Chuck - GiggleTimes tecknade komiker som berättar skämt
GiggleTime för Android
Gratis på Google Play
Hämta appen
GiggleTime - skämt, komiker och komedishower GiggleTime
Meny
Uppgradera till Premium Skicka in ett skämt Komiker Komikshower Komiker med flest följare Om oss Vanliga frågor Kontakt Lägg till en komiker
Hämta appen
Följ oss

Juridiskt
Integritetspolicy Användarvillkor Cookiepolicy Återbetalnings- och avbokningspolicy Källor
Logga in
Språk
Kategorier
Inställningar
Språk svenska svenska
Trygghetsläge
Autouppspelning av slumpskämt
Aviseringar
Global talangkatalog

Komikerkatalog

Bläddra bland komikerprofiler, biografiska sammanfattningar, ursprungsland och officiella länkar.

Börjar på G Verifierad Rensa alla
Visar 73-84 av 91 komiker
Gundu Hanumantha Rao (1956–2018), komiker från Indien
Verifierad Ej anspråk gjort
Indien

Gundu Hanumantha Rao

Gundu Hanumantha Rao, född den 10 oktober 1956 i Vijayawada, var en indisk skådespelare och komiker som främst arbetade inom telugu-filmer, teater och television. Han kom från en medelklassfamilj och började sin skådespelarkarriär tidigt, genom att medverka i pjäsen Ravana Bramha vid 18 års ålder. Innan han gick in i underhållningsbranschen drev han en konditoriverksamhet. Hans filmdebut skedde i Jandhyalas Aha Naa Pellanta 1987, där han fick uppmärksamhet för sin roll som brudgummens far. V. Krishna Reddy. Anmärkningsvärda filmer inkluderar Rajendrudu Gajendrudu, Mayalodu, Yamaleela, Srivariki Premalekha, Pellaniki Premalekha Priyuraliki Subhalekha (1992), Popula Pette (1997) och Apparao Driving School. Han medverkade också ofta i filmer regisserade av Jandhyala, K Vasu och SV Krishna Reddy. Hans komiska roller mottogs väl i filmer som Prema (1989), Kobbari Bondam (1991), Gharana Alludu (1994) och Annamayya (1997). Han hade en nära vänskap med Brahmanandam, som kärleksfullt kallade honom 'Baava,' och de agerade först tillsammans i Satyagraham. Hans arbete inom televisionen gav honom ytterligare erkännande. Han spelade Aamudaala Anjaneyalu i TV-serien *Amrutham* (2001–2007), en roll som gav honom tre TV Nandi Awards, inklusive erkännande för hans skarpa och okonventionella tänkande. Han medverkade även i *Aanando Bramha* på DD Saptagiri och *Sambaraala Rambabu* på MAA TV. Hanumantha Rao var 61 år gammal när han avled den 19 februari 2018 i Hyderabad till följd av hjärtstopp sekundärt till kronisk njursjukdom. Han led av en njursjukdom under en tid före sin död. Under den senare delen av sitt liv ställdes han inför ekonomiska svårigheter, men fick hjälp från Chiranjeevi, regeringen i Telangana och andra organisationer.

Günter Neumann (1913–1972), komiker från Tyskland – Satir, Kabaré
Verifierad Ej anspråk gjort
Tyskland

Günter Neumann

Günter Neumann, född i Berlin den 19 mars 1913, var en tysk underhållare med en mångfacetterad karriär. Han arbetade som sångare, kompositör, låtskrivare, kabarettist och manusförfattare. Hans mångsidighet sträckte sig till journalistik och regi, vilket gjorde honom till en betydande figur inom den tyska underhållningsbranschen. Han avled i München 1972, 59 år gammal. Neumanns tidiga karriär började vid 16 års ålder när han 1929 uppmärksammades av Nachwuchsstudio vid Berlins 'Kabarett der Komiker'. Han studerade vid Berlins Musikhögskola, med professor Thiessen som lärare, och ackompanjerade ofta program för Werner Fincks 'Katakombe' och Valeska Gerts 'Kohlkopp' som pianist. Under 1930-talet bidrog han till programdesign, skapade texter och chansonger, och arbetade inom radion. Han presenterade kabarévyn 'Gib ihm heraus' på KadeKo 1937, och skapade senare revyn 'Liebe, Lenz und Tingel-Tangel', som förbjöds av nazisterna i maj 1935. Han gifte sig med kabarettartisten Tatjana Sais 1938. Efter andra världskriget återetablerade sig Neumann snabbt som en framstående person i Berlins nöjesliv. Han återvände till Berlin 1946 och började komponera och skriva för kabaré igen. Hans mest framgångsrika kabarévärden inkluderade 'Alles Theater' (1947) och 'Schwarzer Jahrmarkt' (1948), som anpassades till den satiriska filmen 'Berliner Ballade' (1948). Under Berlinblockaden publicerade han den satiriska tidningen 'Insulaner' från 1948 till 1949, vilken därefter utvecklades till den populära radioserien 'Günter Neumann und seine Insulaner,' som sändes från 1948 till 1961 med nästan 150 avsnitt. (1958), *Den vackra äventyret* (1959), *Det hemsökta slottet* (1960), *Snövit och de sju jonglörerna* (1962) och *Strålande tider på Spessart Inn* (1967). Han översatte musikalen 'Kiss Me, Kate' till tyska som 'Küss mich Kätchen'. Neumann tilldelades Berlin Freedom Bell av Ernst Reuter och mottog Silver Laurel of the David O. Selznick Prize, Berlin Art Prize och Paul Lincke Ring. Günter-Neumann-Stiftung grundades 1981/83 för att stödja kabaré och revyteater.

Günther Lüders (1905–1975), komiker från Tyskland
Verifierad Ej anspråk gjort
Tyskland

Günther Lüders

Günther Lüders, född den 5 mars 1905 i Lübeck, var en tysk skådespelare med en karriär som sträckte sig över fyra decennier. Han kom från en familj som var involverad i sjöfart; hans farfar, Johannes Meno Wilhelm Lüders, medgrundade rederiet Lüders & Stange 1865, och hans far, Carl, fortsatte som reder och köpman. Efter att ha gått på Katharineum fram till myndighetsåldern och genomfört en kommersiell lärlingsutbildning från 1921 till 1923, ägnade han sig åt skådespelarstudier med Karl Heidmann. Tidigt i sin karriär anslöt sig Lüders till Wanderbühne vid Städtebund-Theater 1923 och uppträdde i städer som Lübeck, Dessau och Frankfurt am Main under 1920-talet. Från 1934 var han anställd vid teatrar i Berlin, och hans filmdebut kom samma år i *Die Insel*. Hans arbete inkluderade roller i välkända filmer som *Drei Männer im Schnee* (1951), *Das sündige Dorf* (1954) och *Das Wirtshaus im Spessart* (1958). Han vågade sig också in på regi, med filmer som *Wenn wir alle Engel wären* (1956) och *Ihr 106. Geburtstag* (1958). En kortvarig fängelsevistelse i Esterwegen koncentrationsläger 1935 var ett resultat av hans kritiska syn på naziregimen. Efter andra världskriget fortsatte Lüders att arbeta flitigt inom teatern, inklusive anställningar vid teatrar i Flensburg, Lübeck och Hamburg. Från 1947 till 1954 var han en framstående medlem av Schauspielhaus Düsseldorf under Gustaf Gründgens. Han ansågs vara en av de mest eftertraktade teateraktörerna i sin tid. Utöver sitt arbete på scen och film deltog han i över hundra radioteaterpjäser från 1946 och framåt, ofta i huvudroller. Lüders bidrog också med texter till *Die Rückblende* under 1960-talet och var känd för sina framföranden av verk av poeter som Joachim Ringelnatz, Christian Morgenstern och Wilhelm Busch. Han bodde i Urfeld am Walchensee från 1954 fram till sin död den 1 mars 1975 i Düsseldorf, strax före sin 70-årsdag. Hans bidrag till tysk underhållning uppmärksammades med den tyska Kleinkunstpreis 1974.

Guy Bedos (1934–2020), komiker från Frankrike – Satir
Verifierad Ej anspråk gjort
Frankrike

Guy Bedos

Guy Bedos, född 15 juni 1934 i Alger, Algeriet, avled den 28 maj 2020 i Paris. Han var en mångfacetterad artist, identifierad som en Pied-Noir, en term för fransmän i Algeriet, och känd för sitt arbete som manusförfattare, stand-upkomiker och skådespelare. Född medan Algeriet var en fransk departement, inkluderade hans familj Alfred Bedos, hans far som arbetade som hälsobesökare, och Hildeberte Verdier, hans mor. Hans barndom präglades av instabilitet, med flyttningar mellan hem och internatskolor, inklusive en katolsk högskola i Bone och lycée Bugeaud i Alger. Bedos karriär började i början av 1950-talet som en del av komedigruppen 'Bande du Conservatoire'. Han anlände till Paris med sin familj i juni 1949 och gjorde sin första filmroll i *Futures Vedettes* 1954. För att undvika militärtjänstgöring under Algerietkriget genomförde han en hungerstrejk och bedömdes som psykiskt olämplig. Han debuterade på Bobino musiksalong 1965 tillsammans med Barbara, och samarbetade senare med Michel Boujenah och Smaïn i *Coup de soleil à l'Olympia*. Bedos satte också upp pjäser som 'Arlequin poli par l’amour' vid sjutton och ett halvt års ålder. Bedos minns särskilt för sin återkommande roll som Simon, en läkare, i *Un éléphant ça trompe énormément* (1976) och *Nous irons tous au paradis* (1977), den senare av vilka gav honom betydande erkännande. Han medverkade också i *Les Aventures de Bidibi et Banban*, där han spelade Bidibi, och bidrog till den satiriska veckotidningen *Siné Hebdo*, och stödde Siné efter att han blev avskedad från *Charlie Hebdo*. Politiskt stödde han François Mitterrand och flyttade till Hénin-Beaumont 2012 för att stödja Jean-Luc Mélenchon. Mot slutet av sitt liv diagnostiserades han med Alzheimers sjukdom.

Guy Grosso (1933–2001), komiker från Frankrike
Verifierad Ej anspråk gjort
Frankrike

Guy Grosso

Han uppträdde under pseudonymen Guy Grosso under hela sin karriär. Från tidig ålder visade han ett intresse för humor och teater, influerad av franska komedier. Hans första försök på scen började på 1950-talet med roller i boulevardteaterproduktioner, inklusive verk av Georges Feydeau och Marc Camoletti; ett anmärkningsvärt tidigt framträdande var i 'Boeing Boeing' 1960, där hans komiska tajming uppmärksammades. Grosso's karriär tog en betydande vändning efter ett möte med regissören André Hunebelle. Grosso uppnådde betydande anseende genom sitt samarbete med Michel Modo, och bildade komediduon Grosso och Modo. Detta partnerskap ledde till viktiga roller i flera populära filmserier. Han medverkade i ”De tre musketörerna”-trilogin (1961) och ”Le Capitan”, båda regisserade av Hunebelle. Kanske var hans mest igenkännbara roll som Lucien Fougasse i ”Gendarm”-serien, som sändes från 1964 till 1982 tillsammans med Louis de Funès. Andra filmroller inkluderade en roll som servitör i ”Le Grand Restaurant” (1966) och gestaltandet av en lojal sidekick i ”Oscar” (1967). Han fanns också med i ”L'Homme Orchestre” (1970), vilket visade hans mångsidighet. Under hela sin karriär fortsatte Grosso att uppträda på scen, medverkande i produktioner som 'La Puce à l'oreille' (1970) och 'Un fil à la patte' (1980). Louis de Funès var en stor inspirationskälla, där Grosso beundrade hans komiska energi och tajming. Han hämtade också inspiration från verk av Sacha Guitry, Robert Dhéry, Francis Blanche, Marcel Pagnol och Georges Courteline. Guy Grosso fortsatte att agera fram till slutet av 1990-talet innan han avled den 14 februari 2001.

Guy Jodoin, komiker från Kanada
Verifierad Ej anspråk gjort
Kanada

Guy Jodoin

Guy Jodoin är en quebeckisk komiker och tv-programledare, född den 27 december 1966 i Sherbrooke, Quebec. Hans karriär började inom barnteve, vilket visade ett tidigt intresse för framträdande. Innan han ägnade sig åt teater hade han tagit en examen i rena naturvetenskaper. Han studerade sedan teater på Collège Lionel-Groulx och tog examen med högsta betyg 1989. Denna grund i både vetenskap och konst har sannolikt påverkat hans mångsidiga roller under hela karriären. Jodoin är allmänt erkänd för sin gestaltning av Capitaine Charles Patenaude i serien och filmerna Dans une galaxie près de chez vous , samt sommarprogrammet Sucré Salé , som han ledde i tolv år fram till 2014. Han spelade också Victor-Hugo Lamothe i filmen Niagara från 2022, och har medverkat i andra filmer inklusive Mon ami Walid , Tight Lettuce (Tissé serré) och Contre toute espérance . Hans skådespelarmeriter sträcker sig till TV-serier som Histoires de filles och den quebecoiska versionen av Brooklyn Nine-Nine , med titeln Escouade 99 , som hade premiär 2020. Han spelade även en roll i pjäsen Ma grosse chum de fille 1998. Utöver skådespeleri har Jodoin visat sig vara mångsidig som tv-programledare, bland annat genom att leda spelprogrammet Le Tricheur på TVA från 2012 till 2026. År 2022 mottog han en Gémeaux-utmärkelse för bästa manliga huvudroll i Alertes . Framöver är han planerad att vara medprogramledare i den tredje säsongen av Sortez-moi d’ici med Rosalie Vaillancourt år 2025 och kommer att delta i den fjärde säsongen av LOL: Qui rira le dernier? år 2026. Han är också planerad att medverka i Fear Factor Célébrités år 2026, vilket fortsätter hans engagemang i Quebecs tv och underhållning.

Verifierad Ej anspråk gjort
USA

George LeMaire

George LeMaire var en amerikansk vaudeville-serie som agerade i flera filmer och tog på sig att styra och producera uppgifter för Pathé. Erkänd som en erfaren rak man, han gick upp i komedi handlingar med Eddie Cantor, Joe Phillips och Louis Simon.

Verifierad Ej anspråk gjort
Bulgarien

Georgi Kaloyanchev

Georgi Kaloyanchev, som den bulgariska publiken kallade Kalata, var en av de mest älskade komiska skådespelarna i bulgarisk teater och film. Han föddes i Burgas den 13 januari 1925 och skrev efter militärtjänsten in sig på teaterskolan i Sofia, där han studerade skådespeleri för professor Stefan Sartjadzjiev tillsammans med Katja Zehireva, Kosta Tsonev och Katja Dineva. Han tog examen 1952. Hans talang uppmärksammades tidigt. År 1951 såg den ryske regissören Boris Babotjkin, som satte upp pjäser på Nationalteatern, hur Kaloyanchev blandade humor och drama i Ostrovskijs Ovädret, och den unge skådespelaren kom in i Nationalteaterns ensemble direkt efter studierna. År 1956 gick han över till den nygrundade Aleko Konstantinovs satiriska teater, den scen som är närmast förknippad med hans namn. Där spelade han bland mycket annat kamrat Velosipedkin i Majakovskijs Badhuset, Ostap Bender i De tolv stolarna, Prisypkin i Vägglusen och Ivantjo Jotata i Vazovs Farbröderna. Hans handavtryck finns på Berömmelsens vägg utanför Teater 199. På film debuterade han i Morgon över fosterlandet (1951) och medverkade sedan i mer än femtio filmer. Bulgariska tittare minns honom som tyngdlyftaren i Specialist på allt (1962), inspektören i Inspektören och natten (1963), Jesse James i Jesse James mot Lokum Sjekerov (1966), trollkarlen i Den längsta natten (1969), Riksjata i Den fastbundna ballongen (1969) och titelrollen i Aisopos (1971). Han spelade också Giordano Bruno i den italienska produktionen Galileo Galilei (1969) och medverkade i Nako, Dako, Tsako (1974), Bon Chance, inspektör! (1984) och Rapsodi i vitt (2002). Hans mest kända sena roll var Baj Ganjo, Aleko Konstantinovs berömda gestalt, i Ivan Nitjevs Baj Ganjo åker till Europa (1990), som blev en av de mest sedda bulgariska filmerna i början av 1990-talet. Ett manus till en fortsättning skrevs åt honom, och när uppföljaren, Ganjo Balkanski återvänder från Europa, äntligen gjordes 2006 lade Nitjev till en ny gestalt, Baj Ganjos ande, så att Kaloyanchev ändå kunde vara med. Kaloyanchev fick många utmärkelser, bland annat Dimitrovpriset för teater (1959), titlarna Förtjänt konstnär (1963) och Folkets konstnär (1966), Askeerpriset för livsgärning 1995 och Bulgariska skådespelarförbundets pris för livsgärning 2006. Han blev hedersmedborgare i Burgas 1995. Hans självbiografiska bok Jag lever, jag är er!, nedtecknad av Katja Vodenitjarova, kom ut 1998. Han dog i Sofia den 18 december 2012, 87 år gammal, och är begravd på Sofias centralkyrkogård. En gata i stadsdelen Dragalevtsi i Sofia bär hans namn.

Verifierad Ej anspråk gjort
Bulgarien

Georgi Partsalev

Georgi Partsalev var en bulgarisk teater- och filmskådespelare som ägnade nästan hela sin karriär åt komiska roller och blev ett av den bulgariska komedins mest minnesvärda ansikten. Han föddes i staden Levski den 16 juni 1925. Efter gymnasiet i Pleven läste han medicin vid Sofias universitet innan scenen tog över hans liv. I mitten av 1950-talet arbetade han vid Arbetstjänstens teater (1954) och Byggtruppernas teater (1955), och 1956 kom han till Satiriska teatern i Sofia, där han stannade resten av karriären. Hans roller där visar bredden i repertoaren: Optimistenko i Majakovskijs Badhuset, Kisljarskij i De tolv stolarna, flera roller i Majakovskijs Vägglusen, Hadzji Smion i Ivan Vazovs Farbröderna, Osip i Gogols Revisorn, Mihal i Mihal Misjkoed av Sava Dobroplodni och Ivan Gamasja i Jordan Raditjkovs Uppståndelse. Han deltog också i de turnerande varieté- och satirkonserterna i slutet av 1950-talet och på 1960-talet, som gjorde honom känd långt utanför huvudstaden. Hans första filmroll kom 1958 i Favorit nr 13. Under de följande tre decennierna blev han ett fast inslag i bulgarisk filmkomedi, med minnesvärda roller i Den fastbundna ballongen (1967), Val (1970), De fem från Moby Dick (1970), Med barnen vid havet (1972), Den fattiges sommar (1973), Min far målaren (1974), Två dioptrier långsynthet (1976) och Prinsens trettonde brud (1987). Han hoppades länge få spela Don Quijote, en roll han aldrig fick. Partsalev utnämndes till Förtjänt konstnär 1969 och Folkets konstnär 1983, och han fick De heliga Kyrillos och Methodios orden av första klassen och Folkrepubliken Bulgariens orden av första klassen (1985). Hans tolkning av Metodi Rasjkov i Den fattiges sommar gav honom priset för bästa manliga skådespelare vid den 25:e Arbetande folkets filmfestival i Tjeckoslovakien 1974. Han var medlem i Bulgariska filmskaparförbundet från 1974. Georgi Partsalev dog i Sofia den 31 oktober 1989, 64 år gammal.

Verifierad Ej anspråk gjort
Bulgarien

Gerasim Georgiev-Gero

Gerasim Georgiev-Gero, känd helt enkelt som Gero, är en bulgarisk film- och teaterskådespelare, komiker och tv-programledare. Han föddes i Ruse den 10 juli 1974 och tog examen 1999 från Nationella akademin för teater- och filmkonst (NATFIZ) i Sofia, i Dimitrina Gjurovas klass. Hans första år på scenen tog honom till teatrarna i Gabrovo, Ruse, Kardzjali och Smoljan. Senare tillhörde han ensemblerna vid Lilla stadsteatern bortom kanalen, Satiriska teatern och Ungdomsteatern i Sofia, och han har uppträtt på scenerna i Nationalteatern, Arméteatern, Teater 199 och teatrarna i Plovdiv, Sliven, Chaskovo och Ruse. Han har också medverkat i uppsättningar vid operahusen i Varna, Stara Zagora och Burgas. Tv gjorde honom till ett välkänt namn. Han ledde satirprogrammet Gortjivo på MSat och bTV och senare Gospodari na Efira (Etern herrar) på Nova Television, och han ingick i teamet bakom sketchprogrammet Palna Ludnitsa (Totalt dårhus). År 2016 tävlade han i fjärde säsongen av Your Face Sounds Familiar (Kato Dve Kapki Voda), och sedan 2021 leder han programmet, först tillsammans med Vasil Vasilev-Zueka och senare med Dimitar Ratjkov. År 2019 satt han i detektivpanelen i första säsongen av The Masked Singer på Nova, och han ledde andra och tredje säsongen 2020 och 2021, tillsammans med Vasil Vasilev-Zueka respektive Krasi Radkov. År 2018 spelade han huvudrollen, polisen Plamen Plamenov kallad Patso, i Novas komediserie Politsaite ot Kraja na Grada (Snutarna från stadens utkant). Gero har också byggt upp en stadig filmkarriär. Han har arbetat med regissören Stefan Komandarev i Directions (2017), I cirkeln (2019) och Blagas lektioner (2023), och bland hans andra filmer finns Semesterfirare (2016), Som för sista gången (2020), Tysklektioner (2020), Den nakna sanningen om bandet Zjiguli (2021), där han spelade trummisen Puhi, och Den gode chauffören (2022). På tv har han medverkat i serierna Portalen (2021) och Skuld (2023–2024), och 2026 spelade han Borislav Andreev i Regn lämnar spår av Kristina Grozeva och Petar Valtjanov. År 2020 prövade han också på musik och spelade in låten Lja-lja som duett med sångerskan och skådespelerskan Ljudmila Slaneva inom projektet Sjungande skådespelare.