Global talangkatalog

Komiker från Schweiz

Komikerkatalogen för Schweiz — profiler, biografier, foton och sociala länkar för komiker från Schweiz.

17 komiker

Bernard Haller

Bernard Haller, född den 5 december 1933 i Genève, Schweiz, var en schweizisk skådespelare och komiker. Han inledde sin karriär i Lausanne innan han flyttade till Paris 1955 med ambitionen att bli skådespelare. Han studerade först veterinärmedicin, senare juridik, men fullbordade varken den ena eller den andra. Tidiga spelplatser i Frankrike inkluderade kabaréer som l'Écluse och la Vieille Grille, och han var en del av Jacques Fabbri’s ensemble. Haller presenterade även Sheila's 'Tournée du siècle' mellan 1963 och 1964, med Frank Alamo och Les Surfs. Hans tidiga skådespelarroller inkluderade mindre framträdanden i filmer och en röstroll som Pollux i den animerade serien 'Le manège enchanté' 1964. Haller's karriär tog fart med sitt första kabaréprogram, 'Et alors?', som hade premiär på Théâtre de Poche i Genève 1971. Föreställningen blev en stor succé och gick i tolv månader på Théâtre de la Michodière och lockade 160 000 åskådare. Han mottog Prix du Brigadier 1972 för 'Et alors?', och återigen 1975 från Société des auteurs et compositeurs dramatiques för sin sceniska kreativitet. Mellan 1971 och 1977 turnerade han flitigt med Jacques Brel, Juliette Gréco och Marlene Dietrich, och reste till södra och centrala Afrika, England, Kanada och USA. Han skapade sex kabaréprogram mellan 1971 och 1994, och framförde dem i både fransktalande och tysktalande Schweiz. Hans komedistil kännetecknades av ordlekar, ljudimitationer, och han beskrev sig själv som en 'melankomiker', eller melankolisk komiker, och använde ofta allitterationer, obsessiva repetitioner och språkliga absurditeter. Under hela sin karriär medverkade Haller i över 70 TV- och filmproduktioner, däribland 'Le Journal d'un suicidé' 1974 och Pierre Richards 'Je sais rien, mais je dirai tout' 1973. Han medskrev manus till två filmer, 'Le bouffon' och 'L'accompagnateur', under 1980-talet. Han spelade också Jesus Kristus i 'Le braconnier de Dieu' 1982. Hans arbete är dokumenterat på skivor och i hans bok från 1981, 'Dits et inédits'. Haller mottog ett flertal utmärkelser, bland annat Grand Prix de l’humour 1983 och Order of Arts and Letters (Commander) 1995. Han fortsatte att uppträda under hela sitt liv, medverkande i produktioner som 'Max mon amour' (1986), 'Bonjour l'angoisse' (1988) och 'Les Thibault' 2003. Hans sista film var 'Sa majesté Minor' 2007. Bernard Haller avled den 23 april 2009 i Genève.

Visa profil

Verifierad Ej anspråk gjort

Schweiz

Gardi Hutter

Gardi Hutter, född den 5 mars 1953 i Altstätten, Schweiz, är en mångsidig schweizisk artist känd som clown-komiker, författare, skådespelerska och kabaréartist. Hon tog examen från Schauspiel-Akademie Zürich 1977 efter studier i klassisk skådespelskonst och teaterpedagogik, vilket visar ett tidigt engagemang för dramatiska konster. Hennes resa tog en betydande vändning med en treårig 'Clownsgesellenzeit' (clowntjänstgöring) på Centro di ricerca per il teatro (CRT) i Milano, där hon undervisades av Mario Gonzales, Nani Colombaioni och Ferruccio Cainero. Från 1981 gav sig Hutter ut på en omfattande turnékarriär med sitt 'Clownesken Theater' och genomförde över 4 000 föreställningar i 35 länder på fem kontinenter. TV-stationer i 17 länder har spelat in hennes framträdanden. Särskilt märkbart är att hon 1991 spelade Hovnarr (fool) i Förbundsratens kammare i Schweiz för att fira Schweiz 700-årsjubileum, en roll som lyfte fram hennes unika blandning av humor och teatralitet. Hon medverkade också som medförfattare till ett festivalspel 1998 för att fira Altstättens 700-årsjubileum. Hutters kreativa produktion sträcker sig bortom liveframträdanden; hon har skrivit fyra 'mamma mia!' barnböcker, varav tre är illustrerade av Catherine Louis, och medskrev manus till filmen Hanna & Rocky (1993). Hon medverkade även i Fata Morgana (1989) och spelade huvudrollen i dokumentären Gardi – l'infinitude du jeu (2012). Hennes insatser inom svensk teater har belönats med ett flertal priser, inklusive Wilhelmshavener Knurrhahn (1987), Hans Reinhart-Ring (1990), Prix Walo för ”WANDERFUL” 2014 och tjugo andra konstpriser. År 2015 blev hon medlem i Academy of Fools, ledd av Slava Polunin. Hon bor för närvarande i italienskt Schweiz och fortsätter att engagera publiken genom föreställningar och seminarier vid institutioner som Zürichs konsthögskola (ZHdK).

Visa profil

Verifierad Ej anspråk gjort

Schweiz

Mousse Boulanger

Mousse Boulanger, född Berthe Sophie Neuenschwander den 3 november 1926 i Boncourt, Schweiz, avled den 16 januari 2023 i Payerne. Hennes barndom tillbringades nära den franska gränsen, och hon påverkades av olika dialekter inom sin familj. Efter att ha avslutat sin gymnasieutbildning vid en kantonal skola i Porrentruy med en handelsdiplom, studerade hon därefter teater vid École sociale de musique i Genève. Detta följde en period som Au-Pair i Cambridge, vilket väckte hennes fascination för museer och Shakespeares pjäser. Hon arbetade som trilingual sekreterare i Biel innan hon inledde en karriär inom konstens värld. Boulangers konstnärliga resa började med skådespelarstudier och en uppsättning av en Tjechov-pjäs 1953. År 1953 träffade hon Pierre Boulanger, som hon gifte sig med 1955. Tillsammans inledde de ett produktivt partnerskap och producerade ett flertal radioprogram från 1956 till 1978, ofta under titeln 'Les Marchands d'images.' De ägnade ett program i sin show åt bulgarisk litteratur 1961 och samarbetade med Centre dramatique national i Lyon, Frankrike, på ‘Poésie dans les quartiers’ från 1973. Deras arbete inkluderade turnéer med José Azpiazu och hans dotter, Lupe, från 1971 till 1974. Boulanger publicerade också flera verk, bland annat Tendre pays (1967), Reflets (1973) och Ce qui reste du jour (1975), och hämtade inspiration från surrealistiska poeter som Paul Eluard. Efter Pierre Boulangers död 1978 fortsatte Mousse Boulanger sin karriär. Efter sin pensionering hade hon tidigare varit anställd som kulturjournalist på Westschweizer Radio och deltagit som medlem i den litterära juryn för Société jurassienne d'émulation. Hon medverkade i Madame TV 1969 och var med i dokumentären Plans-fixes år 2000. Hon släppte ett album, Berceuse pour une maman , 1975 och skrev de franska texterna. Boulanger hade flera olika uppdrag, bland annat som ordförande för Schweizerischen Schriftstellerverband (SSV) från 1978 till 1982. Hon mottog Prix des écrivains vaudois 1997, och hennes arv lever vidare genom Literaturpreis Mousse Boulanger, instiftad av Association vaudoise des écrivains (AVE) och som delades ut för första gången 2023.

Visa profil

Verifierad Ej anspråk gjort

Schweiz

Rudolf Bernhard

Rudolf Bernhard, även känd som Rudolf Bernhard Conrath, var en schweizisk komisk artist som arbetade i radio, på scenen och i film, oftast i produktioner gjorda i schweizisk-tyska. Han etablerade Bernhard-teatern Zürich 1941.

Visa profil

Verifierad Ej anspråk gjort

Schweiz

Walter Roderer

Walter Roderer, född den 3 juli 1920 i St. Gallen, Schweiz, var en schweizisk skådespelare och manusförfattare som hade en lång och varierad karriär. Han hade ursprungligen för avsikt att bli präst och studerade grekiska och latin innan han påbörjade tyska studier vid Zürich universitet i fyra terminer. Ekonomiska svårigheter ledde till att han lämnade universitetet och tog därefter olika jobb, bland annat som anställd på Zürcher Schauspielhaus för 30 franc per kväll, i en fabrik och som representant för Bohnerwachs. Hans tidiga karriär inkluderade mindre roller och arbete med Cabaret Fédéral, vilket ledde till erkännande och framträdanden i schweiziska filmer som . Han medverkade i filmer som *Venus av Tivoli* (1953) och *Den 10:e maj* (1957), och spelade huvudrollen i den populära komedin *Modellmannen* från 1959, som uppnådde ett rekordstort antal på 1288 föreställningar. Han agerade även i *Mannen i den svarta derbyhatten* (1960) och *Världens galnaste bil* (1975). Hans arbete sträckte sig bortom Schweiz och fick erkännande i Tyskland genom hans medverkan i Dudu-Filmserien. År 1957 grundade han sitt eget turnéteater, vilket ytterligare befäste hans närvaro i underhållningsbranschen. Han publicerade sin självbiografi, *Sie müend mi verstoh …, … gelled Sie! Erinnerungen eines ernsthaften Humoristen*, 1987. Senare i sin karriär uppnådde Roderer betydande framgång med *Ein Schweizer namens Nötzli* (1988), vilket ledde till uppföljaren *Der doppelte Nötzli* (1990). Han mottog ett flertal utmärkelser under sitt liv, däribland Prix Walo som publikens favorit 1983 och 1988, samt Ehren-Prix Walo 2006 för livsverk, liksom Swiss Television Award Lifetime Award 2010. Roderer gick i pension från scenen 1993. Han engagerade sig även i politisk aktivism och kampanjade mot Schweiz anslutning till EES 1992. Walter Roderer avled den 8 maj 2012 i Illnau, och en stig i den staden döptes senare i hans heder. Han minns för sina bidrag till schweizisk komedi och film.

Visa profil