Chuck - GiggleTimes tecknade komiker som berättar skämt
GiggleTime för Android
Gratis på Google Play
Hämta appen
GiggleTime - skämt, komiker och komedishower GiggleTime
Meny
Uppgradera till Premium Skicka in ett skämt Komiker Komikshower Komiker med flest följare Om oss Vanliga frågor Kontakt Lägg till en komiker
Hämta appen
Följ oss

Juridiskt
Integritetspolicy Användarvillkor Cookiepolicy Återbetalnings- och avbokningspolicy Källor
Logga in
Språk
Kategorier
Inställningar
Språk svenska svenska
Trygghetsläge
Autouppspelning av slumpskämt
Aviseringar
Global talangkatalog

Komikerkatalog

Bläddra bland komikerprofiler, biografiska sammanfattningar, ursprungsland och officiella länkar.

Börjar på C Verifierad Rensa alla
Visar 97-108 av 127 komiker
Claudine Mercier, komiker från Kanada – Parodi, Imitationer
Verifierad Ej anspråk gjort
Kanada

Claudine Mercier

Claudine Mercier är en kanadensisk humorist och komiker, född den 11 mars 1961 i Quebec. Hon inledde sin karriär som artist i början av 1980-talet genom att sjunga med Artishows och uppträdde även med Norman Iceberg. Mercier tog examen från UQAM med en huvudkurs i drama 1989 och gick på École nationale de l'humour vid 28 års ålder. Hon är känd som en quebeckisk komiker, sångare, skådespelare och imitatör, och blev en av Quebcs mest framstående komiker efter examen. Under sin karriär har hon sålt över 750 000 biljetter. Mercier's komedistil inkluderar stand-uprutiner, karaktärer och imitationer. Hon hyllas för sina imitationer av kändisar, inklusive Sinéad O'Connor, Madonna, Lise Watier, Céline Dion, Lara Fabian, Diane Dufresne, Claire Lamarche och Sonia Benezra. Hennes mest populära imitation är av affärskvinnan Lise Watier, för vilken hon vann en Olivier-utmärkelse; emellertid slutade hon framföra den kort efter en begäran från Lise Watier. Hennes första "One Woman Show" släpptes 1993 och gav henne stor uppmärksamhet, följt av en tredje "One Woman Show" år 2003. Hon har medverkat i Bye Bye 1990 och 2013, och medvärde på Gala des Olivier 2001 tillsammans med Mario Jean. År 2005 gjorde Mercier hennes filmdebut i Idole Instantanée , regisserad av Yves Desgagnés och producerad av Denise Robert, där hon spelade fyra olika karaktärer. Hon fick kritiskt erkännande i Europa och vann en Felix-utmärkelse 1998 samt tre Olivier-utmärkelser 1999. Efter att ha uppträtt i 25 år gick hon i pension runt tiden för pandemin (ungefär 2020), och ägnade sig åt målning och sång under sin pension. Hon har alltid drömt om att uppträda i en musikal, vilket härrör från barndomens beundran för Fred Astaire och Gene Kelly. Nu återvänder hon till scenen och kommer att vara en del av ensemblen i den quebecoiska versionen av musikalparodin 'Ménopause,' som porträtterar Moder Natur, med start 2025. Föreställningen, regisserad av Danièle Lorain och Alexis Pitkevicht, kommer att turnera i Quebec, inklusive föreställningar i Montreal och Quebec City, och tar upp teman som klimakteriet med humor och ärlighet.

Claudio Gregori, komiker från Italien – Satir
Verifierad Ej anspråk gjort
Italien

Claudio Gregori

Claudio Gregori, känt professionellt som Greg, är en mångfacetterad italiensk underhållare född i Rom den 17 november 1963. Han verkar som komiker, skådespelare, musiker, sångare, manusförfattare, tecknare, tv- och radiovärd samt serietecknare. Hans karriär började med musikuppträdanden i slutet av 1970-talet, då han bildade sitt första band, Jumpin Blues Boys, 1979, följt av Jolly Rockers 1982, som han framförde med fram till 1999, och Blues Willies också 1982, med albumutgivningar 2004 och 2006. Han har varit involverad i ett flertal andra musikprojekt under sin karriär, inklusive Johnny Naso & the Vixinex, Le Tonsille Volanti, Il Duo Italia, I Ghepardi Blu, i Jazzophone, i Swing de Luxe, il Greg's Club, i Reeferbilly och il Jazz Set. Lillo Petrolo och Greg utgör komediduon Lillo & Greg, där Greg är vida känd som en del av det samarbetet. De möttes 1986 medan de arbetade för ett förlag. Deras kreativa partnerskap ledde till bildandet av bandet Latte & i Suoi Derivati 1992, som kombinerade rockmusik med satiriska texter och komedi. De har samarbetat omfattande kring filmprojekt sedan 1999, och medverkat tillsammans i Bagnomaria , Blek Giek , Colpi di fulmine , Colpi di fortuna , Un Natale stupefacente , Natale col boss och Natale a Londra – Dio salvi la regina . År 2020 regisserade de tillsammans komedifilmen D.N.A.: Decisamente non adatti . Utöver sitt arbete med Lillo Petrolo har Greg etablerat sig som en mångsidig artist. Han började arbeta som serietecknare 1985 och skapade karaktärer för italienska serier som Lupo Alberto, Cattivik och Sturmtruppen. Han har även lånat sin röst till animerade filmer, där han spelade Grub i den italienska versionen av Epic (2013) och Barry i Early Man (2018). Hans skådespelarmeriter sträcker sig bortom film, inklusive framträdanden i tv-program som Saluti e baci , Tivvù cumprà och Un medico in famiglia . Han spelade polisens Amedeo i Three Wives (2001) och medverkade nyligen som en av huvudrollerna tillsammans med Massimo Ghini och Antonio Catania i 30 anni di meno (2024). Gregs bidrag som skribent inkluderar temasånger för 'Le Iene' och Renzo Arbore’s 'Speciale per me - Meno siamo, meglio stiamo!', samt originalmusik för tv-program och filmer med Attilio Di Giovanni. Han publicerade en samling noveller kallad AgGregazioni 2008. Hans radiokarriär började 1982 med ‘Wolfman Greg Show’ på Radio Città Futura, och han var medvärd för radioprogrammet 610 på Rai Radio 2 från 2003 till 2019.

Claudio Reyes (1960–2024), komiker från Chile
Verifierad Ej anspråk gjort
Chile

Claudio Reyes

Claudio Reyes, född 5 maj 1960 i Longaví, Chile, var en mångfacetterad underhållare. Han identifierade sig som en chilensk sångare, skådespelare, politiker och komiker. Från 1984 startade Reyes sin professionella skådespelarkarriär genom att medverka i mindre roller i flera tv-såpoperor som 'La torre 10', 'La represa' och 'Bellas y audaces'. Han fortsatte att agera i telenovelas, medverkande i 'Piel canela' år 2001, och deltog i både soundtracket och skådespelarrollen för 'A la sombra del ángel' år 1989. Reyes visade också musikalisk talang med en populär radiotolkning av 'Por qué llora la tarde' år 1989, som utmärkte sig genom sin minnesvärda refräng. 1990-talet markerade starten på Reyes' komikerkarriär i 'Jappening con ja'. Han utvecklade flera karaktärer under denna tid, inklusive 'El Huaso Clemente', 'Clementina', 'Tutín', 'Chalo' och anmärkningsvärt nog, 'Charly Badulaque'. Karaktären 'Charly Badulaque' fick stor popularitet runt år 2000, vilket ledde till framträdanden i 'Morandé con compañía' och en gästroll i 'Viva el lunes'. Denna popularitet kulminerade i filmen 'Kuma Channel: The True Story of Charly Badulaque', som släpptes runt år 2000. År 1989 tog Reyes på sig ansvaret att vara jurymedlem i den internationella sångfestivalen Viña del Mar. Utöver underhållning gick Reyes in i politiken och tjänstgjorde som rådman för Puente Alto från 2004 till 2008, representerande den Oberoende Demokratiska Unionen (UDI) och fick över 12 000 röster. Han fortsatte att arbeta inom television, medverkande i ‘De aquí no sale’ 2016 och ‘Gato por Liebre’ 2021. Under hela sitt liv blev Reyes far till sju barn med sex olika kvinnor, och Yanet Alfaro var hans sista maka. Han drabbades av en mild hjärtattack i april 2023, från vilken han återhämtade sig, men tyvärr avled den 13 juli 2024 på grund av en efterföljande hjärtattack under en vänskapsfirande i Santiago. Reyes studerade vid Institutionen för Teater vid Universidad de Chile.

Claudio Zuccolini, komiker från Schweiz – Kabaré
Verifierad Ej anspråk gjort
Schweiz

Claudio Zuccolini

Claudio Zuccolini är en schweizisk komiker och programledare, ursprungligen från Graubünden. Han inledde sin mediekarriär 1994 som radiovärd för lokala stationer i Graubünden, specifikt på Radio Grischa. Därefter flyttade han till Zürich och arbetade som VJ och programledare för TELE 24. Mellan 1998 och 2003 fick Zuccolini bredare erkännande genom att vara programledare, redigerare och VJ för Tele24 och Schweizer Fernsehen, och senare från 2003 till 2005 var han redaktör för den schweiziska illustrerade tidningen och People på Sat.1 Schweiz. Zuccolinis karriär som komiker startade 2004 med "Den före detta kändisen". Han har sedan dess utvecklat en distinkt stil, ofta genom att parodiera sina erfarenheter som före detta offentlig person och inkorporera vardagsobservationer i sina framträdanden. Hans efterföljande shower inkluderar "Zuccos kafferesa" (2007), "Framgångsprogrammet" (2010), "Enkelt Zucco" (2015), "Varför" (2017) och "För att" (2020). Han införliva ofta ämnen som bordsmattor, tatueringar, diskmaskiner och kokböcker i sin komedi, och gillar att skvallra, särskilt om Kurt och Erika. Han har uppträtt på Arosa Humor Festival 2010 och mottagit Arosa Humorfüller 2017. Hans sjunde show, "Der Aufreger" (Provokören), har turnerat i Schweiz sedan hösten 2023, med de flesta föreställningar som slutsålda. Utöver stand-up spänner Zuccolinis karriär över olika roller. Han medverkade i programmet 'Genial daneben' på SRF zwei och ledde tre avsnitt av 'Wer wird Millionär?' på 3+ år 2011. Han har även axlat teatervarv, bland annat i "BOEING BOEING" (2009), "Saturday Night Fever" och "Rocky Horror Show." Han har haft mindre roller i schweiziska filmer och sedan 2007 ger han rösten åt Steinbock Gian i Graubündens turistreklamer. Zuccolinis insatser har belönats med flera priser, däribland Swiss Comedy Award 2020, två Swiss Comedy Awards 2020 (Solo kategori för 'Because' och Publikpris), ett Prix Walo 2011 för Kabaret/Komedi och ett andra Prix Walo 2024. Han är för närvarande en personspaltist på Radio SRF 3, leder "Wie tickt die Schweiz?" på SRF1 sedan 2024 och är ordförande för den schweiziska nationaldjursföreningen (VNTS), som förespråkar Schweiz nationella djur.

Clyde Cook (1891–1984), komiker från Australien
Verifierad Ej anspråk gjort
Australien

Clyde Cook

Född Clyde Wilfred Cook den 16 december 1891, nära Port Macquarie, Australien, blev Clyde Cook en australiensisk-amerikansk skådespelare, komiker och vaudevilleartist. Hans föräldrar var John och Annie Cook; familjen flyttade till Sydney när han var sex år gammal. Han inledde sin karriär som artist 1901 som akrobat och dansare, och fick snabbt ett rykte som en komisk underhållare 1906. Cooks tidiga karriär innebar omfattande resor och framträdanden. Han sökte en karriär inom Londons musikhallar 1911 och uppträdde på Folies Bergere i 14 veckor. Även om han återvände till Australien 1916, kunde Clyde Cook inte ansluta sig till den Första Australiensiska Imperialstyrkan på grund av fysiska begränsningar. Under denna period deltog han i insamlingar och underhöll soldater. Hans första filmframträdande var i *His Only Chance* 1918. Under sina initiala framträdanden i USA var Cook känd som "Inja Rubber Idiot", och han uppträdde på New York Hippodrome från mitten av 1919 till början av 1920. År 1920 anställde William Fox Clyde Cook för en serie komiska kortfilmer; därefter samarbetade han med Hal Roach 1925 och Warner Bros. 1927. Cooks humoristiska stil visade ofta upp hans akrobatiska färdigheter, vilka James Parrott hjälpte till att utveckla till handlingar. Han medverkade i korta komedier regisserade av Stan Laurel från 1925 och spelade i filmer som *Ska sjömän gifta sig?* (1925), där han brottades med Noah Young, och *The Taming of the Shrew*. Hans karriär sträckte sig in på 1950-talet, med roller av minskande storlek. Han medverkade i filmserierna *Bulldog Drummond* och *Mr. Moto*, samt i ett avsnitt av *The Adventures of Superman* 1953. Han gifte sig med skådespelerskan Alice Draper 1925; de fick en dotter som hette Julia men skilde sig bittert 1938. Hans sista film var *Donovan’s Reef* (1963) som en birollsinnehavare. Clyde Cook avled den 13 augusti 1984 i Carpinteria, Kalifornien.

Coco Legrand, komiker från Chile
Verifierad Ej anspråk gjort
Chile

Coco Legrand

Alejandro Javier González Legrand, más conocido como Coco Legrand, es un humorista, skådespelare y dirigent de televisión chileno. Su obra se compone principalmente de monólogos que beskriva escenas cotidianas, permitiendo observar y satirizar los rasgos psicológicos más comunes de la sociedad, y a su vez volver en perfilar al típico ciudadano chileno.

Coco Ponzoni, komiker från Italien – Surrealistisk och absurd
Verifierad Ej anspråk gjort
Italien

Coco Ponzoni

Cochi Ponzoni, född Aurelio Ponzoni den 11 mars 1941 i Milano, är en italiensk skådespelare, manusförfattare, sångare och komiker. Hans mamma gav honom smeknamnet 'Cochi', inspirerat av en karaktär från barnmagasinet *Corriere dei Piccoli*. Han gick både på det italienska Liceo classico och Carlo Cattaneo Tekniska Institut, där han studerade redovisning. Tidiga vänskaper med Renato Pozzetto, som började i Gemonio, ledde till ett betydande artistiskt partnerskap. Ponzoni fick initialt uppmärksamhet som en del av komediduon Cochi e Renato med Renato Pozzetto, och deras partnerskap bildades 1962. De började uppträda på 'Cab 64' 1964 och senare på Derby Club i Milano från 1965, och utvecklade en surrealistisk och poetisk stil av komedi. Enzo Jannacci blev en vän och medförfattare under denna period, och bidrog till deras populära låtar som ‘Canzone Intelligente,’ 'La gallina,' och 'Nebbia in Val Padana.' De debuterade på television 1971 i miniserien Riuscirà il cav. papà Ubu? och programledde Il poeta e il contadino 1973. Han inledde en solokarriär 1976, markerad av sin filmdebut i Cuore di cane, och medverkade även i The Career of a Chambermaid och Sturmtruppen samma år. Efter att ha fått erkännande för sitt arbete med Pozzetto, ägnade sig Ponzoni åt en solokarriär med fokus på film och teater. Han medverkade i filmer som *Il marchese del Grillo* (1981) och *Saxofone* (1978). Oenigheter med Renato Pozzetto angående yrkesval uppstod i början av 1980-talet, vilket ledde till att han flyttade sitt fokus till dramatisk teater. Han ställde sig kortvarigt som kandidat i politiska val för Radikala Partiet 1987. Ponzoni återförenades med Pozzetto under 2000-talet för TV- och scenprojekt. I december 2024 mottog han ett karriärpris vid Asti International Film Festival och blev en officiell talesperson för City Angels. Han publicerade sina memoarer, *La versione di Cochi*, 2023 och medverkade i *Zelig* i februari 2026 för att fira programmets 30-årsjubileum.

Consuelo de Haviland, komiker från Frankrike
Verifierad Ej anspråk gjort
Frankrike

Consuelo de Haviland

Consuelo de Haviland är en mångfacetterad artist, erkänd som skådespelare, dansare och författare. Hon föddes den 28 april 1955 i New York City och har både franska och amerikanska medborgarskap, vilket speglar hennes franskt-amerikanska arv. Hon kommer från den anseende Haviland porslinsfamiljen. Hennes tidiga träning inkluderade klassisk dans, med studier som genomfördes både i Paris och Sofia. Hon medverkade i  Lady Oscar  (1979) och spelade Oscars partner på den svarta balen, och följde sedan upp med rollen som Lisa i  37°2 le matin  (1986). Andra anmärkningsvärda filmroller inkluderar porträtteringar av Barbara i  Hôtel du Paradis  (1987), en "lång mörkhårig kvinna" i  Den oemotståndliga lättheten  (1988) och Corinne i  Ne réveillez pas un flic qui dort  (1988). Hon spelade också huvudrollen som Liselotte Wagner i  Dancing Machine  (1990) och Elisa ‘Bunny’ Grimaldi i  Sans Rancune  (1992). Hennes TV-arbete inkluderar en roll i avsnittet 'Adolescence de l'art' av  Maguy  (1991), och framträdanden i  Maigret voit double  (2000) som Josette Keller, och  Louis la brocante  (2001) som Brigitte. Hon spelade också Betty Fersen i  Le Maître du Zodiaque  (2006). 1996 medverkade hon i  Panique au Plazza  på Théâtre Marigny. Utöver sitt skådespelararbete är Consuelo de Haviland även en publicerad författare, och släppte romanen *Boulevard Dondoukov* 1987. Hon medverkade också i filmen 'A Private Affair' (2002). Hennes yrkesliv sträcker sig bortom skådespeleri; hon representerar Ryska Statsbanor i Frankrike och bidrog till återställandet av en järnvägslinje mellan Paris och Moskva. Hon var även skådespelare i *La Fac en délire* (1982), en franskt-tysk samproduktion om unga människor som stjäl en buss för att nå sina fästdor.

Consuelo Guerrero de Luna (1905–1972), komiker från Spanien
Verifierad Ej anspråk gjort
Spanien

Consuelo Guerrero de Luna

Consuelo Guerrero de Luna, född Consuelo Texidor Mendo i Madrid den 9 mars 1905, var en spansk skådespelare och komiker. Hon inledde sin karriär på scenen 1924 vid Teatro de la Zarzuela i Madrid, och medverkade därefter med Ricardo Calvo Agóstis dramatiska trupp. Hennes syster, Irene Guerrero de Luna, följde också en skådespelarkarriär, specialiserad på röstskådespeleri. Efter det spanska inbördeskriget emigrerade Consuelo Guerrero de Luna till Mexiko i slutet av 1930-talet efter att ha blivit förvisad. Hon etablerade sig snabbt inom mexikansk film och medverkade i över femtio filmer under sin karriär. Hennes filmdebut skedde 1941 i Oh, What Times, Don Simon! , och hon medverkade även i The Unknown Policeman samma år. Under de tidiga 1940-talen spelade hon huvudroller i flera filmer, inklusive When the Stars Travel (1942), I Danced with Don Porfirio (1942) och Arriba las mujeres (1943). Hon medverkade även i Resurrection (1943) och Summer Hotel (1944), samt i The Daughter of the Regiment (1944) och The Lieutenant Nun (1944). Några anmärkningsvärda filmer från hennes senare karriär inkluderar The White Monk (1945), The Thief (1947), Spurs of Gold (1948), In the Palm of Your Hand (1951) och Take Me in Your Arms (1954). Utöver film medverkade Consuelo Guerrero de Luna i teaterföreställningar som 'El derecho a nacer', 'La loba', 'Los cuatro caminos' och 'La locura de los ángeles'. Hon bidrog även till televisionen, med roller i tv-såpoperorna Murallas blancas och Amar fue su pecado 1960. Hennes sista år tillbringade hon i ett hus som tillhandahölls av National Actors Association (ANDA). Consuelo Guerrero de Luna avled i Ciudad de México den 11 oktober 1972.

Cordula Stratmann, komiker från Tyskland – Improvisation, Kabaré
Verifierad Ej anspråk gjort
Tyskland

Cordula Stratmann

Som tyska arbetar Cordula Stratmann som komiker, skådespelare och författare, samt praktiserar som systemisk familjeterapeut. Hon föddes i Düsseldorf den 10 november 1963 och växte upp som dotter till en lärare. Hon gick på St.-Ursula-Gymnasium i Düsseldorf och tog sin Abitur i början av 1980-talet. Stratmann fick först uppmärksamhet i slutet av 1990-talet genom att spela Annemie Hülchrath i Zimmer frei! (1998-2008). Efter studentexamen studerade Stratmann socialt arbete vid Katholischen Hochschule Nordrhein-Westfalen i Köln och tog en Diplom-Sozialarbeiterin-examen. Hon fick även ytterligare utbildning i systemisk familjeterapi under tiden hon arbetade på ett familjerådgivningscenter, där hon arbetade som terapeut i åtta år (1988–1996). Innan hon började med komedi, medgrundade hon kabarégruppen Fatal Banal 1990 och upptäckte komedin år 1990. Hon skapade karaktären Annemie Hülchrath för en karnevalsföreställning 1992. Stratmanns karriär övergick till televisionen 1996, vilket innebar att hon lämnade sitt jobb inom familjerådgivning. Stratmanns tv-debut involverade programledarrollen i komediprogrammen Manngold och Sonst gerne på tm3 och ZDF, där hon ursprungligen spelade Melanie. Hon medverkade i filmen Zimmer frei! som ”Annemie Hülchrath” 1998, med spin-offs som Annemie auf Hausbesuch (2000-2002) och Annemie Hülchrath – Der Talk (2002-2004). Hennes första scenprogram, Andererseits wiederum …, hade premiär 2001 och gav henne en nominering till en German Comedy Award. Hon programledde showen Annemie Hülchrath – Der Talk på WDR från 2002 till 2004. Från september 2004 medverkade hon i den improviserade komedishowen Schillerstraße, som sändes fram till april 2007 och gav henne flera priser, inklusive German Comedy Award 2005 och German Television Award. Hon nominerades också för en German Comedy Award i oktober 2001 och oktober 2002. Stratmanns privatliv har ibland integrerats i hennes arbete; hon var gravid i november 2005, vilket återspeglades i Schillerstraße-handlingen, och födde en son vid namn Emil den 31 mars 2006. Hon är gift med Rainer Osnowski, en medgrundare av lit.Cologne, och de bor i Köln med sin son. Hon har skrivit flera böcker, inklusive Ist dieses Buch ansteckend? (2008), Sie da oben (2011) och Wo war ich stehengeblieben? (2024). Hon fortsätter att arbeta som familjeterapeut på deltid i sin egen praktik i Köln, och har medverkat i olika TV-serier och filmer, inklusive Danni Lowinski (2013), Kroymann (2017-2019), Rocca verändert die Welt (2019) och SMS für Dich (2016). Hon deltog nyligen i den fjärde säsongen av 'LOL: Last One Laughing' (startande 6 april 2023).

Curnonsky (1872–1956), komiker från Frankrike
Verifierad Ej anspråk gjort
Frankrike

Curnonsky

Maurice Edmond Sailland, mest känd som Curnonsky och smeknad 'Cur', föddes den 12 oktober 1872 i Angers, Frankrike. Hans mor, Blanche Alphonsine Mazeran, avled kort efter hans födelse, och hans far, Edmond Georges Sailland, övergav honom. Han uppfostrades därefter av sin mormor i Angers och gick på Collège Saint-Maurille. Vid ungefär 18 års ålder flyttade han till Paris med målet att satsa på en journalistkarriär och att gå på École normale supérieure. Curnonsky började skriva för olika publikationer, däribland La Vie parisienne, Le Music-Hall illustré du matin och Comœdia. Han arbetade som litterär assistent åt Willy 1895 och medförfattade romaner med Paul-Jean Toulet. Alphonse Allais föreslog pseudonymen 'Curnonsky', vilket han antog. Curnonskys skrivande spände över olika områden, inklusive reklamtexter för företag som Pyrex och Michelin, och vissa anser att han nästan uppfann ghostwriting. Han skrev eller ghost-skrev många böcker och tidningskolumner, och var en humorist och musikhalvrecensent. Curnonskys bidrag till matvärlden var betydande. Han skapade namnet Bibendum för Michelinmannen 1907, och från november samma år skrev han den veckovisa 'Les Lundis de Michelin'-kolumnen för Michelin. Han valdes ut till 'Gastronomers Prins' 1927 genom en folkomröstning med cirka 3000 kockar. Från 1921 till 1928 sammanförde han sig med Marcel Rouff för att skriva 28 volymer av 'La France Gastronomique', vilket totalt omfattade 3 000 sidor och över 5 000 recept. Han grundade också Académie des gastronomes 1928, där han tjänstgjorde som dess första president fram till 1949, och lanserade Cuisine et Vins de France 1947. Curnonsky avled den 22 juli 1956 i Paris, 83 år gammal, och lämnade efter sig ett omfattande oeuvre som befäste hans rykte som 'Gastronominas Prins'.