Rodolfo Vera Quizon Sr., som utförde under namnet Dolphy, var en skådespelare och komiker från Filippinerna. Den filippinska pressen krönte honom ofta nationens "King of Comedy", och han dök upp i många komiska filmer och TV-program över en karriär som varade över sextio år.
Dominique Farrugia, född den 2 september 1962 i Vichy, Frankrike, är en mångfacetterad fransk kreatör. Han arbetar som skådespelare, filmregissör, manusförfattare, producent, humorist och komiker. Hans familjebakgrund speglar ett mångskiftande arv, inklusive judisk pied-noir och maltesisk härkomst; hans föräldrar, som lämnade Algeriet efter dess självständighet 1962, bosatte sig i Vichy. De drev en bar-restaurang som hette Le Verdier, och hans far arbetade som bandledare på kasinot i Vichy. Dominique Farrugias hela namn är Dominique Spiridion Léon Farrugia. Från 1986 till 1992 var Les Nuls aktiva och bidrog avsevärt till fransk komedi. Han skrev för TV-serien "Objective: nul" 1987, vilket gav dem ett 7 d'Or-pris. Under denna period var han kortvarigt programledare för en parodisk väderrapport i "Nulle part ailleurs" från 1987 till 1988 och dök av misstag upp som skådespelare i ett avsnitt av "Objective: nul" på grund av en skådespelares frånvaro. TV-specialen "TVN 595" 1988 fick också ett 7 d'Or. Han medgrundade produktionsbolaget RF2K tillsammans med Olivier Granier och grundade 1997 TV-kanalen Comédie!, där han var generaldirektör och president från april 2002 till februari 2003. Han regisserade *La Cité de la peur* 1994, som lockade 2,2 miljoner tittare i Frankrike. Hans regi inkluderar *Delphine 1, Yvan 0* (1996), *L'amour, c'est mieux à deux* (2010), *Bis* (2015), *Return to 17* (2015) och *Under the Same Roof* (2017). Han leder för närvarande Shine Fiction tillsammans med Guillaume Thouret som operativ chef, med fokus på att producera premium-fiktionsserier för franska sändare och globala streamingplattformar.
Dominic Felix Amici, som professionellt kändes som Don Ameche, började sitt liv den 31 maj 1908 i Kenosha, Wisconsin; han var en amerikansk skådespelare med en karriär som sträckte sig från slutet av 1920-talet till början av 1990-talet. Hans föräldrar var Felice Amici, en immigrant från Montemonaco, Italien, och Barbara Etta Hertel, som hade skotsk, irländsk och tysk härkomst. Han växte upp med åtta syskon, inklusive skådespelaren James (Jim) Ameche. Ursprungligen avsedd att studera juridik, gick han på Marquette University, Loras College och University of Wisconsin–Madison. Hans tidiga karriär började med framträdanden i collegeshower och vaudeville, inklusive ett år med Texas Guinan. Han tillbringade fem år som radiovärd innan han fick bredare erkännande. Ameche fick snabbt popularitet som radiostjärna i Chicago redan 1932 och medverkade i program som 'Empire Builders', 'First Nighter' och 'Betty and Bob'. År 1933 flyttade han till Hollywood för att söka en filmkarriär. Han skrev ett filmkontrakt med 20th Century Fox 1935 efter att ha medverkat i *Clive of India*, vilket ledde till ett sjuårskontrakt. Under slutet av 1930-talet och 1940-talet blev han känd som en lättsam romantisk huvudroll, ofta ihopsparad med skådespelerskor som Alice Faye och Betty Grable. Han spelade i ett flertal filmer, inklusive *Midnight* (1939), *The Story of Alexander Graham Bell* (1939) och *Swanee River* (1939). Den senares films framgång ledde till att slangtermen 'ameche' användes för en telefon. År 1943 nådde Ameches inkomst 247 677 dollar, vilket placerade honom som den näst bäst betalda individen på 20th Century Fox det året. Han var också programledare för NBC:s International Showtime från 1961 till 1965 och medverkade på Broadway i musikalshower som *Silk Stockings* (1955) och *Our Town* (1989). En uppgång i Ameches Hollywoodkarriär började 1983 med filmen *Trading Places*; därefter mottog han en Oscar för Bästa manliga biroll för sin roll i *Cocoon* (1985), och en Volpi Cup för Bästa manliga huvudroll för *Things Change* (1988). Don Ameche, som var gift med Honore Prendergast i 54 år och hade sex barn, avled den 6 december 1993 i Scottsdale, Arizona. Hollywood Walk of Fame hedrar Don Ameche med två stjärnor, en som erkänner hans bidrag till radion och den andra till televisionen.
Don Black, född Donald Blackstone den 21 juni 1938, är en engelsk låtskrivare med en karriär som sträcker sig över decennier. Hans föräldrar, Morris och Betsy Blackstone, var rysk-judiska immigranter från Ukraina, och han tillbringade sina tidiga år i en kommunal lägenhet i Tornay House, South Hackney, London. Han gick på Cassland Road School innan han började sin yrkesmässiga resa. Till en början arbetade Black kortvarigt som komiker. Hans karriär inleddes inom musikbranschen som kontorspojke på ett förlagsföretag, och han avancerade till en roll som låtmarknadsförare. Dessa tidiga erfarenheter lade grunden för hans senare framgångar som låtskrivare. Blacks bidrag till populärkulturen är omfattande och varierade. Han hanterade sångaren Matt Monro under många år och skrev texter åt honom under den tiden. Han minns särskilt för sina samarbeten med John Barry; tillsammans skapade de fem James Bond-öppningsspår, som "Thunderball", "Diamonds Are Forever" och "The Man with the Golden Gun". Vidare komponerade Black och Quincy Jones 1969 gemensamt temat till "The Italian Job". Blacks arbete med Andrew Lloyd Webber resulterade i projekt som "Tell Me on a Sunday", som senare utgjorde grunden för "Song and Dance", samt "Aspects of Love" och "Bombay Dreams". Black uppnådde betydande kommersiell framgång, inklusive amerikanska ettor med "Ben", framförd av Michael Jackson, och "To Sir With Love" av Lulu. Under hela sin karriär har Don Black fått otaliga utmärkelser för sitt låtskrivartalang. Han vann en Oscar för Bästa Låt för "Born Free" 1966, tillsammans med John Barry, och fick ytterligare fem Oscarsnomineringar för låtar som "True Grit," "Ben," "Wherever Love Takes Me" och "Come to Me." Han mottog också två Tony Awards för bästa manus och sångtexter för Sunset Boulevard , tillsammans med Christopher Hampton, samt ytterligare tre Tony-nomineringar. Hans meriter inkluderar sex Ivor Novello Awards och en Golden Globe. För "Born Free" tilldelades han Order of the British Empire och en Special Olivier Award år 2020. Just nu samarbetar han på en låt för filmen 'Mog’s Christmas' (2023), och planerar en begränsad uppsättning av From The Heart på London’s Garrick Theatre år 2026.
Dorkas Kiefer är en tysk skådespelare, sångare och komiker. Hon föddes den 21 juni 1972 i Offenbach am Main och växte upp i Braunfels. Hennes bror, Vinzenz Kiefer, arbetar också som skådespelare. Hon började sin artistiska resa vid en ung ålder, genom att uppträda i en barnmusikal i Wetzlar vid nio års ålder. Dorkas fick utbildning inom olika konstnärliga discipliner inklusive sång, piano, balett, tapdans och dans. År 1988 skrev hon kontrakt med kompositören Ralph Siegel och släppte sex singlar. Hon fick uppmärksamhet genom att hamna på tredje plats i den tyska uttagningen för Eurovision Song Contest 1989 med 'Ich hab Angst'. Ytterligare musikaliska framgångar kom 1994 när hon representerade Tyskland som en del av gruppen Mekado i Eurovision Song Contest, återigen hamnande på tredje plats. Hennes skådespelarkarriär började 1996 med en roll i såpopern 'Unter uns', och hon har sedan dess medverkat i femton film- och TV-produktioner. Tanja var en betydande karaktär hon spelade i filmen från 1999, 'Eden in the Flames of War'. Dessutom tog hon på sig rollen som Kriemhild i filmen 'Siegfried' från 2005, och spelade även Sheila i fantasyproduktionen 'The Legend of the Loch Ness Monster' från 2008. Hon ledde programmet 'Singles 2000' år 2000 och turnerade som gästsångare med Udo Lindenberg. Sedan 2007 har hon gett röst åt rollen Anna Siebert i ljudbokspelet '…und nebenbei Liebe'. Hennes insats i draman 'Between Us' år 2013 var en huvudroll. Dessutom medverkade hon i både komedin 'Toilet Story' från 2015 och TV-serien 'Lanes', där hon gestaltade karaktären Phantom. Hon är krediterad som komiker för ett TV-program. Dorkas Kiefer bor för närvarande i Heiligenhaus och samarbetar ofta med regissörerna Thomas Nennstiel och Martin Kinkel, samt skådespelarna Fiona Coors, Rainer Hunold, Marcus Mittermeier och Radost Bokel.
Douglas Noël Adams, en engelsk författare av romaner, komedi och manus, skapade Hitchhiker's Guide till Galaxy som en BBC-radiokomedi 1978; konceptet växte senare till en fem-boks "trilogi" som flyttade mer än 14 miljoner exemplar under sitt liv. Han fortsatte med att göra historien till en TV-serie 1981, ett videospel 1984, och Efter hans död släpptes en film som släpptes 2005.
Douglas Byng, född den 17 mars 1893 i Basford, Nottinghamshire, var en engelsk komiker och låtskrivare som åtnjöt en anmärkningsvärt lång karriär som sträckte sig över 76 år. Byng började sin scenkarriär i Hastings 1914, först som teaterdresserare innan han anslöt sig till konserterande trupper. Han turnerade flitigt, och medverkade bland annat i *Flickan i taxin* vid 21 års ålder och spelade i över 100 städer. Publiken kände igen hans shower för sina suggestiva skämt och originella kompositioner, som ofta marknadsfördes under namnet 'Båld men brittisk'. Han var känd för sina kvinnliga imitationer och banade väg för en lägerliknande framträdandestil, och han uppträdde ofta i musiksalonger och cabaret som karaktärer som 'Camille'. 1925 grundade han nattklubben The Kinde Dragon, där han presenterade cabareeföreställningar i drag. Hans komiska stil blandade grova antydningar med smart ordlek, och Noel Coward beskrev den berömt som "den mest förfinade vulgärismen i London." På grund av samhällets fördomar var Byng en performer som levde ett dolt homosexuellt liv. Under hela sin karriär medverkade Byng i ett stort antal produktioner, inklusive West End-teater, revyer, kabaréer och pantomimer. Han tog rollen som Grand Vizier i Aladdin på London Palladium 1921, och utvecklade sin första pantomimdambkaraktär, Eliza, för Dick Whittington och Hans Katt 1924; därefter medverkade han som pantomimdame i mer än 30 scenproduktioner. Han gjorde även internationella framträdanden i London, Paris och New York, inklusive en lyckad kabaréföreställning på Club Lido i New York 1931. Under andra världskriget underhöll han trupper. Hans arbete fortsatte in i hans senare år, med framträdanden i (1956) och dess filmversion (1966), ett gästframträdande i Parkinson 1977 med Carol Channing, och föreställningar ända fram till slutet av åttiotalet. Han påverkade efterföljande drag- och komikerartister, och sålde regelbundet ut lokaler som Chez Henri Club, Café Anglais och Strand Roof Garden. Medlemmar av den brittiska kungafamiljen anlitade Byng för privata framträdanden på Windsor Castle och Balmoral, och han samlade ofta in betydande summor pengar till välgörenhet genom sitt arbete. Douglas Byng dog den 24 augusti 1987.
Den franske underhållaren Charles Armand Ménard, som använde artistnamnet Dranem, var en sångare av humoristiska låtar, en scenartist i musiksalonger och på scenen, samt en skådespelare i filmer. Född i Paris 10:e arrondissement den 23 maj 1869, avled han i Paris 7:e arrondissement den 13 oktober 1935. Hans far var hantverkare och smyjesmakare, och Dranem lärde sig yrket av honom. Han antog artistnamnet Dranem som ett anagram av Ménard. Dranem började sin karriär som lärling hos en juvelerare innan han gick in i underhållningsbranschen. Till en början arbetade han kortvarigt som bältesförsäljare och säljare av ortopediska instrument. Han inledde sin amatörscenkarriär på La Verrerie i september 1890. Debuten som professionell skedde den 24 mars 1894, på Electric-Concert. Från 1895 uppträdde han med Félix Mayol och Max Dearly på 'Concert Parisien'. Runt 1896 utvecklade han en signaturdräkt: en liten jacka, randiga byxor, enorma skor och en hatt, tillsammans med ansiktsmålning. Han blev en ledande musikhallartist känd för sin komiska absurda genre. Dranems komiska sångrutin gav honom en lojal följarskara och gjorde honom rik. Han medverkade i ett flertal filmer, inklusive 'Bonsoir m'sieurs dames' 1902 och flera stumfilmer regisserade av Ferdinand Zecca, som till exempel 'Le salut de Dranem' (1901). Alice Guy regisserade elva tidiga ljudfilmer, kallade 'Phonoscènes,' med Dranem för Gaumont 1905. Hans humor var inkongruent och ofta vågad, och han framförde låtar som ‘Le Fils d'un gniaf’ till stor popularitet. Han köpte Château de Ris 1910 och skapade därefter en filantropisk organisation för att hjälpa åldrande underhållare; ålderdomshemmet invigdes av president Armands Fallières 1911. Dranemstiftelsen var verksam fram till år 2000, och egendomen är nu ett statligt ägt ålderdomshem. Han medverkade i operetter, live-teater och film, inklusive 'La fille de Madame Angot' (1918) på Paris Opéra-Comique och ‘Les brigands’ (1931). Under 1910 deltog Dranem också i en produktion av Molieres 'Le Médecin malgré lui' på l'Odéon-teatern. År 1923 mottog han utmärkelsen Chevalier de la Légion d'Honneur, följt av graden Officier 1935. Château de Ris-Orangis är Dranems sista viloplats. Under första världskriget uppträdde Dranem för trupper och sårade soldater och dök upp på sjukhus. Han medverkade också tillsammans med Maurice Chevalier i 'Là-Haut'. Filmen ‘Le Ménage Dranem’ (Dranems hushåll), gjord av Pathé, skildrar en omvändning av traditionella könsroller, där hustrun misshandlar maken. Han gjorde många radioframträdanden och spelade huvudrollen i ett dussin filmer mellan 1919 och 1935. Han avled den 13 oktober 1935 på Clinique de l'Alma i Paris, 66 år gammal.
Andrew Gerhardt Droege, en amerikansk skådespelare, komiker, författare och regissör, har gjort sig ett namn genom improvisationsföreställningar och en samling webbaserade impersonationer av Chloë Sevigny som gick viral.
En engelsk skådespelare, komiker, musiker och kompositör, Dudley Moore, föddes den 19 april 1935 i Dagenham, England. Hans föräldrar var John Moore och Ada Francis. Tidigt i livet mötte han utmaningar på grund av inåtvända fötter, vilket krävde omfattande sjukhusbehandling; en fot svarade inte på korrigerande åtgärder. Trots detta var hans exceptionella förmågor uppenbara tidigt; han fick ett stipendium till Guildhall School of Music vid 11 års ålder, följt av ett orgelstipendium till Magdalen College, Oxford, 1955. Under sina studier där utvecklades han till en skicklig jazzpianist och kompositör, med uppträdanden på jazzklubbar och cabaréer, och samarbetade med Alan Bennett i The Oxford Revue. Moores karriär tog fart i början av 1960-talet när han anslöt sig till John Dankworths storband efter att ha tagit examen från Oxford 1958. Från 1960 till 1964 deltog Moore i den satiriska komedirevyn *Beyond the Fringe*, där han uppträdde tillsammans med Bennett och andra artister, och belönades med ett special-Tonypris 1963. Ett betydande partnerskap bildades med Peter Cook, vilket resulterade i BBC:s tv-serie *Not Only... But Also* från 1965 till 1970. Duon mottog gemensamt British Academy Television Award för Bästa Underhållningsframträdande 1966 och skapade de humoristiska *Dagenham Dialogues*-sketchen för programmet. De medverkade också tillsammans i filmer som *The Wrong Box* (1966) och *Bedazzled* (1967), där Moore co-skrev *Bedazzled* tillsammans med Cook. Moore uppnådde soloframgång i Amerika under sena 1970-talet och tidiga 1980-talet, med roller i filmer som Foul Play (1978), 10 (1979) och anmärkningsvärt nog Arthur (1981). Hans insats i Arthur gav honom nomineringar till en Oscar för Bästa manliga huvudroll och en Golden Globe-utmärkelse, vilken han vann. Han mottog en andra Golden Globe-utmärkelse för Micki & Maude (1984). 1987 tilldelades Moore en stjärna på Hollywood Walk of Fame, och drottning Elizabeth II gav honom titeln CBE år 2001. Diagnostiserad med en degenerativ hjärnsjukdom under 1980-talet fortsatte Dudley Moore att arbeta fram till sin död den 27 mars 2002.
Duilio Pizzocchi, vars riktiga namn är Maurizio Pagliari, är en italiensk komiker och kabarettartist född i Bologna 1957. Från tidig ålder visade han talang för skämt och underhållning. Han inledde sin karriär vid tjugo års ålder och medverkade i radioprogram och TV-program inom Emilia-Romagna regionen. Denna tidiga period såg utvecklingen av flera karaktärer som skulle bli centrala i hans komiska persona, inklusive den Ferraresiske målaren "Duilio Pizzocchi," vilket så småningom blev hans artistnamn, och ”Cactus,” en karaktär populär på 1980-talet känd för att söka lån och olagliga varor. Pizzochis komedistil kännetecknas av ett brett spektrum av karaktärer, var och en med distinkta personligheter och egenheter. Utöver "Duilio Pizzocchi" och "Cactus" skapade han "Ermete Bottazzi," en lastbilschaufför som debuterade i början av 1990-talet, samt "Donna Zobeide," en parodi på en spådam som fick popularitet genom radioprogram, och "La Novella," en bitter gammal kvinna som senare gick över till scenframträdanden. Andra anmärkningsvärda karaktärer inkluderar "Eddy Collante," "Stefano Pedrazzi" och "Mefistocchi." Från 1983 började han dyka upp på television i lokala sändningar från Emilia-Romagna, vilket ytterligare förfinade dessa karaktärer. Under hela sin karriär har Pizzocchi utforskat olika former av framträdande. Från 1988 ägnade han sig åt en heltidskarriär som kabaréartist, med uppträdanden på teatrar, konferenser och festivaler. Han var medgrundare till den turnéspäckade showen Costipanzo Show med Andrea Sasdelli (Giuseppe Giacobazzi) 1992, vilken fortfarande pågår. Han har även medverkat i ett flertal filmer, inklusive Consigli per gli acquisti (1997), Baciato dalla fortuna (2011) och Volevo nascondermi (2020). Hans tv-framträdanden inkluderar program som Zelig, Maurizio Costanzo Show och Quelli che... il calcio. Han ledde radioprogrammet Il mani-comico med Giacobazzi från 2005 till 2026 på Radio Italia Anni 60, och leder för närvarande "Il Manicomico" på Radio Italia Anni 60 Emilia Romagna, som sänds måndag till lördag. Han publicerade boken med berättelser Fuori scena. Risate a sipario chiuso 2020, och medförfattade Quel tesoro di mio figlio med Giuseppe Giacobazzi 2009. Pizzocchi arbetar även som sportkommentator för amerikansk fotboll.
Daniel Keberle, född den 1 juni 1972 i Wien, är en österrikisk skådespelare, komiker, röstskådespelare och speaker. Han har österrikiskt medborgarskap och innehar arbetstillstånd inom Europeiska unionen. Hans tidiga karriär involverade arbete som statist från 1980-talet, följt av roller som en chaufför i produktionen av 'De tre musketörerna' 1993. Keberles utbildning omfattade studier vid Franz Schubert Konservatorium för Musik och Scenkonst från 1993 till 1996, där han tog en diplom i skådespeleri. Han har uppträtt på ett flertal teatrar i Österrike och Tyskland, inklusive Volkstheater och Theater der Jugend i Wien, Landestheater Coburg, Schauspielhaus Wien, Salzburger Landestheater, Landestheater Niederösterreich, Kabarett Simpl, Schauspiel Frankfurt och Salzburgfestivalen. Han var medlem i Theaterensemble Theater zum Fürchten från 1990-talet och uppträdde på Scala Wien från 1995. Bland hans teaterroller märks rollen som 'Laertes' i 'Hamlet' på Schauspiel Frankfurt och Valentin i Goethes 'Faust' vid Expo Hannover 2000. Daniel Keberle har medverkat i ett brett spektrum av film- och TV-produktioner, däribland 'Ein fast perfekter Seitensprung' (1996), 'Die Knickerbocker-Bande' (1997), 'Eine Familie zum Küssen' (1997), 'Tatort: Nichts mehr im Griff' (2001) och 'Bauernprinzessin' (2004) samt dess uppföljare. Han har även haft gästroller i serier som 'Medicopter 117 – Jedes Leben zählt', 'Julia – Eine ungewöhnliche Frau,' 'Schlosshotel Orth' och 'Kommissar Rex.' Särskilt märkbart är filmen 'Alles wird gut' (2016), där han medverkade, som nominerades till en Oscar för 'Live Action Short'. Han fortsätter att arbeta som skådespelare, komiker och röstskådespelare, med nyliga framträdanden i produktioner som ACHZIG PLUS (2023) och KOPFTUCHMAFIA (2023).
Albanien
1
Armenien
2
Argentina
36
Österrike
27
Australien
52
Azerbajdzjan
1
Bangladesh
1
Belgien
13
Bulgarien
57
Benin
2
Bolivia
1
Brasilien
27
Belarus
2
Kanada
125
Demokratiska republiken Kongo
3
Schweiz
17
Elfenbenskusten
1
Chile
15
Kamerun
1
Kina
8
Colombia
4
Kuba
4
Tjeckien
7
Tyskland
188
Danmark
17
Dominikanska republiken
1
Algeriet
2
Ecuador
2
Estland
5
Egypten
10
Spanien
74
Etiopien
1
Finland
15
Frankrike
214
Storbritannien
365
Georgien
1
Ghana
3
Grekland
18
Guatemala
1
Kroatien
2
Haiti
1
Ungern
7
Indonesien
23
Irland
31
Israel
10
Indien
47
Irak
3
Iran
6
Island
4
Italien
136
Jamaica
1
Japan
37
Kenya
3
Sydkorea
20
Kazakstan
3
Libanon
5
Sri Lanka
1
Litauen
1
Lettland
1
Marocko
17
Myanmar (Burma)
1
Malta
1
Malawi
2
Mexiko
28
Malaysia
7
Nigeria
19
Nicaragua
2
Nederländerna
2
Norge
12
Nepal
3
Nya Zeeland
9
Peru
2
Filippinerna
35
Pakistan
7
Polen
8
Portugal
7
Qatar
1
Rumänien
1
Serbien
4
Ryssland
9
Saudiarabien
4
Sverige
101
Singapore
3
Slovenien
4
Slovakien
2
El Salvador
1
Syrien
1
Thailand
2
Tunisien
4
Turkiet
5
Taiwan
1
Ukraina
11
Uganda
7
USA
213
Uruguay
4
Uzbekistan
1
Venezuela
5
Vietnam
1
Sydafrika
3
Zimbabwe
1
