das Hitradio), där han snabbt fick erkännande. Det var genom över 800 praktiska skämt som han etablerade personan Paul Panzer, ett namn han antog för sitt komiska arbete. Paul Panzerw komedistil kännetecknas av en distinkt stammning, feluttal och införlivandet av främmande termer i tyska. Återkommande karaktärer som 'Dachdeckermeister Benether' och 'Szabo' förekommer framträdande i hans rutiner. Han utvecklade komediserien 'Die Baulöwen,' som består av över 200 avsnitt. Hans första solostand-up program, 'Heimatabend Deluxe,' visade sig vara framgångsrikt, vilket ledde till en TV-version som sändes på RTL 2006. Denna prestation gav honom den tyska komedipriset som bästa nykomling samma år. Efter sin tidiga framgång fortsatte Paul Panzer att utöka sin räckvidd. Han medverkade i filmen 'Männersache' år 2009 och co-skrev manuset tillsammans med Mario Barth. Ett scenprogram, 'Endlich Freizeit – Was für′n Stress!', lanserades 2009 och har pågått sedan dess. Från 2011 till 2014 var han medvärd för 'Stars bei der Arbeit' på RTL. Sedan 2016 har han ofta dykt upp som gäst i frågesportprogrammet 'Wer weiß denn sowas?'. Han streamar också live på Twitch.tv som Paul Panzer sedan december 2020. Han var gift i 25 år och blev änkling år 2026.
Paloma Hurtado Carrillo, en spansk skådespelerska, är dotter till skådespelerskan Mary Carrillo och syster till tvillingarna Teresa och Fernanda Hurtado, med vilken hon skapade den komiska trion "S Hurtado systrar." Han hade en äldre syster, Alicia, som dog 1998.
Pamela Stephenson, född Pamela Helen Stephenson den 4 december 1949 i Takapuna, Auckland, Nya Zeeland, är en mångfacetterad person som är känd som komiker, skådespelare, författare och klinisk psykolog. Hennes familj flyttade till Australien 1953, där hennes föräldrar arbetade som forskare. Hon gick på Boronia Park Primary School och Sydney Church of England Girls' Grammar School innan hon studerade vid National Institute of Dramatic Art (NIDA) i Sydney och tog examen i början av 1970-talet. Stephenson inledde sin karriär inom televisionen och medverkade i program som *Space: 1999*, *The New Avengers* och *The Professionals*. En betydande vändpunkt kom 1979 när hon anslöt sig till den satiriska sketchshowen *Not the Nine O'Clock News*, tillsammans med Rowan Atkinson, Mel Smith och Griff Rhys Jones. Hennes insatser i programmet fick uppmärksamhet, inklusive nomineringar till BAFTA-priset 1981. Under denna period medverkade hon även i filmer som *History of the World, Part I* (1981) och *Superman III* (1983), där hon spelade Lorelei Ambrosia. Efter att ha bytt till klinisk psykologi tog Stephenson en doktorsexamen från California Graduate Institute 1996 och blev en licensierad klinisk psykolog. Hon har skrivit omfattande, inklusive en biografi om sin man, Billy Connolly, med titlarna *Billy* (2002) och *Bravemouth* (2003). Hennes publikationer inkluderar även *Head Case: Treat Yourself to Better Mental Health* (2009), *Sex Life: How Our Sexual Encounters and Experiences Define Who We Are* (2011) och sin självbiografi, *The Varnished Untruth* (2012). Hon ledde psykologiprogrammet *Shrink Rap* 2007 och skriver en sexrådgivningskolumn för *The Guardian* sedan 2007. Stephenson deltog också i *Strictly Come Dancing* 2010 och slutade på tredje plats. Hon är gift med Billy Connolly och de har tre barn; paret flyttade till Florida för att stödja Billy Connolys hälsa efter hans diagnos av Parkinson.
En italiensk underhållare, Paolo Rossi, arbetar som skådespelare, författare, komiker, sångskrivare och medverkar i TV-program. Född den 22 juni 1953 i Monfalcone, Gorizia, betraktas han som milanes som adopterad. Hans far, Nello Rossi, även känd som Lionello Rossi-Kobau, hade en anmärkningsvärd bakgrund och kämpade frivilligt för den italienska sociala republiken. Rossis tidiga liv inkluderade en flytt till Ferrara under tonåren och att han tog examen som kemitekniker; han examinerades till och med som kemiexpert. Han tjänstgjorde i militären nära Turin, befallde en stridsvagn och fick smeknamnet "Kapten Snövit" innan han avskedades som sergeant. Rossi började sin karriär som artist 1978 och gjorde sin debut på scen i Milano med Dario Fos Histoire du Soldat . Han blev medlem av 'compagnia dell’Elfo' och fortsatte att arbeta med dem under de tidiga 1980-talen, medverkande i produktioner som Nemico di Classe 1983. Hans teaterstil hämtar inspiration från Commedia dell'arte, Brecht och Molière, vilket fick kritiker att beskriva den som en 'italiensk mellänväg mellan Dario Fo och Lenny Bruce.' Han utökade sin räckvidd med tv-framträdanden i humorprogram som Su la testa och Il laureato , och gjorde sin filmdebut 1986. Hans arbete från mitten av 1980-talet inkluderar roller i Carlo Vazinäs filmer, Via Montenapoleone och Montecarlo Gran Casinò , samt en scenproduktion av Shakespeares The Tempest . Sedan tidigt 1990-tal har Rossi släppt flera album och samarbetat med artister som Enzo Jannacci, Emir Kusturica, Vinicio Capossela och Modena City Ramblers. Han deltog i Sanremo Music Festival både 1994 och 2007. Bland hans låtskrivarkrediter finns Camerieri , för vilken han vann en Silver Ribbon 1996, och samarbeten med Gino e Michele på verk som Recital , Chiamatemi Kowalski , C'è quel che c'è och Operaccia Romantica . Han har även satt upp samhällsmedvetna shower som The Times They Are a-Changin …Un'altra Volta …Again! och presenterat Milanon Milanin . Från 1986 och framåt var Rossi avgörande för skapandet och framgången av Zelig kabaréteater i Milano tillsammans med Claudio Bisio och Silvio Orlando. Han har uppträtt under trettio år, från klubbar till stora scener, traditionell teater till kabaré, television och cirkustält, och engagerat sig i aktuella händelser samt representerat både antika och moderna klassiker.
En italiensk skådespelare, komiker, filmregissör och författare, Paolo Villaggio, kom till världen den 30 december 1932 i Genua. Hans föräldrar var Ettore Villaggio, en lantmätare från Palermo, och Maria Faraci, en lärare i tyska från Venedig. Piero, en tvillingbror till Paolo Villaggio, arbetade som professor vid Pisa universitet. Villaggios tidiga liv innebar varierande erfarenheter; han arbetade som servitör, BBC-speaker och underhållare på Costa Cruises fartyg, och senare på Cosider, där organiseringen av företagsevenemang gav inspiration till hans karaktär Ugo Fantozzi. Villaggio's karriär omfattade olika kreativa satsningar. Han skapade minnesvärda karaktärer som professor Kranz, Giandomenico Fracchia och framför allt Ugo Fantozzi. Hans humor var nyskapande och surrealistisk, inspirerad av commedia dell'arte, och han använde sig av tekniker som nybildningar, betonade adjektiv, morfologiska fel och byråkratiska termer i sin skrift. Han skrev flera satiriska böcker med Ugo Fantozzi i huvudrollen, där Fantozzi (1971) såldes i över en miljon exemplar och gav honom Gogol-priset i Moskva. Karaktären Ugo Fantozzi utvecklades till en mycket framgångsrik filmisk saga, med Villaggio i huvudrollen i filmen Fantozzi (1975), regisserad av Luciano Salce. Han samarbetade även med Federico Fellini, Lina Wertmüller, Ermanno Olmi, Mario Monicelli och Gabriele Salvatores i filmer, ofta i dramatiska roller. Under hela sin karriär mottog Villaggio många utmärkelser. Han tilldelades David di Donatello 1990; han fick också en Nastro d'Argento 1992 och Gyllene Lejonet vid Venedigs filmfestival samma år, som en hedersbetygelse för hans livsverk. Han mottog även den hedersfulla Pardo vid Locarnos filmfestival år 2000. Villaggios kreativa produktion sträckte sig bortom film och böcker; han skrev låtar med Fabrizio De André, inklusive 'Carlo Martello torna dalla battaglia di Poitiers' och 'Il fannullone,' och medverkade i teaterpjäser, där han spelade Arpagone i Molières L'Avare 1996. Han var också programledare för nyhetssatiren Striscia la notizia 1996, och tidigare programledare för experimentella och avantgardistiska tv-program under slutet av 1960-talet. Kritiker som Goffredo Fofi, Michele Serra, Enrico Giacovelli och Beppe Grillo jämförde honom med Buster Keaton, Charlie Chaplin, Stan Laurel och Oliver Hardy. Paolo Villaggio avled i Rom den 3 juli 2017, till följd av komplikationer orsakade av diabetes.
Patricia Conde Galindo, född i Valladolid den 5 oktober 1979, är en mångfacetterad underhållare från Spanien. Hon arbetar som skådespelare, komiker, tv-programledare och modell. Som mellanbarn av tre syskon – Noemí och Rubén – började hon sin karriär vid fjorton års ålder genom att arbeta som modell. Denna tidiga inblick i underhållningsbranschen skulle bana vägen för framtida möjligheter. Conde fick uppmärksamhet genom flera TV-framträdanden. År 1999 tävlade hon i Miss Spanien som Miss Palencia. Kort därefter började hon arbeta inom TV och fick snabbt ett framträdande som reporter i humorprogrammet El informal . Hennes komiska talang lysde igenom, vilket ledde till roller i serier som Lady Kaña (2004) och framträdanden i program som Un domingo cualquiera (2004), 7 días al desnudo och El club de la comedia . Hon medverkade även som co-värd i Nuestra mejor canción med Concha García Campoy år 2004 och Cero en Historia , där hon ersatte Silvia Abril år 2019. Från 2006 till 2011 medverkade hon som co-värd i det dagliga humorprogrammet Sé lo que hicisteis... , vilket gav henne flera priser under den tiden. Patricia Condes karriär sträcker sig bortom televisionen. Hon gav rösten till Lucy Wilde i den spanska versionen av Despicable Me 2 (2013) och medverkade i filmer som Pancho, el perro millonario (2014) och Legami sporchi (2004). Hon har även deltagit i teaterproduktioner som 5mujeres.com och Los 39 escalones . Conde designade sitt eget modemärke, Patricia Conde Collection, och var ambassadör för FN:s stiftelse Women Together. Hennes senaste arbete inkluderar programledningen för Los poderes extraordinarios del cuerpo humano (2017), Nadie al volante (2021), Telepasión (2023-2024) och medprogramledningen för ¡Feliz 2024! . För närvarande deltar hon i El Desafío 6 (2025) och kommer att presentera Juego de pelotas (2026). Hennes privatliv inkluderar ett äktenskap med Carlos Seguí från 2012 till 2014 samt relationer med Carlos Moyá, Dani Martín och Ernesto Sevilla.
Patrick Bosso är en fransk komiker och skådespelare, född den 12 oktober 1962 i Marseille. Han föddes på förlossningsavdelningen på La Belle de Mai sjukhus. Hans föräldrar var italienska immigranter som bosatte sig i Frankrike. Uppvuxen i Panier-distriktet i Marseille flyttade han senare till de norra distrikten inom bostadskomplexet 'Les Lauriers'. Bosso’s tidiga liv speglar hans arbetarklassbakgrund; hans far arbetade på varvet i hamnen i Marseille, och Bosso följde kortvarigt i hans fotspår som skeppsbyggare. Han försökte också en lärlingsutbildning som rörmokare men fullbordade den inte. Innan han fann sin kallelse inom komedin hade han en mängd olika jobb, inklusive budkörning på Vieux-Port, ölleverans, diskning på restaurang och anställning på stadshuset. Bosso karriärförändring började i Paris där han arbetade som dörrvakt i Pigalle och sålde merchandise åt musiker som Madonna, Roch Voisine och Michel Sardou. 1989 började han ta skådespelarkurser med Niels Arestrup, som uppmuntrade honom att satsa på enmansshower. Han debuterade i soloframträdande samma år med 'C’est méchant' på Théâtre Marie Stuart. Hans första stora show, 'Qui ?!? Moi !?!', hade premiär på Palais des Glaces 1995. Showen 'Les talons devant' (1997) ökade markant hans allmänna kännedom. Han var kortvarigt programledare för 'La Grosse émission' på Comédie!-kanalen från september till oktober 1998, och år 2000 regisserade Pierre-François Martin-Laval (Pef) hans andra show, 'Bosso exagère trop!'. Bosso har fortsatt att utveckla sina komiska talanger genom åren. Han presenterade 'Du Bonheur' i november 2005, som släpptes på DVD 2007. 'Le spectacle de ma vie' hade premiär på Olympia i oktober 2003. Under sin karriär har han medverkat i över tjugo filmer sedan 1996 och spelat huvudrollen i miniserien 'Hep Taxi!' (2003), samt ett antal TV-filmer mellan föreställningarna. År 2016 spelade han huvudrollen i filmen 'Marseille', regisserad av Kad Merad. Han visade också sin mångsidighet genom att regissera kortfilmen 'Rien ne sert de courir' 1999 och släppa en bok, 'Melon et Melèche: le grand concours', 2001. Hans one-man show 'La courte échelle' hade premiär på Comédie de Paris i januari 2009, och släpptes på DVD 2010.
Patrick Font, född den 27 september 1940 i Vésinet, var en fransk humorist och chansonnier. Han inledde sin karriär som folkskollärare (instituteur) från 1961 till 1968. Från 1970-talet fram till 1995 bildade han en komediduett vid namn Font et Val med Philippe Val. Under hela sin karriär skrev han texter åt andra artister, bland annat Thierry Le Luron och Christophe Alévêque, vilket visade hans mångsidighet inom den franska nöjesbranschen. Han publicerade flera böcker, däribland J'exagère, mais pas assez 1992 och Souvenirs d'un cow-boy d'opérette 2018. År 1992 blev han kolumnist för den satiriska tidningen Charlie Hebdo , och bidrog även till radioprogrammet Rien à cirer på France Inter. Han grundade Marie Pantalon, en skola för scenkonst i Haute-Savoie, 1994. Från 2007 var han fast komiker på Théâtre des Deux Ânes i Paris, och medverkade i pjäser som 'Sarkozix Le Gavlois', 'Kadhafi à Paris' och 'Nicolas s'remarie'. Hans humor involverade ofta satiriska revyer om aktuella händelser, ibland beskrivna som att vara "façon Riviera", med referenser till personer som Sarkozy och Fillon. Fontäres karriär påverkades kraftigt av rättsliga förfaranden som inleddes 1996. Han dömdes för sexuella övergrepp mot mindreåriga och avtjänade fyra år och två månader i fängelse från 1996 till 2000, efter en rättegång i Annecy i mars 1998. Trots dessa händelser fortsatte han att vara involverad i konstnärliga projekt, bland annat genom att medgranda Les Auteurs Réunis 2005, som var ansvarig för *Le Coq des Bruyères* och *Le Bar des vieux cons*. Han deltog i albumet *La verVe et la Joie* 2011. Patrick Font avled den 6 april 2018, 77 år gammal, till följd av komplikationer från en långvarig leversjukdom, och lämnade efter sig ett komplext arv inom fransk komedi.
Albanien
1
Armenien
2
Argentina
36
Österrike
27
Australien
52
Azerbajdzjan
1
Bangladesh
1
Belgien
13
Bulgarien
57
Benin
2
Bolivia
1
Brasilien
27
Belarus
2
Kanada
125
Demokratiska republiken Kongo
3
Schweiz
17
Elfenbenskusten
1
Chile
15
Kamerun
1
Kina
8
Colombia
4
Kuba
4
Tjeckien
7
Tyskland
188
Danmark
17
Dominikanska republiken
1
Algeriet
2
Ecuador
2
Estland
5
Egypten
10
Spanien
74
Etiopien
1
Finland
15
Frankrike
214
Storbritannien
365
Georgien
1
Ghana
3
Grekland
18
Guatemala
1
Kroatien
2
Haiti
1
Ungern
7
Indonesien
23
Irland
31
Israel
10
Indien
47
Irak
3
Iran
6
Island
4
Italien
136
Jamaica
1
Japan
37
Kenya
3
Sydkorea
20
Kazakstan
3
Libanon
5
Sri Lanka
1
Litauen
1
Lettland
1
Marocko
17
Myanmar (Burma)
1
Malta
1
Malawi
2
Mexiko
28
Malaysia
7
Nigeria
19
Nicaragua
2
Nederländerna
2
Norge
12
Nepal
3
Nya Zeeland
9
Peru
2
Filippinerna
35
Pakistan
7
Polen
8
Portugal
7
Qatar
1
Rumänien
1
Serbien
4
Ryssland
9
Saudiarabien
4
Sverige
101
Singapore
3
Slovenien
4
Slovakien
2
El Salvador
1
Syrien
1
Thailand
2
Tunisien
4
Turkiet
5
Taiwan
1
Ukraina
11
Uganda
7
USA
213
Uruguay
4
Uzbekistan
1
Venezuela
5
Vietnam
1
Sydafrika
3
Zimbabwe
1
