Global talangkatalog

Komikerkatalog

Bläddra bland komikerprofiler, biografiska sammanfattningar, ursprungsland och officiella länkar.

1635 komiker

Dany Boon

Dany Boon, född Daniel Farid Hamidou 1966, är en mångsidig fransk person som arbetar som skådespelare, regissör, manusförfattare och producent. Han kommer från Armentières (Nord), Frankrike, och hans familjebakgrund speglar olika ursprung; hans far, Ahmed Hamidou, föddes i Algeriet 1930 och avled i Lille 1992, medan hans mor, Danièle Ducatel, är fransk. Boon har fem barn från tre äktenskap. Han konverterade till judendomen år 2002. Boon's karriär började på 1990-talet som humorist som uppträdde på scen och tjänade pengar genom att arbeta som en pantomim i Paris. Han studerade grafisk konst vid École supérieure des arts Saint-Luc i Tournai, Belgien. Han antog artistnamnet Dany Boon inspirerat av Daniel Boone, en amerikansk färare från en tv-serie. Tidiga framträdanden inkluderade öppna mikrofonkvällar och gatupantomim för att undvika militärtjänstgöring. Från 1992 började han uppträda med enmansshower, ofta porträtterande olika karaktärer som delade sina motgångar, med skisser baserade på vardagliga situationer. Patrick Sébastien blev hans producent 1993. Hans genombrott kom 2008 med Welcome to the Sticks ( Bienvenue chez les Ch'tis ), som han regisserade och spelade huvudrollen i. Filmen blev en stor publiksuccé, slog franska rekord och drog över 26,7 miljoner biobesökare världen över, varav 20,49 miljoner i Frankrike, vilket gjorde den till den högst intjänande franska filmen på den nationella biovisningen. Boon tjänade 26 miljoner euro på detta projekt. Han har fortsatt att regissera och producera populära filmer, inklusive Raid dingue (2017), som mottog César du public-priset, samt Rien à déclarer (2010), Supercondriaque (2014) och La Ch'tite Famille (2018). Han lånade även ut sin röst till Olaf i den franska dubbningen av Frozen -filmerna. År 2003 släppte han Dany Boon à s’baraque et en ch’ti , en show framförd på Ch'ti-dialekten, och regisserade pjäsen La Vie de chantier . Han nominerades till en César-pris som Bästa manliga birollsinspelning 2005 för sin roll i Joyeux Noël . Genom företag som 26 DB Productions fortsätter Boon att producera filmer. År 2022 blev han lurad på 6 miljoner euro. Hans humorstil är fortfarande rotad i observationell humor och karaktärsdrivna berättelser, ofta baserad på hans egna erfarenheter och kulturen i norra Frankrike. Han medverkade i Bimboland 1998.

Visa profil

Verifierad Ej anspråk gjort

Frankrike

Georges Bernier

Georges Bernier, allmänt känd som professor Choron, var en fransk humorist, författare och journalist. Född den 21 september 1929 i La Neuville-aux-Bois (Marne), upplevde han tidiga svårigheter och blev föräldralös vid elva års ålder efter att hans mor, som arbetade som grindvakt, avlidit. Han fullbordade sin grundskoleutbildning vid den unga åldern och tjänstgjorde därefter i 28 månader i 6:e BCCP i Indokina, med totalt nio år i fallskärmstrupper (TAP). Denna erfarenhet, tillsammans med hans efterföljande tuberkulossjukdom vid återkomsten till Frankrike, påverkade sannolikt hans senare satiriska verk. Berniers karriär inom pressen började med roller som utdelare och sedan försäljningschef för den satiriska tidningen Zéro . År 1960 spelade han en nyckelroll i att grunda den inflytelserika månadstidningen Hara-Kiri tillsammans med François Cavanna och Fred. Tidningens namn och ursprungliga plats härstammade från Rue Choron, vilket blev hans pseudonym. Han bidrog kraftigt till Hara-Kiri , genom att skriva och redigera foton, samt skapa eller delta i falska annonser och fotomontage för Les éditions du Square, som grundades 1962 när redaktionen flyttade. Hans engagemang sträckte sig utanför tryckta medier, inklusive framträdanden i Jean-Christophe Averty’s tv-program Les Raisins verts och senare regelbundna bidrag till Charlie Hebdo efter dess skapande 1970. Bernier fortsatte att utforska olika komiska vägar under hela sin karriär. Han anpassade sina "fiches bricolages" för televisionen 1988 och deltog i Jean-Michel Ribes' Merci Bernard . En offentlig dispyt med Aure Atika inträffade på Radio Nova 1996, vilket visade hans villighet att delta i provokativa diskussioner. Han gav sig också in i barnmedia och skapade tidningen Grodada . Han var far till komikern Michèle Bernier och morfar till skådespelerskan Charlotte Gaccio. Georges Bernier avled den 10 januari 2005 på Necker-Enfants Malades sjukhus i Paris och begravdes på Montparnäs kyrkogård. En dokumentärfilm, Choron Dernière , släpptes 2008 för att hedra hans liv och arbete som en mångfacetterad figur inom fransk humor.

Visa profil

Verifierad Ej anspråk gjort

Frankrike

Patrick Font

Patrick Font, född den 27 september 1940 i Vésinet, var en fransk humorist och chansonnier. Han inledde sin karriär som folkskollärare (instituteur) från 1961 till 1968. Från 1970-talet fram till 1995 bildade han en komediduett vid namn Font et Val med Philippe Val. Under hela sin karriär skrev han texter åt andra artister, bland annat Thierry Le Luron och Christophe Alévêque, vilket visade hans mångsidighet inom den franska nöjesbranschen. Han publicerade flera böcker, däribland J'exagère, mais pas assez 1992 och Souvenirs d'un cow-boy d'opérette 2018. År 1992 blev han kolumnist för den satiriska tidningen Charlie Hebdo , och bidrog även till radioprogrammet Rien à cirer på France Inter. Han grundade Marie Pantalon, en skola för scenkonst i Haute-Savoie, 1994. Från 2007 var han fast komiker på Théâtre des Deux Ânes i Paris, och medverkade i pjäser som 'Sarkozix Le Gavlois', 'Kadhafi à Paris' och 'Nicolas s'remarie'. Hans humor involverade ofta satiriska revyer om aktuella händelser, ibland beskrivna som att vara "façon Riviera", med referenser till personer som Sarkozy och Fillon. Fontäres karriär påverkades kraftigt av rättsliga förfaranden som inleddes 1996. Han dömdes för sexuella övergrepp mot mindreåriga och avtjänade fyra år och två månader i fängelse från 1996 till 2000, efter en rättegång i Annecy i mars 1998. Trots dessa händelser fortsatte han att vara involverad i konstnärliga projekt, bland annat genom att medgranda Les Auteurs Réunis 2005, som var ansvarig för *Le Coq des Bruyères* och *Le Bar des vieux cons*. Han deltog i albumet *La verVe et la Joie* 2011. Patrick Font avled den 6 april 2018, 77 år gammal, till följd av komplikationer från en långvarig leversjukdom, och lämnade efter sig ett komplext arv inom fransk komedi.

Visa profil

Verifierad Ej anspråk gjort

Frankrike

Patrick Raynal

Patrick Raynal, född Bernard Giraud i Vierzon den 29 maj 1926, var en fransk chansonnier och humorist. Han inledde sin konstnärliga resa efter andra världskriget, vid 20 års ålder, och bestämde sig för att satsa på en karriär som artist. Uppvuxen i en anspråkslös familj med en kommunistisk far, upplevde han tidiga störningar, inklusive frekventa avstängningar från skolan och en kort flykt vid 13 års ålder. Hans första framträdanden bestod i att imitera Charles Trenet under sin militärtjänst, vilket gav honom smeknamnet "Vierzons sjungande galning". Han påbörjade därefter en musikrevykariär som en ”bondejoke”, och omfamnade sina lantliga rötter. Raynal fick ett genomslag på 1950-talet, och började med att uppträda i Berry-regionen för att sedan bli nationellt känd. Hans humoristiska stil innehöll ofta satiriska skildringar av Berry-bönder, personifierade av Berlodiot-familjen och särskilt karaktären Berlodiot, en karikatyr med en distinkt dialekt. Han uppträdde på platser som Caveau de la République, där han knöt vänskapsband med Pierre Dac och Francis Blanche, och senare gästade scener som Bobino och Olympia. Under sin karriär, som sträckte sig över ungefär 50 år, spelade han in ett stort antal 45-varvsplattor och uppnådde betydande popularitet i Berry-regionen och bortom, vilket gav honom två guldskivor på vägen. Utöver sina scenframträdanden och inspelningar medverkade Raynal även i ett antal filmer, däribland Le journal d'une femme en blanc (1965) tillsammans med Marie-José Nat, samt Babette s'en va-t-en guerre (1960), Le Magot de Josepha (1962) och Les grandes familles (1966). Han kritiserade öppet aspekter av parisisk kultur, särskilt konsumtionssamhället, och såg det som stressigt, respektlöst och enhetligt, och uttryckte även missnöje med "nouvelle cuisine". Han mottog erkännande för sitt arbete, inklusive Prix de l'humour 1971 och Prix Fernand Raynaud två gånger, 1971 och återigen 1989. Han tilldelades även Chevalier des Arts et des Lettres, Grand Officier de la Ligue du Bien Public, samt medaljer från staden Paris och Sacem. Efter att ha dragit sig tillbaka till Anzy-le-Duc med sin fru Claudie fortsatte han att hålla välgörenhetsföreställningar för organisationer som cancerligan och föreningen för blinda hundar. Patrick Raynal avled på sjukhuset i Paray-le-Monial den 1 maj 2010.

Visa profil

Verifierad Ej anspråk gjort

Frankrike

Patrick Timsit

Patrick Timsit, född den 15 juli 1959 i Alger, Algeriet, är en fransk komiker, författare och filmregissör. Hans familj flyttade till Frankrike efter att han fyllt två år på grund av det algeriska kriget. Han tillbringade sin barndom i sina föräldrars lädervarufabrik och tog studentexamen (baccalauréat D) som externstudent efter att ha gått på flera skolor. Han arbetade kortvarigt med fastigheter och öppnade sitt eget företag 1983; den erfarenheten kom senare att påverka hans humoristiska sketch 'Les Petites Annonces'. Hans föräldrar var judiska sefardier, och han har algerisk judisk härkomst. Timsits karriär omfattar en mängd olika roller både framför kameran och på scenen. Han spelade Karl VIII av Frankrike i Sans peur et sans reproche (1988) och Michou i La Crise (1992), för vilket han nominerades till en César-utmärkelse för Bästa manliga biroll. Han är särskilt känd för sin medverkan i komedifilmen Un indien dans la ville . Han medverkade även i Mayrig (1991) som Garbis och Une époque formidable… (1991). I början av 1990-talet fick han uppmärksamhet för sin skarpa komiska ton i TV-framträdanden. Han skrev och medverkade i Pédale douce (1996), vilket gav honom nomineringar till en César-utmärkelse för Bästa manliga huvudroll, Bästa originalmanus eller bearbetning, och Bästa manliga huvudroll igen. Hans komedi tar ofta upp känsliga ämnen som politik, rasism, antisemitism och den israelisk-palestinska konflikten. Utöver skådespeleri har Timsit också visat sin regitalang. Han regisserade och spelade i Quasimodo d'El Paris (1999) och L'Américain (2004). Han har dubbat ett flertal filmer, bland annat The Monster (1994), Hercules (1997), Atlantis: The Lost Empire (2001), Shark Tale (2004) och Dragon Hunters (2008). Han deltog i Rendez-vous en terre inconnue 2006. Han har nominerats till fyra César-utmärkelser, vilket erkänner hans bidrag till fransk film. Han fortsätter att agera, med roller i nyare filmer som Dalida (2017), The Last Mercenary (2021), Brother and Sister (2022) och It Takes Two to Tango (2025).

Visa profil

Verifierad Ej anspråk gjort

Frankrike

Philippe Lellouche

Philippe Lellouche travaille comme acteur, réalisateur, scénariste, animateur de télévision et chanteur. Il partage le métier d'acteur avec son frère, Gilles Lellouche.

Visa profil

Verifierad Ej anspråk gjort

Frankrike

Philippe Meyer

Philippe Meyer, född den 25 december 1947 i Germersheim, Tyskland, är en mångfacetterad personlighet känd som journalist, humorist, författare, radioprogramledare och tv-personlighet. Hans resa började 1965 när han påbörjade studier i juridik och sociologi vid Université Paris Nanterre. Under denna period arbetade han också som pedagog i en förening för att förebygga ungdomsbrottslighet i Paris, vilket visade ett tidigt intresse för sociala frågor. Meyers engagemang i studentaktivism framgår av hans roll som ordförande för strejkkommittén vid Nanterre i november 1967 och hans deltagande i majdemonstrationerna 1968 tillsammans med Paul Ricœur. Meyers intellektuella strävanden sträckte sig bortom Frankrike, då han 1968 mottog ett stipendium från det franskt-quebeciska ungdomskontoret för att studera reaktioner på ungdomsbrottslighet i Quebec. Denna erfarenhet visade sig vara avgörande och ledde till relationer med framstående personer som René Lévesque, Denys Arcand, Michel Chartrand och Gilles Vigneault. Han försvarade sin doktorsavhandling, "L'Enfant et raison d'État," 1977 under handledning av Annie Kriegel och Philippe Ariès. Han arbetade även som forskare vid Centre de santé mentale under professor Philippe Paumelle. Från mars 1982 började Meyer arbeta på radiostationer för public service-sändningar, och programledde 'Télescopages' på France Inter från 1982 till 1989. Meyers karriär inom media fortsatte med 'Allegro serioso' på France Culture (1984-1995) och 'Libre examen' (1995-1998). Han är särskilt känd för sitt dagliga humoristiska inslag på France Inter från 1989 till 2000, som inleddes med 'Lyckliga invånare i...' och avslutades med fraser som 'Vi lever i en modern era'. Han ledde 'L'Esprit public' på France Culture från 1998 till 2017, och fortsatte det som en podcast efter dess nedläggning. Han presenterade också ‘La prochaine fois, je vous le chanterai’ på France Inter från 2000 till 2016. Meyer har medverkat i filmer som 'Det börjar idag' och 'Fallet Picpus', samt i tv-serien 'Maigret'. Nyligen publicerade han 'La prochaine fois, je vous l'écrirai,' en bok med porträtt och hyllningar, och fortsätter att moderera podcasten 'Le Nouvel Esprit Public,' där han samarbetar med samhällsvetare.

Visa profil

Verifierad Ej anspråk gjort

Frankrike

Philippe Val

Philippe Val, född den 14 september 1952 i Neuilly-sur-Seine, är en fransk journalist, sångare och komiker. Hans föräldrar var en slaktare, René Vol, som senare ändrade sitt namn till Val, och en frisör; han var den yngsta av fyra syskon. Han hoppade av skolan vid 17 års ålder för att satsa på musik, vilket visade en tidig benägenhet för konstnärligt uttryck. Vals komiska resa började med duon Font et Val, som bildades på 1970-talet med Patrick Font. De uppträdde ursprungligen som engagerade låtskrivare på platser som La Pizza du Marais, Théâtre de Dix heures och Vrai Chic Parisien, ackompanjerade av Paul Castanier fram till 1989, och senare av Emmanuel Binet. I början av 1980-talet gjorde han ibland soloföreställningar, ibland med sin hund Jeff. Han samarbetade med sångerskan Anne Vanderlove 1973 på hennes politiskt laddade album 'Non'. Han redigerade kortvarigt La Grosse Bertha 1991 och var medgrundare till den andra versionen av Charlie Hebdo 1992 tillsammans med Cabu, där han tjänstgjorde som redaktör och regissör fram till 1992. Han återvände senare för att regissera Charlie Hebdo från 2004 till 2009, publicerade Jyllands-Postens Muhammedteckningar 2005, vilket ledde till en frikännande dom 2007 för anstiftan av hatbrott. Han har gett ut flera böcker, inklusive 'Vingt ans de finesse' (1992) och 'Malaise dans l’inculture' (2015). Efter sin avgång från Charlie Hebdo 2009 blev Val chef för France Inter, en position han hade fram till 2014. Han gav ut albumen 'Paris-Vincennes' (1996), 'Hôtel de l’univers' (1999) och 'Philippe Val' (2004). Val har uttryckt starka politiska åsikter, bland annat genom att skriva ett manifest mot antisemitism 2018 och genom att motsätta sig grupper som Front National och katolska fundamentalister. Han är för närvarande veckokrönikör på radiostationen Europe 1 sedan 2021. Hans karriär speglar ett mångsidigt engagemang i fransk kultur och samhälle, präglat av både kreativt samarbete och redaktionellt ledarskap.

Visa profil

Verifierad Ej anspråk gjort

Frankrike

Pierre Levassor

Pierre-Thomas Levassor (född 25 januari 1808 i Fontainebleau) är en fransk skådespelare. 4 januari 1870 i Paris andra arrondissement. Hans begravning ligger vid Montmartres kyrkogård.

Visa profil

Verifierad Ej anspråk gjort

Frankrike

Pierre Repp

Pierre Repp, född Pierre Alphonse Léon Frédéric Bouclet den 5 november 1909 i Saint-Pol-sur-Ternoise, var en fransk humorist och skådespelare. Han studerade först vid Conservatoire de Lille och tog en Baccalauréat-examen innan han gjorde militärtjänstgöring i början av 1930-talet. Efter sin militära tjänst flyttade han till Paris och inledde sin karriär genom att uppträda på cabaréer. Hans äktenskap med Ferdinande Alice Andrée Bouclet, hans kusin, ägde rum den 14 augusti 1930 i Lille. Han uppträdde ofta i musikaler och cabaréer både i Paris och på turné, och etablerade sig som en framstående person inom fransk underhållning. Repps komedistil kännetecknades av hans unika "talent de bafouilleur," eller stammartalangen. Han simulerade humoristiskt stammning, ofta ersatte ord med överraskande alternativ och använde ordlekar. En särskilt känd sketch, "Les crêpes," demonstrerade ett recept med komiska feluttalanden och är fortfarande en humoristisk referens, som Stéphane De Groodt noterat. Denna sketch släpptes också som en låt på en skiva 1960, tillsammans med andra låtar som 'La Machine à laver'. Han samarbetade med konstnärer som Boris Vian och Fernand Raynaud, och medverkade i ett stort antal teaterpjäser och TV-program, inklusive Guy Luxs televisionsprogram under 1970-talet och Michel Druckers program. Hans framträdanden sträckte sig även till belgisk television på 'Zygomaticorama'. Under hela sin karriär hade Repp roller i ungefär 100 filmer, ofta som en birollsinnehavare, inklusive välkända titlar som ”Bonjour sourire” och ”Les Quatre Cents Coups,” vilket bidrog till hans plats i fransk filmhistoria. Han deltog även i ”Le Nouveau Testament” tillsammans med Fernand Gravey. 1982 uppträdde han på Casino de Paris för Fondation Perce-Neige. Han var medlem i Société des Rosati. Pierre Repp avled den 1 november 1986, nästan 77 år gammal, i Plessis-Trévise och begravdes på den nya kyrkogården i Vincennes. År 2018 publicerades en essä med titeln ”Pierre Repp, Bégayer, exister, écrire” av Nicolas Le Golvan, som utforskade hans liv och verk.

Visa profil

Verifierad Ej anspråk gjort

Frankrike

Ramzy Bédia

Ramzy Bedia är en fransk skådespelare, manusförfattare, filmregissör, producent och humorist. Född den 10 mars 1972 i Paris 16:e arrondissement, har han algeriskt ursprung, med föräldrar som härstammar från Kabylien och Oran. Han tillbringade sin barndom i Gennevilliers, Hauts-de-Seine, och har en yngre syster, Melha Bedia, som också arbetar inom underhållningsbranschen. Bedia inledde sin karriär som komiker 1994, ett avgörande år då han träffade Éric Judor medan han arbetade på Galeries Lafayette. Bedia fick ett betydande erkännande tillsammans med Éric Judor som den komiska duon Éric et Ramzy. Deras partnerskap startade 1994 och ledde snabbt till framgång, inklusive deras egen TV-show, Les Mots d'Éric et Ramzy , på M6. De medverkade också i TV-serien H från 1998 tillsammans med Jamel Debbouze. Duons samarbete sträckte sig till film; de skrev och spelade tillsammans i La Tour Montparnasse Infernale (2000), där Bedia’s gestaltning av en fönsterputsare markerade en genombrottsroll. Andra anmärkningsvärda samarbeten inkluderar Les Dalton (2004) och Double Zéro (2003). Utöver sitt arbete med Judor har Bedia byggt upp en mångsidig filmografi. Han medverkade i Le Ciel, les Oiseaux et... ta mère! 1999, och därefter i filmer som Once Upon a Time in the Oued (2005), Bled Number One (2006) och Neuilly Yo Mama! (2009). Han tog rollen som skurken Zorglub i The Adventures of Spirou and Fantasio (2018) och medverkade i Taxi 5 (2018) och Call My Agent! (2017). Bedia har även utforskat olika komedistilar, medskrivit och regisserat den experimentella komedin Hibou (2016) och Seuls Two (2008), influerad av Quentin Dupieux. År 2011 återförenades han med Judor för Halal police d’État . Han fortsätter att arbeta inom film, inklusive roller i Merveilles à Montfermeil (2020) och Balle perdue (2020). För närvarande utvecklar Bedia en ny film, Le jour où tous les Arabes sont partis , som syftar till att ta upp frågan om invandring genom humor.

Visa profil

Verifierad Ej anspråk gjort

Frankrike

Richard Cairaschi

Richard Cairaschi är en fransk dramatiker, regissör, humorist, författare och musiker. Född i Nice, Frankrike, är han en komiker och artist som är djupt förankrad i Nissart-regionen. Hans familjs rötter i området sträcker sig tillbaka till 1200-talet, och han hämtar ofta inspiration från platser som Sospel, Vieux-Nice och Berre-les-Alpes. Cairaschi inledde sin karriär som grafisk formgivare och skapade albumomslag åt Mauris Sgaravizzi. Han uppträdde första gången i Cagnes 1986, först genom att spela mandolin innan han övergick till teater. Debuten som skådespelare skedde med truppen Débi Débo, som debuterade 1987 och välkomnades av ”La Banda dou Païoun.” Radioprogrammet 'Le bar des oiseaux,' som han ledde tillsammans med Noëlle Perna från 1984 till 1986 på Radio France Côte d'Azur, visade sig vara ett betydande tidigt steg. Därefter skapade han den satiriska komedin 'Le bar des oiseaux,' en veckoserie sänd på FR3 region med Noëlle Perna från 1986 till 1997; denna pjäs gav honom framgång och markerade början på hans konstnärliga karriär. Cairaschis komedi fokuserar på karaktärer från Nissart-regionen och porträtterar dem med vänlighet och gör dem älskvärda. Hans humor kännetecknas av en känsla av "pantaï" och en typiskt nissardisk fantasi. Han har skrivit, regisserat och medverkat i ett flertal pjäser, inklusive "L'accordéoniste" (1996) och medskrivit och medverkat i andra såsom "Les chaises de la promenade" (1998), "Arrête de râler" (1999), "Le clos" (2001), "Sur les galets" (2002), "Festin" (2003 – en musikalisk komedi), "100 ans de Gym" (2004), "3 Z'en 1" (2007) och "Rattache-moi ou Nissa 1860" (2010). Han har även regisserat pjäser som "La belle époque" (2008) och "Une page à part" (2006). Han har skapat ett flertal enmansföreställningar, inklusive "Perque non" (1984) och mer nyligen "ISSA" (2020). Cairaschi anser att teater är ett sätt att kombinera alla konstformer och har uppträtt på teatrar runt Nice i över tjugo år. Han publicerade även "Le parler à Nice: petit lexique à l'attention des intéressés" 2006, och "La Blette et le Cougourdon" 2013, vilket återspeglar hans passion för squash (courgourdons).

Visa profil