Global talangkatalog

Komikerkatalog

Bläddra bland komikerprofiler, biografiska sammanfattningar, ursprungsland och officiella länkar.

1635 komiker

Arnaud Ducret

Arnaud Ducret är en fransk skådespelare och komiker, född den 6 december 1978 i Rouen. Han tillbringade sin barndom flyttandes mellan Amfreville-la-Campagne, Petit-Couronne och Oissel. Innan han etablerade sig som skådespelare och humorist var Ducret tidigare gospel-sångare. Hans karriär började få momentum 2008 med en roll i TV-filmen Fortunes , följt av en gestaltning av en ung Jacques Chirac i Adieu de Gaulle, adieu 2009. Han tog också kortvarigt över från Yvan Le Bolloc’h i Caméra Café 2 2010. Ducret's komiska talanger blev alltmer erkända från och med 2010. Det året skapade och framförde han sin första show, Pareil… mais en mieux , och medverkade även i Spamalot , en produktion inspirerad av Monty Python. Han fortsatte att utöka sina skådespelarmeriter med roller i L'Oncle Charles och Une vie meilleure 2012. Ett betydande genombrott kom 2013 när han började spela Gaby i France 2-serien Parents mode d'emploi , en roll som gav honom stort erkännande. Serien blev populär, drog en stor publik, och Ducret fortsatte att porträttera Gaby från 2013 till 2018. Han medverkade även i Serial Teachers och Serial Teachers 2 (2013) och spelade huvudrollen i Amour et turbulences och Les Profs (2013). Utöver televisionen har Ducret visat på mångsidighet i sin karriär. År 2014 var han programledare för Les Copains d'abord font du ski och gav rösten till karaktären Emmet i den animerade filmen The Lego Movie . Han har även deltagit i Trophée Andros, ett motorsportevenemang. Han skapade sin andra soloföreställning, J’me rends , och framförde den under två år. En personlig notis är att han träffade Maurine Nicot 2012, och de fick en son vid namn Oscar i juli samma år, innan de skildes 2018; han gifte sig sedan med Claire Francisci i juli 2021. Senast, sedan 2022, har Ducret medverkat i Les Enfoirés , vilket fortsätter hans närvaro i den franska nöjesbranschen.

Visa profil

Verifierad Ej anspråk gjort

Frankrike

Ary Abittan

Född den 31 januari 1974 i Paris 15:e arrondissement, är Ary Abittan en fransk skådespelare och komiker. Abittans familjebakgrund är sefardisk judisk, med marockanskt ursprung genom fadern och tunisiskt ursprung genom modern. Han tillbringade delar av sin barndom i Garges-lès-Gonesse och Sarcelles. Från och med 2026 kommer han att vara 52 år gammal. Abittan började sin karriär med att skriva sketcher vid 19 års ålder och uppträda på scen runt 1994. För att finansiera skådespelarutbildningar arbetade han som taxichaufför i Paris från och med 19 års ålder och igen 1993. Han började uppträda på scen 1998 och förband sig med artister som Enrico Macias, Gad Elmaleh och Élie Semoun tidigt i sin karriär. Genom att använda fysisk humor och en snabb leveransstil inkorporerar Abittan ofta anekdoter från sin tid som taxichaufför i sin komedi. Han spelade huvudrollen i pjäsen Happy Hanukah 2007 och hade en ledande roll i tv-serien Nos années pension från 2007 till 2009, vilket bidrog till att han fick allmänhetens uppmärksamhet. Han är känd för sin roll som David Benichou i filmserien Qu'est-ce qu'on a fait au Bon Dieu? och fick internationellt erkännande genom denna franchise. Andra anmärkningsvärda verk inkluderar Serial (Bad) Weddings , Tout ce qui brille , With Open Arms , The Visitors: Bastille Day och Coco , där han gjorde rösten till karaktären Hector i den franska dubbningen. Han har även medverkat i humorprogram som Vendredi tout est permis . År 2021 anklagades han för våldtäkt och greps; dock avvisades åtalen i april 2024 efter en treårig utredning, med en bekräftad överklagan i januari 2025. Från och med 2026 har han återvänt till scenen med en ny show som heter Authentique , som tar upp erfarenheter relaterade till faderskap, kärlek och personlig utveckling, och har mött protester. Efter rättsliga förfaranden frikändes Ary Abittan från våldtäktsanmälningar både 2024 och 2025 genom ett non-lieu beslut. Brigitte Macron har offentligt uttryckt sitt stöd för honom.

Visa profil

Verifierad Ej anspråk gjort

Frankrike

Frédéric Volovitch

Frédéric Volovitch är en fransk sångare och humorist, född den 18 maj 1974 i Tours. Som medlem av Les Wriggles, en fransk musikgrupp som kombinerar sång, teater och musikalisk komedi, fick han uppmärksamhet för sina insatser. Gruppen grundades 1995 vid ENSATT i Paris. Volovitch var en del av den ursprungliga femmannagruppen från 1995 till 2009. Volovitshs engagemang med Les Wriggles började 1995 och fortsatte genom flera album, inklusive Justice avec des saucisses (1997), Les Wriggles partent en live (1999), Ah bah ouais mais bon (2002), Moi d'abord (2005) och Tant pis ! Tant mieux! (2007). Gruppen kombinerade humoristiska, poetiska, provokativa och ömma texter, presenterade realistiska observationer genom skisser blandat med sånger, och bar konsekvent röda overalls under konserter. De interagerade med publiken genom skämt och samspel, och deras framträdanden utforskade ofta ett brett spektrum av teman, från vardagslivet till samhällskritik. Populära låtar som "Poupine et Thierry" använde allegori för att utforska kulturella konflikter, medan "Délit de face, yes!" tog upp rasism. Efter sin avresa från Les Wriggles 2006, tillsammans med Antoine Réjasse och Franck Zerbib, bildade Volovitch duon Volo med sin yngre bror Olivier Volovitch 2001. Volo släppte flera album inklusive Bien Zarbos (2005), Jours Heureux (2007), Sans rire (2013), Chanson française (2017) och Avec son Frère (2020). Sedan 2011 har Volovitch framfört en soloföreställning, ursprungligen med titeln Est ce qu'il y a des morts? , som kombinerar sång, humor och musikteater. Hans föreställningar betonar direkt interaktion med publiken, precision i musiken och observation av vardagslivet, genom berättande, ironi och en smak för narrativa element. Han är planerad att släppa albumet 'Mine de rien' 2026 och uppträda i Achères i april 2027.

Visa profil

Verifierad Ej anspråk gjort

Frankrike

Félix Galipaux

Félix Galipaux, född Félix Martin i Bordeaux den 12 december 1860, var en fransk skådespelare, dramatiker och humorist. Louise Fénélon-Galipaux identifierade honom 1866, varefter han utbildades i Bordeaux och Paris, och slutligen vann ett första pris från Conservatoire de Paris. Han valde inledningsvis att uppträda på Théâtre du Palais-Royal istället för Comédie-Française, och flyttade senare till Théâtre de la Renaissance. Galipaux avled i Paris den 7 december 1931 och är begraven på Père-Lachaise kyrkogård, markerad med en bronsbyst. Galipauxs komiska karriär var omfattande och inkluderade ungefär fyrtio pjäser som producerades i parisiska teatrar. Hans popularitet grundades på hans humoristiska scenmonologer, särskilt 'Communication Téléphonique' (1906), av vilka flera bevarades genom inspelningar. Han samarbetade också med Henri Pagat under det gemensamma pseudonymet Pagalipaux, och han och Coquelin Cadet populariserade musikhalmonsologakter på 1880-talet. Hans stil förlitade sig på hans skrivande för att generera skratt snarare än fysiska drag eller uttalsskillnader. Han skrev flera boulevardpjäser, komedier, skisser, monologer och fantasier, och bidrog med tidningskolumner under pseudonymen Félix Mayran. Utöver teater gav sig Galipaux in på tidig film och medverkade i verk av Ferdinand Zecca, Georges Méliès och Pathé Frères, inklusive ”En äventyrlig bilresa” och tidiga franska ljudfilmer som ”La Lettre” och ”Au Telephone” (1905). Charles-Émile Reynaud filmade honom när han framförde ”Le Premier Cigare” omkring 1896 eller 1897. Han gjorde också talinspelningar för grammofonskivor och spelade i filmer som ”Un monsieur qui a un tic” (1911) och ”Gorgibus et Sganarelle” (1912), med sin sista filmroll i ”Lorena” (1918). Han avbildas tillsammans med Gabrielle Réjane i en litografi från 1893 av Henri de Toulouse-Lautrec. Galipaux skrev också ”Galipettes”, som innehöll roliga scener med Floridor, Cinguy, Dazincourt och Caméléon. Dessa scener handlade om en turnéteatergrupp. Efter detta tilldelades Galipaux titeln Officier de l'Instruction Publique i Ordre des Palmes Académiques.

Visa profil

Verifierad Ej anspråk gjort

Frankrike

Gabriel de Lautrec

Gabriel de Lautrec, född i Béziers den 21 februari 1867 och avliden i Paris den 25 juli 1938, var en fransk författare, krönikör, översättare och poet. En avlägsen släkting till målaren Henri de Toulouse-Lautrec, även om de inte hade nära relationer, presenterade han sig som en dandy med monocle och underhöll frekvent det parisiska samhället runt år 1900 med sina kvicka kommentarer. Han tog en examen i litteratur (licence ès Lettres) och var från 1889 till 1893 sällskap med Alphonse Allais på Le Chat Noir, där han publicerade sina första prosaskrifter. De Lautrec’s karriär började i början av 1890-talet när han flyttade till Paris och började bidra till publikationer som *La Vie drôle*. Han frekventerade litterära kaféer i Latinkvarteren och träffade Alphonse Allais på Chat noir kabaré, och blev en lärjunge till Allais. Hans verk kännetecknas av humor och fantasi, ofta kopplat till paravetenskapliga och okultistiska kretsar. En samling prosapoemier, 'Poèmes en prose,' publicerades 1898, vilket öppnade dörrar till Paris litterära scen. Han arrangerade en salong i Passy där framstående personer som Jean Lorrain, Willy, Jean de Tinan, Alfred Jarry, Oscar Wilde och Paul Verlaine samlades; han var särskilt nära Paul Verlaine, och bevakade till och med hans kropp efter hans död. Mellan 1890 och 1911 påstod han sig ha publicerat över tvåhundra noveller, krönikor och fantasier i olika publikationer inklusive *Le Chat Noir*, *La Vie drôle*, *Le Rire*, *Fantasio*, *La Revue blanche*, *Le Sourire* och *Le Mercure de France*. Under hela sin karriär översatte De Lautrec verk av Mark Twain, Havelock Ellis, Alfred Levin, Matthew Phipps Shiel och Oscar Wilde (i samarbete med Henry-D. Davray), ofta för *Mercure de France*. Han var också medgrundare till *La Petite Semaine* 1900 och Académie de l’Humour 1920 tillsammans med Curnonsky och Courteline. Han undervisade i latin och grekiska i Marseille fram till sin pensionering 1929, varefter han återvände till Paris kort därefter. Han publicerade sin självbiografi, *Souvenirs des jours sans souci*, 1938. Trots att han sökte erkännande, inklusive en kandidatur till Franska akademien 1923, kände han sig besviken över att inte ha uppnått litterärt erkännande. Han belönades med Legion d'honneur 1936 och lämnade efter sig publicerade verk inklusive 'Poèmes en prose,' 'Les Roses noires,' 'Monsieur de Crac,' och *Souvenirs des jours sans souci*.

Visa profil

Verifierad Ej anspråk gjort

Frankrike

Ged Marlon

Ged Marlon, född Gérard Brunettini den 10 april 1954 i Paris, är en fransk humorist och skådespelare. Uppfostrad av sina italienska morföräldrar ägnade han sig först åt idrott och blev fransk juniorchampion i grekisk-romersk brottning. Hans tidiga karriär inkluderade engagemang hos Robert Hossein för att spela en halberdsman i 'Jeanne d'Arc' och 'Potemkine'. Marlon hämtar inspiration från Keaton, Tati, Bunuel och Dali, vilket märks i hans unika komiska stil. Han medverkade i filmen Flic ou Voyou 1979 och medverkade sedan i kortfilmen Mambo-scratch 1983. Under hela 1980-talet fortsatte Ged Marlon att bygga upp sin skådespelarmerit, med roller i filmer av regissörer som Bertrand Tavernier ( Autour de minuit 1986), Claude Lelouch ( Viva la vie 1984) och Gérard Oury. Han spelade också i Games på Théâtre Fontaine 1984 och medverkade i L'Embarras du soi , som han skrev och regisserade på Théâtre Montparnasse 2010. Ett samarbete med Farid Chopel resulterade i föreställningen 'Aviateurs' från 1980, som blev en succé. Han porträtterar ofta den genomsnittlige skallige fransmannen med mustasch, och blandar absurditet med finess i sina framträdanden. Marlons teaterarbete inkluderar soloföreställningar regisserade av Jean-Michel Ribes på Théâtre du Splendid 1989 och Un simple froncement de sourcil , som hade premiär på Théâtre du Rond-Point 2002 och invigde Roland Topors rum. Hans föreställningar utforskar ofta filosofiska och praktiska frågor, och drar jämförelser med Raymond Devos. Gestaltprestanda är väsentlig, med hans kropp som ofta ersätter ord; han föredrar "det osagda" framför "det överdrivna". Han har uppträtt i pjäser som 'Brèves de comptoir', och verk av Labiche, Courteline och Feydeau. Han presenterade också soloföreställningen 'Ged Marlon / Solo' på Théâtre du Petit Montparnasse, som hade premiär den 28 augusti 2008 och utforskade teman om besviken kärlek med tre karaktärer som söker lycka. Ged Marlon regisserar för närvarande en film med titeln Les Talents d'Achille , planerad att släppas 2025.

Visa profil

Verifierad Ej anspråk gjort

Frankrike

Gil Alma

Född den 2 september 1979 i Montreuil (Seine-Saint-Denis), Gilles Bongibault, känd som scenen Gil Alma, arbetade i Frankrike som skådespelare, humorist och producent.

Visa profil

Verifierad Ej anspråk gjort

Frankrike

Gilles Benizio

Gilles Benizio är en fransk komiker, född den 1 juni 1957 i Villerupt, Meurthe-et-Moselle. Han är av italienskt ursprung och fyller 67 år den 1 juni 2024. Han studerade teater vid universitetet Censier i Paris, där han träffade sin framtida fru, Corinne Benizio, 1982. De gifte sig 1985 och har två barn, Elisa och Raphaël. Benizio är bäst känd som ena halvan av den humoristiska duon Shirley et Dino, bildad med Corinne Benizio 1988. Karaktärerna Shirley och Dino skapades under en improvisationsverkstad med Ariane Mnouchkine, som hjälpte till att lansera deras karriärer. Deras humoristiska stil involverar en dynamik där Dino retar Shirley för publikens nöje; Dino kännetecknas av sitt italienska arv, och införlivar ofta italienska sånger i sina framträdanden, medan Shirley porträtteras som en naiv karaktär som försöker berätta historier som Dino ständigt avbryter. Deras föreställningar innehåller ofta berättelser om naiva clowner. De debuterade på scenen 1985 som 'Achilles Tonic' och hade premiär på sin första musiksal-inspirerade show på Avignon Off Festival 1988. Shirley et Dino fick ett bredare erkännande genom framträdanden i Patrick Sébastiens tv-program, särskilt 'Le Plus Grand Cabaret du monde' från 2001 till 2004. De mottog Molière-priset för Bästa sketchshow för sin föreställning 'Le Duo' år 2003. Deras DVD 'À Marigny' såldes i över en miljon exemplar och deras film 'Cabaret Paradis,' som släpptes 2006, lockade 200 000 tittare. Duon har gått från komedi till regi av operor, och satt upp barockoperor som 'Don Quichotte chez la Duchesse' år 2015 och 'Platée' år 2022, och senast 'Turandot' i Grenoble den 31 mars 2023. De bor för närvarande i Ardèche-regionen.

Visa profil

Verifierad Ej anspråk gjort

Frankrike

Guy Bedos

Guy Bedos, född 15 juni 1934 i Alger, Algeriet, avled den 28 maj 2020 i Paris. Han var en mångfacetterad artist, identifierad som en Pied-Noir, en term för fransmän i Algeriet, och känd för sitt arbete som manusförfattare, stand-upkomiker och skådespelare. Född medan Algeriet var en fransk departement, inkluderade hans familj Alfred Bedos, hans far som arbetade som hälsobesökare, och Hildeberte Verdier, hans mor. Hans barndom präglades av instabilitet, med flyttningar mellan hem och internatskolor, inklusive en katolsk högskola i Bone och lycée Bugeaud i Alger. Bedos karriär började i början av 1950-talet som en del av komedigruppen 'Bande du Conservatoire'. Han anlände till Paris med sin familj i juni 1949 och gjorde sin första filmroll i *Futures Vedettes* 1954. För att undvika militärtjänstgöring under Algerietkriget genomförde han en hungerstrejk och bedömdes som psykiskt olämplig. Han debuterade på Bobino musiksalong 1965 tillsammans med Barbara, och samarbetade senare med Michel Boujenah och Smaïn i *Coup de soleil à l'Olympia*. Bedos satte också upp pjäser som 'Arlequin poli par l’amour' vid sjutton och ett halvt års ålder. Bedos minns särskilt för sin återkommande roll som Simon, en läkare, i *Un éléphant ça trompe énormément* (1976) och *Nous irons tous au paradis* (1977), den senare av vilka gav honom betydande erkännande. Han medverkade också i *Les Aventures de Bidibi et Banban*, där han spelade Bidibi, och bidrog till den satiriska veckotidningen *Siné Hebdo*, och stödde Siné efter att han blev avskedad från *Charlie Hebdo*. Politiskt stödde han François Mitterrand och flyttade till Hénin-Beaumont 2012 för att stödja Jean-Luc Mélenchon. Mot slutet av sitt liv diagnostiserades han med Alzheimers sjukdom.

Visa profil

Verifierad Ej anspråk gjort

Frankrike

Gérald Dahan

Gérald Dahan, född Gérald Berthelot den 17 maj 1973 i Cognac, Frankrike, är en fransk humorist, imitatör, radiovärd och skådespelare. Han började visa sitt begåvning för imitation vid fyra års ålder. Hans föräldrar var köpmän, och en av dem studerade fransk lag. Han antog artistnamnet Gérald Dahan runt sextonårsåldern, inspirerad av sin bortgångna mammas kusin Émilie Dahan, och flyttade till Paris för att satsa på en karriär inom scenkonst. Dahans tidiga karriär inkluderade att vinna titeln "Frankrikes yngsta imitatör" vid tolv års ålder i Angoulême, och att ta emot priset för "Årets bästa unga komiker" på Bobino 1992. Från 1993 till 1998 gav han många av de manliga rösterna för dockor i barnprogrammet Les Minikeums på France 3. Han medverkade också i Laurent Ruquiers radioprogram Rien à cirer på France Inter från 1993 till 2000 och dök upp i TV-program som Vivement dimanche med sin trupp "Les 6 Clones" mellan 1998 och 1999. Han är specialist på imitation och telefonspratt, och skapar trovärdiga scenarier genom sina röstförvandlingar. Under hela sin karriär har Dahan uppträtt i ett stort antal scenföreställningar, däribland L’imposteur , Érection Présidentielle , Sarkoland och Gérald Dahan tombe les masques . Han skapade och ledde sitt eget tv-program, Les missions de Gérald Dahan , på France 3 år 2006. Hans arbete med Rire et Chansons blev känt för sina telefongag, som riktades mot personer som Jean-Pierre Raffarin, Adrien Zeller och Zinedine Zidane. Han har medverkat i filmen La Boîte (2001) och tv-filmen La famille Zappon (2005). År 2026 hade han premiär på 'J'imite donc je suis,' med omkring femtio imitationer och pianoframträdanden. För närvarande uppträder han i en enmansscenshow om Molière, med titeln 'Il était une voix… Molière!', som hade premiär den 29 mars och fortsätter under 2027, där han porträtterar personer som Emmanuel Macron som Alceste och Nicolas Sarkozy som Molière.

Visa profil

Verifierad Ej anspråk gjort

Frankrike

Jackie Berroyer

Jackie Berroyer är en fransk skådespelare, komiker, författare och journalist, född den 24 maj 1946 i Reims. Han tillbringade sin barndom i stadsdelen Maison-Blanche i Reims, där hans far arbetade som murare och hans mor var hemmafru. Efter att inledningsvis ha sökt en karriär som industridesigner slutade han vid 25 års ålder. Från mitten av 1970-talet etablerade sig Berroyer som rockkritiker för Charlie Hebdo, och bidrog till flera andra publikationer inklusive Hara-Kiri, Libération, Rock & Folk, Actuel och Rolling Stone. Berroyers kreativa produktion sträcker sig över olika medier. Han är författare och har skrivit dialog till ett flertal franska filmer från 1980-talet, i samarbete med regissörer som Patrick Bouchitey, Patrick Grandperret och Jean-François Stévenin. Han medverkade bland annat som medförfattare till Cédric Klapischs första film, 'Riens du tout'. Hans skrivande omfattar även prosan; 1992 publicerade han 'La femme de Berroyer est plus belle que toi, connasse,' som senare filmatiserades som 'Tempête dans un verre d'eau'. Han är också känd för sina komiska insatser, inklusive en treårig period som en busig telefonist i tv-programmet 'Nulle part ailleurs,' ursprungligen under pseudonymen Jackie Darbois, och som programledare för humor- och filosofiprogrammet 'Pas si vite!' på Canal+. Berroyers karriär inkluderar bidrag till satiriska publikationer som Siné Hebdo och Siné Mensuel. Han var programledare för 'Mélomanie' på Le Mouv’ från 2010 till 2012. År 2006 skapade och framförde han 'Ma vie de jolie fille,' en humoristisk och musikalisk enmansshow. Hans arbete har fått erkännande; han mottog priset för Bästa nykomling på Angoulême-festivalen 1979 för 'Dossier Goudard' och nominerades till bästa manliga biroll på Jean-Carmet-festivalen 2012 för 'Mobile Home'. Berroyer är också erkänd som en riddare av Ordre des Arts et des Lettres. Han är far till musikproducenterna ARK och Jim Casanova.

Visa profil

Verifierad Ej anspråk gjort

Frankrike

Jean-Christian Fraiscinet

Jean-Christian Fraiscinet, även skrivet som Jean-Christian Faiscinet, är en fransk humorist och skådespelare. Hans tidiga liv var sammanflätat med Château de Valençay, där hans morföräldrar var vårdare och guider, och hans mamma också arbetade som guide; han tillbringade mycket av sin barndom där. Han sade sina första repliker på slottet, ursprungligen som ersättare för en skadad skådespelare i 'La Reine Margot', vilket väckte hans teateriska kallelse under ungdomsåren. Fraiscinets väg till komedin började med deltagande i byns sommarföreställningar "Son et Lumière" som ung man, erfarenheter som väckte hans intresse för att uppträda. Han studerade kortvarigt medicin innan han gick på Conservatoire d’art dramatique de Tours, där han tog examen med ett guldmedalj efter två år. De producerade runt femton föreställningar, inklusive tre originalskapelser: 'ZAP', 'Hôtel des voyageurs' och 'Mona'. År 1994 träffade han Vincent Dubois på Villard de Lans festival, vilket ledde till bildandet av komikduon Les Bodin's. Les Bodin’s har Fraiscinet som Christian och Dubois som Maria, en 87-årig despotisk kvinna. Duon har uppträtt på scen och medverkat i tre filmer: Mariage chez les Bodin’s (2008), Amélie au pays des Bodin’s (2010) och Les Bodin’s en Thaïlande (2021). Fraiscinet har även medverkat i andra filmer, inklusive 'J'ai faim !!!' (2001) och 'Le Démon de midi' (2005), samt TV-serier som 'Chez Maupassant’ (2008, 2011) och 'Les Bodin's sont confinés' (2020). Gården, som förvärvades "för en slant", saknade initialt vatten och elektricitet och restaurerades med hjälp av den grannbonden Anthony Janvier. Fraiscinet är också involverad i Caméléon Production och tar sig an flera roller på gården, inklusive skådespelare, författare, serveringspersonal och tekniker.

Visa profil