Chuck - GiggleTimes tecknade komiker som berättar skämt
GiggleTime för Android
Gratis på Google Play
Hämta appen
GiggleTime - skämt, komiker och komedishower GiggleTime
Meny
Uppgradera till Premium Skicka in ett skämt Komiker Komikshower Komiker med flest följare Om oss Vanliga frågor Kontakt Lägg till en komiker
Hämta appen
Följ oss

Juridiskt
Integritetspolicy Användarvillkor Cookiepolicy Återbetalnings- och avbokningspolicy Källor
Logga in
Språk
Kategorier
Inställningar
Språk svenska svenska
Trygghetsläge
Autouppspelning av slumpskämt
Aviseringar
Global talangkatalog

Komikerkatalog

Bläddra bland komikerprofiler, biografiska sammanfattningar, ursprungsland och officiella länkar.

Börjar på G Verifierad Rensa alla
Visar 49-60 av 91 komiker
Giacomo Battaglia (1965–2019), komiker från Italien – Sketchkomik
Verifierad Ej anspråk gjort
Italien

Giacomo Battaglia

Giacomo Battaglia, född 27 januari 1965 i Reggio Calabria, var en italiensk komiker som fick uppmärksamhet som en del av duon Battaglia e Miseferi. Han träffade Luigi Miseferi i Reggio Calabria under mitten av 1980-talet, och deras partnerskap började med radioprogram på lokala stationer. Deras tidiga arbete etablerade dem inom den regionala nöjesbranschen. År 1990 fick de bredare erkännande efter att ha medverkat i RAI:s 'Stasera mi butto', en plattform för ny komisk talang. Detta ledde till en inbjudan från Pier Francesco Pingitore, som skrev material åt dem för showen 'Troppa Trippa' inom Compagnia del Teatro Bagaglino. Battaglia e Miseferi blev fasta medlemmar i Teatro Bagaglino och bidrog avsevärt till dess komiska produktion. Deras framträdanden bestod av humoristiska skisser och imitationer, särskilt de av Sandro Ciotti och Bruno Vespa. Utöver sitt scenarbete var de entusiastiska supportrar av Calcio Reggina, det lokala fotbollslaget från Reggio Calabria. Denna passion ledde till frekventa framträdanden i RAI-programmet 'Quelli che il calcio' där de gav kommentarer om Regginas matcher. Battaglia utökade också sina kreativa ansträngningar och medverkade som medförfattare och skådespelare i flera teaterproduktioner, inklusive 'Jurassic Pac' (1993), 'Mediterroni' (1998) och 'I Telebani' (2002). Han medverkade även i filmen 'Gole ruggenti' 1992, vilket ytterligare visade hans mångsidighet. Battaglia’s karriär inkluderade utgivningen av boken 'Racconti in Amaranto' 2008, och ett framträdande i RAI Italys 'Community - L'altra Italia' 2013 för att presentera arbetet. Tyvärr diagnosticerades han med en allvarlig sjukdom i januari 2018. Han drabbades av en stroke den 26 juni 2018, efter en föreställning med Pippo Franco och blev därefter inlagd på sjukhus i Crotone. Giacomo Battaglia avled den 1 april 2019 i Cinquefrondi, och lämnade efter sig ett arv av komiska framträdanden och en hängiven följarskara inom Italien.

Giancarlo De Biasi, komiker från Italien – Kabaré
Verifierad Ej anspråk gjort
Italien

Giancarlo De Biasi

Giancarlo De Biasi är en italiensk komiker och skådespelare. Född den 24 mars 1971 i La Spezia, tillbringade han sina formativa år med att växa upp i Lerici. Hans karriär började med studier vid Centro di Avviamento all'Espressione di Orazio Costa från 1991 till 1993. Under denna tid lärde han sig mimtekniker under Lucio Chiavarelli, med fokus på kroppsligt uttryck, en metod som i hög grad påverkade hans senare komiska stil. De Biasis komiska resa inkluderar anmärkningsvärda tävlingsframgångar; han vann den nationella humor-tävlingen 'Crepapelle' år 2002. Hans tv-uppdrag började i början av 2000-talet, med roller i program som BravoGrazie (2003) och Arrivano i Nostri (2004). Han fortsatte att synas på tv, inklusive Big (2010), Metropolis (2012-2013) och Pausa Pranzo under 2019 och 2021. Under hela sin karriär har han också medverkat på Comedy Central och dykt upp i framgångsrika tv-program för komiker sedan 1990-talet. En betydande aspekt av De Biasis arbete är kabaréshowen Tabù , även känd som Alla Canna del Gas , som han skapade tillsammans med Riccardo Piferi. Denna show utforskar teman som social ångest och anonymitet, och undersöker osäkerheter och samhällspress. Tabù har presenterats på olika platser, inklusive Teatro Garbatella i Rom (2019), Shelley Park i Lerici (2021) och Zelig (22 april 2023). Showen släpptes på Amazon Prime Video som Taboo år 2024. De Biasi medverkade också i filmen L'uomo Samargantico (2020), där han porträtterade 'Maestro Sunny,' en roll som bidrog till filmens nominering för David di Donatello Awards år 2021. Han antogs till Festival della Comicità Italiana 2025 genom videoinlämning och fortsätter att uppträda, med Irene Elisa Parenti som medstjärna i kommande shower.

Giancarlo Kalabrugovic, komiker från Italien – Kabaré
Verifierad Ej anspråk gjort
Italien

Giancarlo Kalabrugovic

Giancarlo Kalabrugovic är en italiensk komiker och kabaréartist, född Giancarlo Calabretta den 2 oktober 1966 i Bollate. Hans bakgrund speglar en blandning av italienska regioner, med hans far från Calabria och hans mor från Emilia. Han är känd som en milanesisk komiker som uppträder över hela Italien, på teatrar, torg och vid liveevenemang för olika tillfällen, inklusive företagsevenemang och privata fester. Kalabrugovics artistnamn uppstod ur barndomslekar där han och hans vänner lekfullt ändrade efternamn för att imitera fotbollsspelare, särskilt de från Jugoslavien. Han började ägna sig åt komisk teater 2001, efter en skådespelarkurs på Campo Teatrale-skolan i Milano år 2000. Debuten som professionell kom 2002 med föreställningen 'Sbarlusc,' som spelades på prestigefyllda scener som Teatro Verdi i Milano och Teatro Valle i Rom. Han följde sedan upp med roller i en Breil-reklam (2003) och filmen 'Fame chimica' (2003), där han porträtterade karaktären Bifo. En betydande vändpunkt i hans karriär inträffade 2005 när han anslöt sig till den konstnärliga laboratoriet Zelig. Från 2007 till 2008 var han en regelbunden gäst på 'Zelig Off,' och medverkade även i 'Buona la prima!' (2007-2008) tillsammans med Ale och Franz, där han spelade Mimmo, portvakten son. Han är särskilt känd för sin karaktär ‘Pino dei Palazzi,’ en ‘storstadens filosof’ från hyresrättsområden, som fick popularitet på Zelig från 2007. Kalabrugovic gestaltade Pino dei Palazzi konsekvent från 2007 till 2011, med återkomster 2013, 2021 och 2026. Hans humorstil beskrivs som 'från periferin,' ironisk och poetisk. Rapparen Marracash har refererat till Pino dei Palazzi i flera låtar, vilket ytterligare förstärker karaktärens kulturella påverkan. Han medverkade i 'Zelig Time' mellan 2018 och 2020, och fortsätter att återvända till Zelig för dess olika upplagor.

Gianfranco D'Angelo (1936–2021), komiker från Italien – Satir
Verifierad Ej anspråk gjort
Italien

Gianfranco D'Angelo

Gianfranco D'Angelo, född Gianfranco D'Angelo Manni den 19 augusti 1936 i Rom, Italien, var en italiensk skådespelare och komiker. Han avled i Rom den 15 augusti 2021 på Gemelli sjukhus, bara dagar innan han skulle fylla 85 år. Uppvuxen i stadsdelen Esquilino efter att hans föräldrar gått bort när han var tre år, uppfostrades han sedan av sin faster och farbror. Efter examen i redovisning inledde D'Angelo sin teaterkarriär 1963 som skådespelare i den satiriska pjäsen 'I Teleselettivi'. D'Angelos professionella karriär som komiker började på 1960-talet. Han fick tidig framgång med teatergruppen Il Bagaglino och, tillsammans med vänner, grundade Teatro Cordino i Trastevere, där han spelade pjäser skrivna av Maurizio Costanzo. Han arbetade också på Teatro Puff i Rom från 1968 till 1970. Hans karriär tog ett betydande kliv framåt på 1970-talet, präglad av framträdanden i flera framgångsrika TV-underhållningsprogram, inklusive Mazzabubù, C'era una volta Roma, La Sberla, Drive In, Odiens och Striscia la notizia. Han medverkade i TV-serien 'La porta sul buio' 1973 som en poliskommissarie, och delade programledarrollen i 'Foto di gruppo' 1974. Från 1974 till 1982 var D'Angelo aktiv inom film, främst i "sexiga komedier" och B-filmer. Han spelade olika roller, inklusive en tysk ärkebiskop i 'Alleluja brava gente' (1970), professor Puntiglio i L'insegnante (1975), och medverkade i Mondo Candido (1975). Hans filmframträdanden fortsatte in på 1980-talet, med roller i The Gorilla och Young, Beautiful... Probably Rich (1982) och Girls of Miss Italy (2002). Han samarbetade med regissörerna Dino Risi och Bruno Corbucci och skådespelarna Alvaro Vitali och Nadia Cassini. Från 1983 till 1988 spelade han huvudrollen i Italia 1-programmet 'Drive In', som karaktären Mr. Armando, och co-värdade den första säsongen av 'Striscia la notizia' med Ezio Greggio 1988. Han kommenterade även Giro d'Italia cykeltävlingen 1978 och 1979. D’Angelo skrev en bok med titeln 'Gianfranco D'Angelo racconta drive in'. Han mottog fyra Telegatti-utmärkelser och Delfino d'oro för sin karriär 2001. År 2015 medverkade han som gästtävlande i 'Italia's Got Talent', och turnerade teatermässigt 2017 med föreställningen 'Quattro donne e una canaglia'. En plats vid Mediaset produktionscenter döptes efter honom i september 2023. Kollegor som Barbara d’Urso, Antonio Ricci och Paolo Ruffini mindes honom varmt och lyfte fram hans förmåga att få folk att skratta och hans bestående inverkan på italiensk underhållning.

Gianluca Fubelli, komiker från Italien – Improvisation, Parodi
Verifierad Ej anspråk gjort
Italien

Gianluca Fubelli

Gianluca Fubelli, även känd som Scintilla, är en italiensk skådespelare, komiker och tv-programledare född i Rom den 9 april 1973. Hans karriär började på 1990-talet med animations- och underhållningsarbete på turistorter från 1996 till 1999. Han arbetade som tandtekniker fram till 22 års ålder. År 1998 var han medgrundare till komedigruppen I Turbolenti tillsammans med Gianluca Impastato, Stefano Vogogna och Enzo Polidoro, och var medlem från 1998 till 2013. I Turbolenti uppnådde betydande erkännande och vann Festival Nazionale del Cabaret år 2000 samt Premio della Critica vid Premio Charlot 2002. Gruppen medverkade i Colorado på Italia 1 från 2003 till 2013, vilket bidrog avsevärt till programmets popularitet. Gianluca Fubelli är känd för ikoniska karaktärer som Romolo Prinz och Giulio Cesare dei giorni nostri, utvecklade under hans tid i Colorado. Han medverkade som programvärd för Colorado från 2003 till 2019 och var även programvärd för House of Gag från 2015 till 2017, samt återigen 2023. Hans humoristiska stil kombinerar ironi, parodi och observationer av vardagslivet. Under hela sin karriär har Fubelli medverkat i flera filmer, bland annat  Eccezzziunale veramente - Capitolo secondo... me  (2006),  Area Paradiso  (2012),  L'ultimo crodino , och  Tutto molto bello  (2014). Han har också deltagit i teaterproduktioner som  Gli Artificieri  (2004) och  La bellezza non è tutto  (2024). År 2011 skrev han den humoristiska boken  Gaius Iulius Caesar. La vera storia di Giulio Cesare dittatore massimo! . Han medverkade i  Enjoy - Ridere fa bene  2020 och  Back to School  2022 och 2023, där han spelade en odisciplinerad lärare. År 2023 gifte han sig med sångerskrivaren Federica Camba, och de kommer att delta i  Pechino Express  2025. Han framför också en liveshow som heter  La bellezza non è tutto , med improvisation och publikinteraktion.

Gigi Proietti (1940–2020), komiker från Italien
Verifierad Ej anspråk gjort
Italien

Gigi Proietti

Gigi Proietti, född Luigi Proietti den 2 november 1940 i Rom, var en mångfacetterad italiensk underhållare. Hans föräldrar var Romano Proietti från Umbrien och Giovanna Ceci, och han tillbringade sina tidiga år på olika platser inom Rom. Han studerade inledningsvis juridik vid La Sapienza universitetet men avbröt studierna innan examen för att istället satsa på en karriär inom konsten. Från tidig ålder visade han musikalisk talang och bemästrade instrument som gitarr, piano, dragspel och kontrabas, och uppträdde på romerska nattklubbar för att försörja sig. Proiettis karriär började 1966 med uppträdanden i ”Trevliga nätter” och ”De stora kameleonten”. Han fortsatte att bygga på sitt CV genom att delta i experimentella teaterproduktioner som Can Can degli italiani (1963) och genom att uppträda med Gruppo Sperimentale 101 från 1964. Han gjorde sin debut på scenen 1964 som en upupa-fågel i en produktion av Aristofanes’ Fåglarna . Under 1970-talet medverkade han i filmer som ”Mötet” (1969), ”Ett bröllop” (1978) och ”Vem mördar Europas stora kockar?” (1978) och spelade huvudrollen i draman ”La cena delle beffe” 1974. Från 1976 samarbetade han med Roberto Lerici, skapande och regisserande scenpjäser. Premiären och presentationen av enmansföreställningen 'A me gli occhi, please,' som började 1976 och fortsatte under mer än 300 föreställningar, markerade en vändpunkt i hans yrkesliv. Han blev också känd för sitt omfattande röstskådespeleri, där han dubbade skådespelare som Robert De Niro, Sylvester Stallone, Richard Burton och Marlon Brando. Han gjorde röstskådespeleri som geniet i de italienska versionerna av 'Aladdin'-filmerna, samt Draco i 'Dragonheart' och Gandalf i 'Hobbiten'-filmserien. Under hela sin karriär släppte han över 11 album och 15 singlar. Han medverkade i Febbre da cavallo (1976) och dess uppföljare Febbre da cavallo - La mandrakata (2002), och dök upp i tv-serien Il maresciallo Rocca (1996-2005). Gigi Proietti avled den 2 november 2020 efter att ha drabbats av en hjärtattack, och lämnade efter sig ett arv som inkluderar hedersmedborgarskap från Viterbo (2013) och en asteroid döpt till hans minne (7916 Gigiproietti, 2021).

Gilles Benizio, komiker från Frankrike – Sketchkomik, Improvisation
Verifierad Ej anspråk gjort
Frankrike

Gilles Benizio

Gilles Benizio är en fransk komiker, född den 1 juni 1957 i Villerupt, Meurthe-et-Moselle. Han är av italienskt ursprung och fyller 67 år den 1 juni 2024. Han studerade teater vid universitetet Censier i Paris, där han träffade sin framtida fru, Corinne Benizio, 1982. De gifte sig 1985 och har två barn, Elisa och Raphaël. Benizio är bäst känd som ena halvan av den humoristiska duon Shirley et Dino, bildad med Corinne Benizio 1988. Karaktärerna Shirley och Dino skapades under en improvisationsverkstad med Ariane Mnouchkine, som hjälpte till att lansera deras karriärer. Deras humoristiska stil involverar en dynamik där Dino retar Shirley för publikens nöje; Dino kännetecknas av sitt italienska arv, och införlivar ofta italienska sånger i sina framträdanden, medan Shirley porträtteras som en naiv karaktär som försöker berätta historier som Dino ständigt avbryter. Deras föreställningar innehåller ofta berättelser om naiva clowner. De debuterade på scenen 1985 som 'Achilles Tonic' och hade premiär på sin första musiksal-inspirerade show på Avignon Off Festival 1988. Shirley et Dino fick ett bredare erkännande genom framträdanden i Patrick Sébastiens tv-program, särskilt 'Le Plus Grand Cabaret du monde' från 2001 till 2004. De mottog Molière-priset för Bästa sketchshow för sin föreställning 'Le Duo' år 2003. Deras DVD 'À Marigny' såldes i över en miljon exemplar och deras film 'Cabaret Paradis,' som släpptes 2006, lockade 200 000 tittare. Duon har gått från komedi till regi av operor, och satt upp barockoperor som 'Don Quichotte chez la Duchesse' år 2015 och 'Platée' år 2022, och senast 'Turandot' i Grenoble den 31 mars 2023. De bor för närvarande i Ardèche-regionen.

Gilles Latulippe (1937–2014), komiker från Kanada – Kabaré
Verifierad Ej anspråk gjort
Kanada

Gilles Latulippe

Gilles Latulippe, född den 31 augusti 1937 i St-Eusèbe-de-Verceil, Montreal, son till Eugène Latulippe och Blanche Fournier, var en framstående person inom Quebecs historia av komisk teater. Han inledde sin karriär 1959 med en roll som broder Nolasque i Bousille et les Justes , en möjlighet han fick genom Paul Buissonneau. Gratien Gélinas gav honom därefter en roll i Bousille et les justes 1959, vilket markerade ett tidigt steg i hans teaterresa. Han studerade teater under François Rozet. Under 1960-talet blev Latulippe en stjärna inom Montreals kabaré- och komediteaterscen, och han inledde även en framgångsrik TV-karriär. Ett möte med Olivier Guimond under Le Zoo du Capitaine Bonhomme påverkade hans karriär mot revyteater. Han medverkade i två TV-serier som översteg 1 000 avsnitt: Le Zoo du Capitaine Bonhomme och Les Démons du midi . Han spelade huvudrollen i serien Symphorien (1970-1977), samt i Les Brillant (1979-1982) och Poivre et Sel (1983-1987). År 1967 förvandlade han Dominion Theatre till Théâtre des Variétés. Han mottog priset ’Monsieur Télévision’ 1969 och ’Affection Olivier Guimond’-priset 1972. Latulippe grundade Théâtre des Variétés i Montreal 1967, en verksamhet som pågick i 33 år och presenterade över 7 000 föreställningar utan statliga bidrag. Han medverkade också i flera filmer, bland annat Oh, If Only My Monk Would Want... , The Merry World of Leopold Z , Two Women in Gold , Hold on to Daddy's Ears , Kamouraska , Don't Push It och Hot Dogs . Under sin karriär mottog han ett stort antal Prix Gémeaux- och MetroStar-utmärkelser för sitt TV-arbete, inklusive Trophées Métrostar-utmärkelser 1990, 1991, 1992 och ett 'Coup de cœur' år 2000. Han utsågs till Quebëcs favoritaktör 1998 av Le Journal de Montréal . Han firade 50 år i karriären den 1 april 2009 och togs in i World Humor Hall of Fame 1995. Han mottog ett hederspris vid Prix Gémeaux 2007 och Canadian Academy of Cinema and Television Grand Prix 2007. Latulippes bidrag till Quebecs kultur blev allmänt erkända. Han utnämndes till Officer av Order of Canada 2003, riddare av National Order of Quebec 2009 och riddare av Order La Pléiade 2000. Han uppträdde årligen i Drummondville från sommaren 2014, med över 840 föreställningar och 456 000 besökare under 19 år. Han hedrades på Juste pour rire-festivalen i juli 2014. Han avled den 23 september 2014, av lungcancer som diagnostiserats tre år tidigare. Fram till kort tid innan sjukhusvistelsen fortsatte han att uppträda i Drummondville. Efter hans död sänktes Montreal flaggor till halvstång och han låg i stat vid stadshuset. Han utnämndes postumt till hedersmedborgare i Montreal den 3 oktober 2014 och mottog Queen Elizabeth II Diamond Jubilee Medal 2013.

Gino Renni (1943–2021), komiker från Argentina
Verifierad Ej anspråk gjort
Argentina

Gino Renni

Född den 7 juni 1943 i Corigliano Calabro, Italien, Luigi Melieni Mollo, senare känd som Gino Renni, var en underhållare som innehöll roller som skådespelare, komiker och sångare; han hade italienskt-argentinskt medborgarskap. Hans familj immigrerade till Argentina när han var mycket ung och bosatte sig i Palermo, Buenos Aires. Han antog 'Renni' som artistnamn och 'Gino' som smeknamn, och inledde sin karriär professionellt 1961 på Radio El Mundo vid 18 års ålder. Hans far, Francesco Melieni, var obildad och talade endast sin regionala dialekt, medan hans mor var Elena Mollo; han hade en syster, Ana María, som avled 2014. Rennis karriär började runt 1960 som sångare på radio och television. Han debuterade med radioprogrammet 'Canta Italia con Gino Renni' på Radio El Mundo. Han framförde italienska romantiska låtar och släppte flera humoristiska eller romantiska singlar och två album, i samarbete med personer som Aníbal Troilo och Cacho Tirao, influerad av Domenico Modugno. Hans tidiga tv-framträdanden inkluderade 'Sábados circulares de mancera' 1962 och 'El Club del Clan' (1963-1964), där han spelade in flera singlar. Han medverkade också i den internationellt framgångsrika telenovelan Nino 1971, vilket ledde till att han ofta använde 'cocoliche'-dialekten. Under 1970- och 1980-talen fick Renni stor popularitet genom framträdanden i TV-humorprogram som La Tuerca , där han porträtterade Giacomo Polenta, en gaucho från Italien, Operación Ja Ja , Mesa de Noticias , Brigada Cola och Cebollitas . Han medverkade även i filmer som Villa Cariño está que arde (1968), Te rompo el rating , He nacido en la Ribera och Hay que parar la delantera . Han är särskilt känd för att ha spelat Gino Foderone i Explosive Squad - och Craziest Bathers in the World -filmerna. Runt 2005 debuterade han som radiovärd under pseudonymen Dj Luigi, och lanserade senare radioprogrammet 'Pronto, ¿qui parla?' år 2006. År 2013 deltog Renni kortvarigt i italiensk politik genom att söka val till deputeradekammaren, och kandiderade som kandidat för Demokratiska partiet med representationen för utlandskonstituensen, Sydamerika-divisionen. Renni fortsatte att arbeta inom TV och radio fram till sin död. Han medverkade i ett flertal TV-program, däribland 'Los Campanelli', 'El Hijo de Don Mateo', 'Atrévase a Soñar', och samarbetade med artister som Alberto Olmedo, Pepe Biondi, Emilio Disi, Andrea del Boca, Ricardo Darín och Chayanne. Han deltog även i program som Showmatch och La Platea i Susanas Giménez program. Han fick två doser av Sinopharm COVID-19-vaccinet år 2020. I juni 2021 sjukhuslades han med COVID-19, vilket ledde till lunginflammation och njursvikt som krävde dialys; han vårdades på sjukhus i nästan två månader. Gino Renni avled den 1 augusti 2021 i Buenos Aires, Argentina, 78 år gammal, till följd av komplikationer relaterade till COVID-19.

Giobbe Covatta, komiker från Italien – Sketchkomik, Parodi
Verifierad Ej anspråk gjort
Italien

Giobbe Covatta

Den italienske underhållaren Giobbe Covatta har flera roller, bland annat stand-upkomiker, skådespelare, författare och politiker. Född Gianni Maria Covatta den 11 juni 1956 i Taranto, Puglia, flyttade han med sin familj till Neapel vid tre års ålder. Han inledde sin karriär som komiker under artistnamnet 'Giobbe' runt 1977 på Derby Club i Milano. Covatta arbetade som seglingsinstruktör och animator under sommrar och öppnade senare en seglarskola i Capo Vaticano, Calabria. Maurizio Costanzo Show hade Covatta som en regelbunden gäst från 1990. Hans komiska sketcher i programmet baserades på Bibeln, vilket inspirerade hans bok Parola di Giobbe från 1991. Denna bok, en revidering av Bibeln, såldes i över en miljon exemplar och hade över trettio upplagor. Han har publicerat andra böcker, inklusive Pancreas , en parodi på Edmondo De Amicis' Heart . Covatta gjorde sin TV-debut 1987 på Odeon TV med 'Una notte all'Odeon,' och medverkade i Rai 2-program som 'Tiramisù' och 'Fate il vostro gioco' 1988. Han hade premiär för pjäsen Parabole Iperboli på Ciak Theatre i Milano 1991. Utöver sitt komiska arbete har Covatta medverkat i ett flertal film-, tv- och teaterproduktioner; anmärkningsvärda exempel inkluderar 'Pacco, doppio pacco e contropaccotto' (1993) och 'Muzungu - Uomo bianco' (1999). Han samarbetade med Greenpeace 1994 för att skapa föreställningen Aria Condizionata om valfångst. År 2006 valdes han till rådman för Miljöpartiets federation i Rom, och fick 3 586 röster. Han blev senare talesperson för samma parti på nationell nivå 2015, även om han hävdar att han inte ser sig själv som en politiker. Covatta medverkade i Zelig 2007 och återigen 2023 för att fira dess 30-årsjubileum, senast på Canale 5 den 14 oktober 2023 tillsammans med Ale & Franz och Michelle Hunziker. Han är gift med Paola Catella, och de har en dotter som heter Olivia Covatta.

Giorgio Faletti (1950–2014), komiker från Italien
Verifierad Ej anspråk gjort
Italien

Giorgio Faletti

Giorgio Faletti, autore, musikista, närvara e cabarettista italiano, è nato ad Asti, i Piemonte, e hauto sull'Isola d'Elba. Le sue opere sono state tradotte i venticinque språk e hanno avuto grande successo i Europa, i Sud America, i Cina, i Giappone, i Ryssland e negli Stati Uniti.

Giovanni Storti, komiker från Italien – Fysisk komik
Verifierad Ej anspråk gjort
Italien

Giovanni Storti

Född i Milano den 20 februari 1957, föddes den italienske skådespelaren, komikern, filmregissören och författaren Giovanni Storti. Sedan 1990-talet har komikertrion Aldo, Giovanni e Giacomo upplevt en betydande framgång, där Storti är en framstående medlem. Stortis karriär började med utbildning på Teatro Arsenales skola för mimdramatik, där han tog examen 1978. Innan han bildade den hyllade trion arbetade han som komiker och bildade ett duo med Aldo Baglio i ungefär tio år. Storti's komiska resa tog en viktig vändning under tiden han arbetade på Palmasera Village Resort i Cala Gonone, Sardinien, från 1985. Där mötte han Giacomo Poretti och bildade den komiska duon 'I suggestionabili' med Aldo Baglio. Han medverkade även i filmen *Kamikazen - Ultima notte a Milano* 1987. Trion Aldo, Giovanni e Giacomo bildades officiellt 1991 och byggde upp sitt rykte genom teaterföreställningar och tv-framträdanden, inklusive programmet *Mai dire Gol* mellan 1994 och 1997. Trion fortsatte sin framgång med flera succéfilmer, som började med *Tre män och ett ben* (1997), som de skrev och regisserade tillsammans med Massimo Venier; filmen gav Storti en nominering till David di Donatello-priset för Bästa ny regissör 1998, och han mottog även en speciell Nastro d'argento samma år. Uppföljande filmer som *Det är livet* (1998), *Fråga mig om jag är lycklig* (2000) och *Al, John och Jacks legend* (2002) befäste ytterligare deras plats i italiensk komedi. Stortis tre böcker gavs ut av Mondadori under 2010-talet, inklusive *Corro perché mia mamma mi picchia* 2013, sedan kom *Una seducente sospensione del buon senso* 2015, följt av *Niente panico, si continua a correre* under 2018. Nya framträdanden inkluderar *De värsta dagarna* (2023) och *Santocielo* (2023). Storti är gift med Annita Casolo och har två döttrar, Clara och Mara; han deltar också i maratonlopp och utövar tai chi.