Chuck - GiggleTimes tecknade komiker som berättar skämt
GiggleTime för Android
Gratis på Google Play
Hämta appen
GiggleTime - skämt, komiker och komedishower GiggleTime
Meny
Uppgradera till Premium Skicka in ett skämt Komiker Komikshower Komiker med flest följare Om oss Vanliga frågor Kontakt Lägg till en komiker
Hämta appen
Följ oss

Juridiskt
Integritetspolicy Användarvillkor Cookiepolicy Återbetalnings- och avbokningspolicy Källor
Logga in
Språk
Kategorier
Inställningar
Språk svenska svenska
Trygghetsläge
Autouppspelning av slumpskämt
Aviseringar
Global talangkatalog

Komikerkatalog

Bläddra bland komikerprofiler, biografiska sammanfattningar, ursprungsland och officiella länkar.

Börjar på M Rensa alla
Visar 193-204 av 232 komiker
Monica Vitti (1931–2022), komiker från Italien
Verifierad Ej anspråk gjort
Italien

Monica Vitti

Monica Vitti, född Maria Luisa Ceciarelli den 3 november 1931 i Rom, var en italiensk skådespelare och tv-personlighet. Hennes föräldrar var Adele Vittiglia från Bologna och Angelo Ceciarelli, och hennes artistnamn valdes från sin mors flicknamn, Vitti. Hon tillbringade delar av sin barndom i Messina och Neapel och upplevde krigshändelser som gav henne en passion för teater. Som barn fick hon smeknamnet 'setti vistini' på grund av sina lager-på-lager klädval. Vitti fick sin formella utbildning vid Nationalakademin för Scenekonst, där hon tog examen 1953 och studerade med lärare som Silvio D’Amico och Sergio Tofano. Hon gick också på Pittman's College och turnerade i Tyskland med en italiensk skådespelartrupp. Hennes första scenframträdande var i Niccolò Machiavellis La Mandragola , följt av Mariana i Molières L’avaro 1955. Hon dök först upp på film utan kredit i Laugh! Laugh! Laugh! 1954. Under sin nästan fyrtioåriga karriär var hon känd för sin hes röst och levande närvaro. Vitti uppnådde internationellt erkännande genom sina roller i Michelangelo Antonionis filmer, särskilt L'Avventura (1960), som avbildade henne på ett italienskt frimärke. Hon spelade huvudrollen i de efterföljande filmerna i det som kom att kallas Antonionis ”tetralogi om bristande kommunikation”: La Notte (1961) med Jeanne Moreau och Marcello Mastroianni, L'Eclisse (1962) med Alain Delon, och Il deserto rosso (1964). Hon samarbetade med skådespelare som Marcello Mastroianni, Alain Delon, Richard Harris, Terence Stamp och Dirk Bogarde. Utöver dessa dramatiska roller visade Vitti också komisk talang i filmer som La ragazza con la pistola och Io so che tu sai che io so , och regisserade flera komedier tillsammans med Carlo Di Palma, med start med Teresa the Thief (1973). Hennes insatser belönades med fem David di Donatello-utmärkelser för Bästa kvinnliga huvudroll, plus fyra särskilda erkännanden. Hon mottog också sju italienska Golden Globe-utmärkelser för Bästa kvinnliga huvudroll, tillsammans med en karriär-Golden Globe och Venedigs filmfestivalens Karriärguldlejon. Vittis konstnärliga samarbete med regissören Michelangelo Antonioni sträckte sig bortom deras filmprojekt och utvecklades till ett romantiskt förhållande. Hon gav röst åt Dorian Gray i Il grido . Efter en lång karriär avled Monica Vitti i Rom den 2 februari 2022 och lämnade efter sig ett betydande arv inom italiensk film.

Mort Sahl (1927–2021), komiker från Kanada – Satir, Improvisation
Verifierad Ej anspråk gjort
Kanada

Mort Sahl

Mort Sahl, född Morton Lyon Sahl den 11 maj 1927 i Montreal, Quebec, Kanada, var en komiker och skådespelare. Hans föräldrar var judiska immigranter från Lower East Side i New York City. Hans far, Harry Sahl, aspirerade på att bli dramatiker på Broadway men arbetade till slut som FBI-tjänsteman och rättsreporter. Familjen flyttade till Los Angeles när Mort var ung, där han gick på Belmont High School och bidrog till skoltidningen. Sahl’s tidiga liv visade en mängd olika intressen; vid 14 års ålder anslöt han sig till ROTC och mottog priser för skjutskicklighet och amerikansk patriotism. Senare tjänstgjorde han i USA. År 1942 tjänstgjorde han med 93rd Air Depot Group inom Army Air Forces, stationerad i Alaska. Efter att ha avslutat sin militärtjänstgöring tog Sahl en B.S.-examen från University of Southern California 1950, med fokus på trafikplanering och stadsförvaltning. Han försökte etablera sig som stand-upkomiker i Los Angeles mellan 1950 och 1953 utan initial framgång. År 1953 inleddes hans professionella karriär med ett framträdande på scenen på nattklubben The hungry i i San Francisco. Sahl fick snabbt popularitet genom att uppträda på nattklubbar, teatrar och på högskolecampus. Han banade väg för en unik stil av samhällssatir, med improviserade monologer och en tidning som rekvisita. Hans arbete väckte stor uppmärksamhet; en artikel i Time Magazine hade honom på omslaget 1960. Han medverkade i tv och filmer, inklusive ‘In Love and War’ (1958), ‘All the Young Men’ (1960), ‘Johnny Cool’ (1963), ‘Doctor, You've Got to Be Kidding!’ (1967), ‘Don't Make Waves’ (1967), ‘Inside the Third Reich’ (1982), ‘Nothing Lasts Forever’ (1984), ‘Jonathan Winters: On the Ledge’ (1987), ‘A Stand Up Life’ (1993) och ‘Max Rose’ (2013). John F. Kennedy bad om hans hjälp med att skriva skämt till valtal, och efter Kennedys mord kritiserade Sahl offentligt Warren-rapporten. Hans liv och karriär dokumenteras i James Curtis biografi, Last Man Standing (2017) och Robert B. Weides film, Mort Sahl: The Loyal Opposition (1989). Han gifte sig fyra gånger, och hans son, Mort Sahl Jr., avled 1996.

Mouss Diouf (1964–2012), komiker från Frankrike
Verifierad Ej anspråk gjort
Frankrike

Mouss Diouf

Mouss Diouf, född Pierre Moustapha Diouf den 28 oktober 1964 i Dakar, Senegal, var en fransk-senegalesisk skådespelare, komiker och humorist. Hans familj flyttade till Marseille när han var fyra år gammal, och senare vidare till Bobigny, Seine-Saint-Denis, Frankrike. Diouf började ursprungligen med boxning, men gick sedan över till skådespeleri och inledde sin karriär inom teatern med Jérôme Savary i 'Le Bal des Cocus'. Dioufs filmografi sträckte sig över flera decennier och omfattade ett brett spektrum av roller. Han medverkade i filmer som ‘Parole de flic’ (1985) och ‘Billy Ze Kick’ (1985), följt av ‘Loulou Graffiti’ både 1991 och 1992. Ytterligare filmkrediter inkluderar ‘Les époux ripoux’ (1991), ‘Les secrets professionnels du Dr Apfelglück’ (1991), ‘Berlin Lady’ (1991), ‘Inspecteur Médeuze’ (1993), ‘Le Lyonnais’ (1993) och ‘Acapulco H.E.A.T.’ (1993). Han hade även roller i 'Lévy et Goliath' (1987) och 'Toubab Bi' (1991). Diouf spelade en huvudroll i filmen 'The Beast' (La bête) och porträtterade Baba i ‘Asterix & Obelix: Mission Cleopatra’. Utöver film hade Diouf en betydande närvaro på televisionen. Han medverkade i serien 'Navarro' 1991 och hade en framträdande roll som inspektör N'Guma i 'Julie Lescaut' från 1992 till 2006. Han deltog också i 'Les Anges gardiens' (1994) och 'Les Deux Papas et la Maman' (1996), och gav röster åt karaktärer i de animerade Disney-filmerna 'Atlantis: The Lost Empire' och 'Lilo & Stitch' (2000). Diouf utforskade sina komiska talanger genom två enmanshower, ‘Avant, quand j'étais noir’ och ‘Naturellement humain’ (2008). Han medverkade också i realityshowen 'La Ferme Célébrités' 2004 och i serien 'Ali Baba' 2007. Diouf drabbades av två strokeattacker 2009, och han avled den 7 juli 2012 i sitt hem i Marseille till följd av komplikationer från en stroke. Ett avsnitt av 'Julie Lescaut' ägnades åt hans minne efter hans död.

Mousse Boulanger (1926–2023), komiker från Schweiz – Surrealistisk och absurd
Verifierad Ej anspråk gjort
Schweiz

Mousse Boulanger

Mousse Boulanger, född Berthe Sophie Neuenschwander den 3 november 1926 i Boncourt, Schweiz, avled den 16 januari 2023 i Payerne. Hennes barndom tillbringades nära den franska gränsen, och hon påverkades av olika dialekter inom sin familj. Efter att ha avslutat sin gymnasieutbildning vid en kantonal skola i Porrentruy med en handelsdiplom, studerade hon därefter teater vid École sociale de musique i Genève. Detta följde en period som Au-Pair i Cambridge, vilket väckte hennes fascination för museer och Shakespeares pjäser. Hon arbetade som trilingual sekreterare i Biel innan hon inledde en karriär inom konstens värld. Boulangers konstnärliga resa började med skådespelarstudier och en uppsättning av en Tjechov-pjäs 1953. År 1953 träffade hon Pierre Boulanger, som hon gifte sig med 1955. Tillsammans inledde de ett produktivt partnerskap och producerade ett flertal radioprogram från 1956 till 1978, ofta under titeln 'Les Marchands d'images.' De ägnade ett program i sin show åt bulgarisk litteratur 1961 och samarbetade med Centre dramatique national i Lyon, Frankrike, på ‘Poésie dans les quartiers’ från 1973. Deras arbete inkluderade turnéer med José Azpiazu och hans dotter, Lupe, från 1971 till 1974. Boulanger publicerade också flera verk, bland annat Tendre pays (1967), Reflets (1973) och Ce qui reste du jour (1975), och hämtade inspiration från surrealistiska poeter som Paul Eluard. Efter Pierre Boulangers död 1978 fortsatte Mousse Boulanger sin karriär. Efter sin pensionering hade hon tidigare varit anställd som kulturjournalist på Westschweizer Radio och deltagit som medlem i den litterära juryn för Société jurassienne d'émulation. Hon medverkade i Madame TV 1969 och var med i dokumentären Plans-fixes år 2000. Hon släppte ett album, Berceuse pour une maman , 1975 och skrev de franska texterna. Boulanger hade flera olika uppdrag, bland annat som ordförande för Schweizerischen Schriftstellerverband (SSV) från 1978 till 1982. Hon mottog Prix des écrivains vaudois 1997, och hennes arv lever vidare genom Literaturpreis Mousse Boulanger, instiftad av Association vaudoise des écrivains (AVE) och som delades ut för första gången 2023.

Mufwankolo Wa Lesa (1935–2021), komiker från Demokratiska republiken Kongo – Sketchkomik
Verifierad Ej anspråk gjort
Demokratiska republiken Kongo

Mufwankolo Wa Lesa

Mufwankolo Wa Lesa var en kongolesisk humorist, skådespelare och teaterregissör, grundare av teatergruppen Mufwankolo och en av de stora gestalterna i Katangas teater- och kulturliv. Han föddes som Odilon Kyembe Kaswili Mwila Bantu den 12 juli 1935 i Kaluwa i territoriet Kambove i dagens provins Haut-Katanga. År 1941 adopterades han av sin morbror, som skickade honom till missionen i Kapolowe för en del av grundskolan; han fortsatte vid Saint-Boniface-skolan i Kamalondo i Lubumbashi och lärde sig snickeri vid missionen i Kafubu. Prästerna där märkte hans komiska begåvning, och han stod första gången på en scen i en skolteatergrupp. Mot slutet av 1954 gick han med i Jeunes Comiques de la Kenya (JECOKE) och uppträdde i operetter som blandade sång, dans och komik. År 1956 grundade han med ekonomiskt stöd från den belgiske arkitekten M. Becker en egen grupp. Enligt en av dess skådespelare gav kvinnliga beundrare honom smeknamnet Mufwankolo, ”mannen som ska dö med slipsen på”, eftersom han alltid bar slips på scenen, och gruppen tog namnet när den registrerades officiellt den 7 juli 1957. Samma år spelade den Le Chasseur et le Blanc på en utställning i Lokeren i Belgien, enligt uppgift inför kung Baudouin, och vann en guldmedalj. Den turnerade i Belgiska Kongo 1958 med Mu Congo, Mu Belgique, återvände till Belgien 1959 för rundabordskonferensen före självständigheten och turnerade efter självständigheten i landet på regeringens begäran med Mu Congomani, kweli ni masikini? (”Är en kongoles verkligen fattig?”). Från 1962 sände gruppen direktsänd teater i nationell radio och från 1974 uppträdde den också direkt i tv. Antropologen Johannes Fabian beskrev i början av 1970-talet dess veckoprogram Zaire ya kesho, vars sketcher om vardagen och de sociala svårigheterna för människorna i Katanga visades i tv på onsdagar och i lokalradion på lördagar. Från 1969 satte den också upp folkbildande pjäser i gruvbolaget Gécamines arbetarbyar. Dess pjäser, mest på swahili, blev föremål för akademiska studier, bland dem Le Groupe Mufwankolo (1981) av Walter Schicho och Mbayabo Ndala och en studie av Alain Ricard från 2004. År 1976 bjöds gruppen in till Togo, där den vann ett stort pris på en festival för afrikansk konst. Den började spela in sina pjäser på band 1984, turnerade i landet mellan 2000 och 2006 och fick 2005 fredstrofén från FN:s mission i DR Kongo, MONUC. Mufwankolo dog i Lubumbashi den 17 februari 2021, och den 22 april 2024 avtäcktes ett monument till hans ära vid rondellen Carrefour i Lubumbashi, där provinsguvernören berömde hans pjäser för att ha hjälpt till att fostra många familjer.

Verifierad Ej anspråk gjort
Sri Lanka

M. V. Balan

M. V. Balan var en lankesisk skådespelare, koreograf, regiassistent, produktionsledare och filmskapare vars karriär inom singalesisk film sträckte sig över mer än fyra decennier, i både dramatiska och komiska roller. Han föddes som Mahadevan Vellupillai Balakrishnan den 3 mars 1941 i byn Ganepalla i Yatiyanthota; filmtidningen Sarasaviya angav hans födelsedatum som den 15 mars 1940. Han kom till Ceylon Studios som tekniker 1958, och hans första uppdrag var som ljussättare på filmen Sihanaya. Samma år debuterade han som skådespelare med en liten roll i Wanaliya. Därefter spelade han många dramatiska och komiska roller i filmer som Pirimiyek Nisa, Suvineetha Lalani, Ganthera, Sasaraka Hati och Cheriyo Captain. En av de mest minnesvärda insatserna i hans karriär var i Nomiyena Minisun, mot Gamini Fonseka, där kritikerna berömde hans roll som tjänare mycket. Balan arbetade också bakom kameran. Han var koreograf för många populära filmer, bland dem Sithaka Mahima, Ipadune Ai, London Hamu och Okkoma Hari. Han regisserade elva singalesiska filmer, med början med Oba Nathinam 1969; 1975 regisserade han Hitha Honda Minihek med Gamini Fonseka, och bland hans andra populära filmer som regissör fanns Rahasak Nathi Rahasak och Deviyani Sathya Surakinna. År 1978 producerade han Mage Ran Putha. Eftersom han arbetade i båda Sri Lankas filmindustrier regisserade han också flera lankesiska tamilska filmer, bland dem Manjal Kunkumam och Nirmala. Han var gift med Chandrawathi Hesarasinghe, och de fick två barn. M. V. Balan dog den 14 januari 2017, 75 år gammal, och begravdes på Mount Lavinias allmänna kyrkogård den 16 januari.

Verifierad Ej anspråk gjort
USA

Maddie Taylor

Maddie Taylor - tidigare känd som Matthew W. Taylor - är en amerikansk röstskådespelerska och storyboard artist. Hon är bäst känd för att låna sin röst till Verminious Snaptrap i T.U.F.F. Puppy och för att porträttera Sparky i The Fairly OddParents.

Verifierad Ej anspråk gjort
Danmark

Mads Barner-Christensen

Mads Barner-Christensen är en dansk komiker, författare och offentlig talare född i Svendborg den 11 januari 1965. Han är också känd under smeknamnet "blærerøven", vilket kan översättas som "skrytarass" eller "uppvisare". Hans karriärväg har varit mångsidig; han tjänstgjorde tidigare som officer i Livgardet och arbetade senare som livsstils- och modeeditor för tidningen Euroman. Utgivningen av "Den Store Blærerøv" 1998 markerade en betydande vändpunkt, vilket propelled honom till nationell erkännelse. Barner-Christensens verk sträcker sig bortom stand-upkomedi och in i författarskapet. Efter framgången med "Den Store Blærerøv" fortsatte han att publicera böcker, inklusive "Halvtreds Plus" 1998, "Blærerøvens guide til moderne etiquette" 1999 och "SEX – Hvor svært Kan Det Være?" 2000. Han medverkade även som medförfattare i "Blærerøv og Bjerrehuus" med Suzanne Bjerrehuus 2006, och släppte därefter "Den store blærerøv - En guide til manden" 2006 och "Blærerøven vender tilbage" 2007. Ytterligare publikationer inkluderar "Manual til mænd med sure koner" 2009 och "Blærerøven vender tilbage (igen, igen)" 2012. Han har även varit gäst i radioprogrammet "Mads og Monopolet" på DR P4 under flera år. I april 2012 uppträdde Barner-Christensen för Dell i Köpenhamn; dock bad Dell senare om ursäkt för hans kommentarer efter att ett blogginlägg om dem blev viralt. För närvarande skapar han filmer för sin YouTube-kanal, formula TV, och fungerar som TV-kommentator. Han är också en bilentusiast och tycker om vattensporter som segling och kitesurfing. Mads Barner-Christensen var gift med Camilla Barner-Christensen från 2000 till 2020.

Verifierad Ej anspråk gjort
Bulgarien

Malin Krastev

Malin Krastev är en bulgarisk skådespelare, dramatiker, regissör och tv-programledare, för en bred publik känd som en av programledarna för det satiriska programmet Gospodari na Efira (Eterns herrar). Han föddes i Sofia den 23 april 1970, gick på den tekniska skolan Henry Ford och tog 1995 examen i dramatisk skådespelarkonst vid Krastyo Sarafovs nationella akademi för teater- och filmkonst (VITIZ) i professor Elena Baevas klass. En stor del av hans scenkarriär är knuten till Teater 199, där han har spelat i Raspljujevs glada dagar, Den andre mannen, Tre regniga dagar, Den gamla kvinnan från Calcutta, Sanna västern, Saraband, Prövotid och Universums snabbaste klocka; hans handavtryck finns på teaterns Wall of Fame. Han har också arbetat på Ungdomsteatern och teatern Salza i Smyah, i uppsättningar som Januari, Tartuffe, Giftermålet, Golgata, Trettondagsafton, Vargtimmen och Equus. Senare blev han programledare för Gospodari na Efira. Som dramatiker vann han 2016 Bulgariska skådespelarförbundets IKAR-pris för dramatisk text för pjäsen Familjealbum, och 2017 regisserade han Som smulor på fönstret på Ungdomsteatern, där han också undervisar i skådespeleri på ungdomsskolan. Sedan 2014 är han ledamot av Allmänna rådet hos Bulgariens kulturminister. Krastev har en lång karriär i film och tv. Bland hans roller finns Ilko Kralev i serien Vargjakt (2000), löjtnant Krastev i Fury (2001), partikonstnären Metodi Marchev i Ice Dream (2005), Nedyu Nedev i Patriarkat (2005), Anani i serien Sparvarna i oktober (2006), polischefen Dragomir i Prima Primavera (2009), konstapel Nadezhdev i Operation Shmenti Capelli (2011) och Terziyski i Tuggummi (2017), och han har medverkat i Jag är David (2003), Mission London (2010), Sju timmars skillnad (2011), Fars dag (2019), Januari (2021), Farbror Jul (2021), Den gode chauffören (2022), Med en flod i hjärtat (2022), Förtroendespel (2023) och Djävulens spel (2025). Han gjorde rösten till Nigel i de bulgariska versionerna av Rio och Rio 2.

Verifierad Ej anspråk gjort
Chile

Mandolino

Armando Navarrete Navarrete, quien se hizo famoso bajo el nombre de Mandolino, se desempeś como skådespelare, cantante y komikerte en Chile. Su popularidad se extendió a Estados Unidos, su país natal y toda América Latina gracias a los números cómicos que compartió con Don Francisco en el programa Sábado Gigante. Su incursión en el mundo del espectáculo comenzó como vocalista del conjunto musikal chileno Los Flamingos.