Chuck - GiggleTimes tecknade komiker som berättar skämt
GiggleTime för Android
Gratis på Google Play
Hämta appen
GiggleTime - skämt, komiker och komedishower GiggleTime
Meny
Uppgradera till Premium Skicka in ett skämt Komiker Komikshower Komiker med flest följare Om oss Vanliga frågor Kontakt Lägg till en komiker
Hämta appen
Följ oss

Juridiskt
Integritetspolicy Användarvillkor Cookiepolicy Återbetalnings- och avbokningspolicy Källor
Logga in
Språk
Kategorier
Inställningar
Språk svenska svenska
Trygghetsläge
Autouppspelning av slumpskämt
Aviseringar
Global talangkatalog

Komikerkatalog

Bläddra bland komikerprofiler, biografiska sammanfattningar, ursprungsland och officiella länkar.

Börjar på E Verifierad Rensa alla
Visar 49-60 av 79 komiker
Elisabeth Volkmann (1936–2006), komiker från Tyskland
Verifierad Ej anspråk gjort
Tyskland

Elisabeth Volkmann

Elisabeth Volkmann, eine deutsche Darstellerin und Komikerin, erlangte größte Bekanntheit durch ihre Mitwirkung i der absurden Fernsehkomödie Klimbim, dö von 1973 bis 1979 lief und ein Millionenpublikum i Deutschland erreichte. Später lieh sie der Figur Marge Simpson ihre Stimme für dö deutsche Synchronization von The Simpsons. Sie surde i Essen geboren und verstarb i München.

Elke Winkens, komiker från Tyskland – Kabaré
Verifierad Ej anspråk gjort
Tyskland

Elke Winkens

Elke Winkens, en tysk skådespelare, föddes den 25 mars 1970 i Linnich och är för närvarande 56 år gammal. Hennes flicknamn är Fischer, och hennes familj flyttade ofta på grund av hennes fars arbete som tysk ingenjör, vilket ledde till barndomsupplevelser i Ratheim, Hückelhoven, Tyskland, samt i Nederländerna, Belgien och Afrika. Hon bor på flera platser inklusive Düsseldorf, Salzburg, Wien och Berlin, och innehar arbetstillstånd inom Europeiska unionen. Elke Winkens’s tidiga träning började med balettklasser vid sex års ålder och scenframträdanden vid nio. Mellan 1978 och 1986 ägnade hon sig åt en karriär som professionell gymnast, och uppnådde flera segrar i fristående grenen. Hon fortsatte sina studier med ett stipendium till London Studio Centre School från 1989 till 1991, följt av Musical School am Theater an der Wien i Wien från 1991 till 1994, där hon tog en statlig diplom i sång, dans och skådespeleri. Hon deltog i dans- och teaterproduktioner som ett "Tanzmariechen" för KG Roathemer Wenk. Elke Winkens anslöt sig till kabarégruppen Die Hektiker och fick TV-exponering genom deras arbete. Hon medverkade i olika TV-serier, inklusive Cell-O-Fun (1996-1997), One (1998) och spelade framför allt Niki Herzog i Inspector Rex från 2002 till 2004, vilket gav henne ett stort genombrott i Tyskland. Hon har medverkat i ett flertal filmer och TV-program sedan 2000, däribland Arschkalt (2010) där hon spelade Lieke, och Adel dich (2010), där hon gestaltade Corona Gräfin von Hepp. Hon hade en framträdande roll i filmen *How to Be Normal and the Oddness of the Other World* 2025; detta verk valdes därefter ut för presentation i Perspektivsektionen på den 75:e Berlin International Film Festival. Hon mottog ett österrikiskt filmpris för Bästa kvinnliga biroll 2026 för denna film och nominerades till en Romy-utmärkelse som Mest populära skådespelare i film.

Elliott Kalan, komiker från USA
Verifierad Ej anspråk gjort
USA

Elliott Kalan

Elliott Charles Kalan, en amerikansk komiker, arbetade som författare och sedan huvudförfattare på The Daily Show med Jon Stewart från 2008 till 2014, och höll samma positioner för Mystery Science Theatre 3000 under 2017-2018. Han skriver också serietidningar och co-hosts podcasten The Flop House.

Emilio Disi (1943–2018), komiker från Argentina – Sketchkomik
Verifierad Ej anspråk gjort
Argentina

Emilio Disi

Emilio Disi, född Emilio Roberto Parada den 2 januari 1943 i Buenos Aires, var en argentinsk skådespelare med en karriär som sträckte sig över nästan fem decennier. Han inledde sin bana inom underhållningsbranschen 1959 med programmet Historia de jóvenes , och fortsatte att arbeta aktivt från 1968 till 2017. Hans artistnamn, "Disi," valdes slumpmässigt ur en telefonkatalog, härlett från numret till en optikbutik som hette 'Óptica Disi'. Han avled i Buenos Aires den 14 mars 2018, 75 år gammal, efter en kamp mot lungcancer. Under hela sin karriär medverkade Disi i ett stort antal filmer och TV-serier. Hans tidiga roller inkluderade El Tobogán (1971), Los Golpes bajos (1974) och La Aventura explosiva (1977). Han fick betydande erkännande för sin roll i Los hijos de López (1980) och medverkade i flera framgångsrika filmer under 1980-talet, såsom El telo y la tele (1985), Los bañeros más locos del mundo (1987) och Bañeros II, la playa loca (1989). Han medverkade också i Los Extermineitors -filmerna tillsammans med Guillermo Francella, men deltog inte i de sista två filmerna på grund av en meningsskiljaktighet med Francella. Hans TV-arbete inkluderade roller i Dinamitados (2004), Tercer tiempo (2003) och 099 Central (2002), samt framträdanden i Susana Giménez (1998) där han ofta porträtterade Mariano Garipetti i sketchen 'Susana Spadafucile'. Disis komiska talang sken igenom i olika roller, inklusive hans framträdanden i Stress (1990 och 1998) och Rompeportones (1998). Han tog också rollen som Emilio Iturralde i Iturralde, Los (2000), och medverkade i Todas las azafatas van al cielo (2002) och Soy tu karma (2017). Senare i sin karriär spelade han huvudrollen i Muerte en Buenos Aires (2014) och Los únicos (2011), och deltog i Todos contra Juan (2008), där han spelade sig själv. Han medverkade också i pjäsen La jaula de las locas från 2008 till 2009. Hans sista framträdande var 2017.

Emma Molin, komiker från Sverige
Verifierad Ej anspråk gjort
Sverige

Emma Molin

Emma Molin, född 16 maj 1979 i Västerhaninge, är en svensk skådespelare, komiker, regissör, manusförfattare och programledare. Hon har etablerat sig som en framstående person inom den svenska nöjesbranschen sedan 1997, då hon anslöt sig till komedigruppen Grotesco. Som medlem i Grotesco skriver och framför hon, och bidrar till deras distinkta humor. Hennes engagemang i Grotesco började tidigt i hennes karriär, vilket markerar en betydande startpunkt för hennes yrkesmässiga resa. Molin’s mångsidighet märks i olika medier. Hon har lett prestigefyllda evenemang som Grammisgalan, där hon var co-värd 2018 tillsammans med Amanda Ooms, och Guldbaggegalan både 2019 och 2020 på SVT. Utöver sina insatser inom TV och film var skådespelaren del av Kanal 5:s komediprogram 'Partaj' och medverkade i Sveriges Radios ‘Pang Prego.’ Hon har även synts i TV-program som 'Labyrint,' 'Robins' och 'Scoop', samt i filmerna 'Puss' och 'Stig-Helmers historia.' Vidare regisserade och skrev hon Grotesco-avsnittet 'Ladies Night' 2018, ett verk som fokuserar på könsfördelning inom komedibranschen. Hon regisserade även filmen 'Göta kanal 4 – Vinna eller försvinna' 2022. Från 2013 till 2015 hade Molin en viktig position inom Sveriges Radio UR:s serie 'Livet i Bokstavslandet.' Hon anslöt sig till Hanna Dorsin i 'På spåret' 2018, och delade därefter programledaransvar för P3 Guld 2021, vilket hölls på ett hotell på grund av COVID-19-restriktioner. Hon har även medverkat i frågesportprogrammet 'Alla mot alla' flera gånger. Hennes privatliv har inkluderat ett äktenskap med Jakob Setterberg, en kollega från Grotesco, med vilken hon har två barn; de skilde sig 2020. År 2018 presenterade hon 'Sommar i P1,' och gav inblickar i sitt liv och sin karriär.

Enrique Pinti (1939–2022), komiker från Argentina – Satir
Verifierad Ej anspråk gjort
Argentina

Enrique Pinti

Enrique Pinti, född den 7 oktober 1939 i Buenos Aires, var en argentinsk skådespelare och komiker med en mångfacetterad karriär som spände över teater, film, television och skrivande. Han avled i Buenos Aires den 27 mars 2022, 83 år gammal. Pintis arbete omfattade olika roller inklusive skådespelare, humorist, teaterregissör, manusförfattare, författare och dramatiker; han skrev för både barn och vuxna. Hans tidiga utbildning inkluderade studier för att bli lärare i spanska, litteratur och latin, och senare undervisade han i Teaterns historia, med studenter som Mario Pasik. Pintis komiska stil kännetecknades av långa monologer om argentinsk politik och historia, framförda med en snabb talstil och som ofta innehöll svordomar och förolämpningar. Musiksegment integrerades i dessa framträdanden. Hans shower betraktades ofta som en alternativ informationskälla om Argentinas dåtid och nutid. Han anses vara en av de ledande figurerna inom café-concert-genren i Río de la Plata-regionen, tillsammans med Antonio Gasalla och Carlos Perciavalle. Anmärkningsvärda produktioner inkluderade "Salsa Criolla" (tidigt 1990-tal) och "Candombe Nacional," som uppnådde betydande framgång. Under hela sin karriär uppträdde han i ett stort antal shower, inklusive Historias recogidas (1973-1975), El show de Enrique Pinti (1980-1981), Vote Pinti (1983) och Antes de que me olvide (2010). Utanför scenen medverkade Pinti i flera argentinska filmer och porträtterade både satiriska och tragiska karaktärer. Han spelade huvudroller i titlar som Juan que reía (1976), Esperando la carroza (1985), Flop (1990), Perdido por perdido (1993), Tango (1998) och Arregui, la noticia del día (2001). Han bidrog också till TV-program som La Botica del Ángel , Casino och La luna de canela från 1969. Pinti arrangerade teaterstycken, inklusive Chicago , Filomena Marturano , Yo quiero a mi mujer och Los locos Addams , samt bearbetade låtar från The Young Frankenstein . Han tog också på sig roller i musikalrevyer som Hairspray , The Producers och Anything Goes . Han sjukhuslades i Buenos Aires den 5 mars 2022 på grund av komplikationer orsakade av diabetes, strax före sin död. Hans samarbete med Antonio Gasalla, där de skrev alla Gasallas shower från 1973 till tidigt 1980-tal, befäste ytterligare hans plats i den argentinska nöjesbranschen.

Enrique San Francisco (1955–2021), komiker från Spanien
Verifierad Ej anspråk gjort
Spanien

Enrique San Francisco

Quique San Francisco, även känd som Rogelio Enrique San Francisco Cobo, var en spansk skådespelare och komiker. Han föddes i Madrid den 10 mars 1955 och avled där den 1 mars 2021, av lunginflammation efter en period av sjukhusvistelse för svår bilateral lunginflammation. Hans föräldrar var skådespelarna Vicente Haro och Enriqueta Cobo (Queta Ariel), och han hade en bror, Vicente Haro Vidal. Han tillbringade sin barndom i Barcelona med sin mor. San Francisco började sin skådespelarkarriär i ung ålder, med att synas i reklam redan vid sex års ålder och sedan i Televisión Españolas program Santi, botones de hotel vid tio års ålder 1965. Han gjorde sin teaterdebut två år senare i El sueño de una noche de verano , och medverkade därefter i Frankie y la boda (1965). Från 1975 ägnade han sig åt skådespeleri, anslöt sig kortvarigt till Madrid Actors' Studio innan han flyttade till Madrid samma år. Han spelade huvudroller i två avsnitt av El pícaro regisserade av Fernando Fernán Gómez 1975. Under 1970- och tidiga 1980-talen var han aktiv inom film, särskilt i genren 'cine quinqui', medverkande i filmer regisserade av Eloy de la Iglesia, inklusive Navajeros (1980), Colegas (1982) och El pico (1983). Han medverkade även i filmer som Ernesto (1979) och Maravillas (1981). San Franciscos karriär spände över film, TV, teater och radio. Han lånade ut sin röst till inspelningar av Loquillo y Trogloditas och La Fuga, och medverkade i musikvideor för Rosario Flores och andra. Från 2001 till 2008 spelade han rollen Tinín i den populära TV-serien Cuéntame cómo pasó . Han deltog även i program som El club de la comedia och No somos nadie . Han nominerades två gånger till Goya-priset för Bästa manliga biroll, 1990 för Orquesta Club Virginia och 1993 för El baile del pato . Hans sista filmframträdanden var i 4 latas (2017) och Sin rodeos (2018). Han var medlem av Filmakademin och hade en talang för att skratta åt sig själv. Han minns för sina bidrag till spansk humor och skådespeleri, med Mariano Barroso som beskrev honom som en 'grandísimo actor, vulnerable, brillante y querido por todos'.

Enrique Serrano (?–1965), komiker från Spanien
Verifierad Ej anspråk gjort
Spanien

Enrique Serrano

Serrano började sin karriär vid elva års ålder runt 1902 med Humberto Zurlos trupp, och medverkade i 'Tranquera'. Han arbetade även som scenarbetare och rekvisitamästare för Pepe Podestás trupp, och uppträdde i cirkusar under namnen Tony Tranquerita och Pierrot Saltarín. Han studerade vid Labardén Barnteater, vilket visade en tidig hängivenhet till scenkonst. Serranos filmkarriär började 1910 med *La batalla de Maipú*, följt av en annan stumfilm, *Hasta después de muerta*, 1916. Han medverkade i ungefär 40 filmer mellan 1935 och 1964, med roller i filmer som *Muchachas que estudian* (1939) och *Así es la vida* (1939). Han agerade i över 80 filmer under sin karriär, inklusive *El alma del bandoneón* 1935. Han spelade ofta karaktärer av 'chantas' eller bedragare, vilket bidrog till hans komiska persona. Under den argentinska filmens guldålder medverkade han i över 30 filmer mellan 1940 och 1955. Han fanns med i den framgångsrika filmen *Los martes, orquídeas* med Mirtha Legrand 1941, och samarbetade ofta med regissören Manuel Romero och komikern Niní Marshall. Serrano ansågs vara en av de största komiska skådespelarna i den klassiska argentinska filmens guldålder och var känd för sina humoristiska insatser. Han arbetade omfattande för Lumiton-studiorna och medverkade i ett stort antal filmer under 1940- och 1950-talen, däribland *Un hombre solo no vale nada* (1949). Hans sista filmroll var i *Cuidado con las colas* 1964. Han var en del av Florencio Parravicinis ensemble, tillsammans med Roberto Casaux och Guillermo Battaglia. Han avled i Buenos Aires den 20 december 1965, 74 år gammal. Han minns för sina bidrag till argentinsk film och lämnade efter sig en dotter, skådespelerskan Tina Serrano.

Enzo Iacchetti, komiker från Italien
Verifierad Ej anspråk gjort
Italien

Enzo Iacchetti

Vincenzo Iacchetti, känt professionellt som Enzo Iacchetti, är en italiensk underhållare med en varierad karriär som spänner över stand-upkomedi, skådespeleri, tv-programledning och sång. Han föddes den 31 augusti 1952 i Castelleone och tillbringade sin barndom i Maccagno, Varese provins. Hans föräldrar var Antonio (1918-1975) och Maria (1926-2016). Tidiga influenser inkluderade Adriano Celentano, Giorgio Gaber och Enzo Jannacci, vilket inspirerade honom att börja uppträda på oratorieteatern. Iacchettis yrkesliv började med framträdanden på pizzerior och restauranger vid tillfällen som dop och bröllop. Han studerade redovisning men valde inte att satsa på det som karriär, utan engagerade sig istället i politisk aktivism som kommunist och var till och med vald stadsfullmäktig 1971. Från 1976 till 1978 arbetade han som gränsvakt för Globus resebyrå i Lugano. År 1978 tog han rollen som programmerare och intervjuare för Radio Tresa, där han skötte alla programplaneringsuppgifter. Hans komikerkarriär fick fart sent 1978 när han började uppträda på Derby Club i Milano tillsammans med andra komiker som Francesco Salvi, Giorgio Faletti, Walter Valdi, Giobbe Covatta, Malandrino e Veronica och I Gatti di Vicolo Miracoli, ett samarbete som fortsatte fram till 1985. Iacchettis tv-debut skedde 1981 i Il Sabato dello Zecchino. Han uppnådde stor popularitet i början av 1990-talet genom framträdanden i Maurizio Costanzo Show, där han blev känd för sina karakteristiska "bonsai"-låtar – korta, surrealistiska och ofta nonsensartade kompositioner. 1991 släppte han ett album med dessa dikter och låtar. Från 1994 till 2026 var han medprogramledare i det populära tv-programmet Striscia la notizia tillsammans med Ezio Greggio. Hans arbete sträcker sig bortom television; han spelade huvudrollen i filmen Come quando fuori piove 1995 och har medverkat i ett stort antal andra program för Rai, Mediaset och Telemontecarlo. Han lånade även ut sin röst till en amnesisk SpongeBob SquarePants 2009. Iacchettis engagemang för sitt hantverk visas genom hans fortsatta framträdanden på tv och scen, inklusive värdskap för Velone 2010 och mottagandet av "Riccio d'argento"-priset 2010 för sin show Chiedo scusa al signor Gaber, ett album med covers av Giorgio Gabers låtar släppt 2009.

Enzo Maggio (1902–1978), komiker från Italien – Imitationer, Fysisk komik
Verifierad Ej anspråk gjort
Italien

Enzo Maggio

Enzo Maggio, född Vincenzo Maggio den 10 oktober 1902 i Neapel, Italien, var en italiensk skådespelare och komiker. Han kom från en stor familj av artister; han hade tolv syskon och hans föräldrar var också involverade i konsten. Hans far, Domenico Maggio, var en skådespelare, sångare och teaterregissör känd för att ha banat väg för neapolitanska sceneggiata-föreställningar. Enzo Maggio avled i Neapel den 13 juli 1978, vid 75 års ålder. Maggio’s karriär började inom teatern, med en utbildning genom ett lärlingsförhållande i avanspettacolo-teatrar före och under andra världskriget. Han specialiserade sig på macchiette-framträdanden, med fokus på mimik, karaktärsarbete och komisk tajming. Han var känd för sina imitationer, särskilt den av komikern Larry Semon (Ridolini). Han uppträdde ofta på scen med sina syskon Dante, Beniamino, Pupella och Rosalia Maggio, ofta i neapolitanska komiska produktioner. Hans konstnärliga utbildning skedde främst på scenen. Efter kriget riktade Maggio in sig på en produktiv filmkarriär, ofta i biroller. Han gjorde sin filmdebut 1950 med à arrivato il cavaliere! och Vita da cani . Han medverkade i över 40 filmer, däribland Lo sceicco bianco (1952) regisserad av Federico Fellini, Totò a colori (1952) och Ulisse (1954). Han samarbetade även med Totò i La banda degli onesti (1956) och deltog i teaterproduktioner som Napoletani a Napoli (1955-1956) och La Venere coi baffi (1956-1957). Kritiker beskrev hans komiska stil som spontan och karikaturlik, typisk för duktiga neapolitanska skådespelare. Han medverkade i filmer regisserade av Mario Monicelli, Steno, Aldo Fabrizi, Giuseppe De Santis, Mario Mattoli och Renato Rascel. Hans sista film var Dino Risis Primo amore (1978), som släpptes postumt.

Eric Morecambe (1926–1984), komiker från Storbritannien – Sketchkomik
Verifierad Ej anspråk gjort
Storbritannien

Eric Morecambe

Eric Morecambe, född John Eric Bartholomew den 14 maj 1926 i Morecambe, Lancashire, var en brittisk komiker och underhållare. Han använde artistnamnet 'Morecambe' härlett från hans hemstad. Hans födelsecentennium kommer att firas år 2026. Han avled den 28 maj 1984, vid 58 års ålder. Från tidig ålder utvecklade han en karriär som både komiker och underhållare, och uppnådde framgång i många talangtävlingar, bland annat en som hölls i Hoylake 1940. Vid 14 års ålder lämnade han skolan 1940 och startade en duo med Ernest Wise. De möttes på varietéteaterkretsen runt 1940 och debuterade på Liverpool Empire 1940. Partnerskapet avbröts kortvarigt av andra världskriget; han tjänstgjorde som Bevin Boy (kolgruvare) från maj 1944, och arbetade i Accrington i 11 månader innan han blev invaliderad på grund av sjukdom. De antog scennamnen Morecambe och Wise, inspirerade av George Formby och Ernie som förkortade sitt efternamn. Partnerskapet varade fram till Morecambes död 1984. Komikduon Morecambe och Wise medverkade i tv-program som "Söndagskväll på London Palladium" och "Double Six", och de var huvudattraktioner i serien "Two of a Kind" (1961-1968) som sändes av Associated Television; 1963 gästade The Beatles programmet. Deras övergång till BBC 1968 ledde till enorm popularitet, med Eddie Braben som deras främste manusförfattare från 1969, vilket markerade en "guldålder" för programmet. "The Morecambe & Wise Show" blev oerhört populärt och lockade kändisar som var ivriga att medverka; en berömd sketch involverade Eric som parodierade dirigenten Andre Previn som "Andrew Preview". Mellan 1968 och 1977 visade BBC deras årliga juluppträdanden, vilket blev betydelsefulla tv-tillfällen; julutsändningen 1977 hade en publik som översteg 28 miljoner tittare. De uppträdde över 1 000 gånger i Morecambe, som betraktades som deras "andliga hem". Morecambe ansågs generellt sett vara den roligare av de två, med Wise som den raka mannen. De använde "Bring Me Sunshine" som temasång från 1969. Julspecialen 1983 för ITV markerade deras sista framträdande som ett team. Han medverkade i "Night Train to Murder" (1983), som sändes 1985, och agerade i "The Passionate Pilgrim".