Född som Alessandro Esposito och utför under namnet Alessandro Siani, har han etablerat sig i Italien som skådespelare, filmregissör, manusförfattare och stand-up komiker.
Ferdinand Guillaume, även känd under pseudonymerna Tontolini och Polidor, var en skådespelare, filmproducent, regissör och fransk cirkuskonstnär som blev en italiensk medborgare i tyst bio.
Med namnet på konst Maccio Capatonda, som är Marcello Macchia, är känd i Italien för sin aktivitet som komiker, skådespelare, manusförfattare, regissör och youtuber.
Född i Livorno den 3 februari 1947 är Maurizio Micheli en italienare som arbetar som skådespelare, röstskådespelare, komiker, författare, dramatiker och tv-personlighet. Han tillbringade sina tidiga år i Livorno fram till 11 års ålder, då hans familj flyttade till Bari, där han bodde i tio år. Efter att ha tagit examen från Liceo classico Orazio Flacco i Bari flyttade han vid 21 års ålder till Milano för att förverkliga sina skådespelardrömmar. Detta ledde honom till att studera på Piccolo Teatro di Milanos skola och ta en examen i D.A.M.S. från Bolognas universitet med Luigi Squarzina. Micheli's karriär började med en debut på Teatro-cabaret «Il Refettorio» i Milano, där han framförde Franco Nebbias 'Madre scoraggio'. Han finslipade sedan sin teknik genom att arbeta med Patrice Chéreau på Piccolo Teatro di Milano och Aldo Trionfo på Teatro Stabile dell'Aquila. Under sena 1970-talet och 1980-talet uppnådde han stor popularitet som komiker genom framträdanden i humorprogram som Fantastico , W le donne , Al Paradise och A tutto gag . Denna period såg också honom aktiv på scenen, där han skapade populära karaktärer med ursprung från Puglia, inklusive en förälskad man och DJ Dino de Nitis. Han medverkade även i filmer som Allegro non troppo (1976) och Sono un fenomeno paranormale (1985), och är känd för sin roll i Il commissario Lo Gatto (1986). Utöver sina komiska framträdanden har Micheli visat upp ett brett spektrum av kreativa projekt. Han regisserade flera filmer mellan 1974 och 1988, inklusive Patria e mammà , Giovinezza addio! , Magic Modern Macbett , Mi voleva Strehler , Nudo e senza meta , In America lo fanno da anni och Un mandarino per Teo . Han skrev och framförde också tio shower från 1972, där Mi voleva Strehler (1978), som han skrev tillsammans med Umberto Simonetta, blev särskilt välkänd, med Giovanni Del Giudice på piano och över 1000 föreställningar, till och med uppförd i Paris. Micheli skrev romanen Garibaldi amore mio år 2002, som anpassades till en scenkomedi som spelades 2003-2004 på Franco Parenti Theater i Milano. Han har även publicerat sin självbiografi, Sciambagne! , 1996 och programlett frågesporten 'Il delitto è servito' från 1992 till 1993. Han mottog titeln Ufficiale-Ordine al merito della Repubblica italiana år 1999. Han har haft ett förhållande med skådespelerskan Benedicta Boccoli sedan 1998, och de gifte sig den 28 augusti 2025.
Den italienske underhållaren Neri Marcorè, en röstskådespelare, tv-programledare, sångare och imitatör, föddes den 31 juli 1966 i Porto Sant'Elpidio. Hans karriär började vid 12 års ålder med turnéer och tv-shower ledda av Giancarlo Guardabassi, och han medverkade ofta på radiostationen 'Radio Aut Marche' tidigt i sin karriär. Han visade tidigt sitt talang, genom att vinna en segment av 'La Corrida di Corrado' 1988 och nå finalen i 'Stasera mi butto' 1990 som den enda amatören. Marcorès yrkesliv omfattar olika roller inom film, TV och röstskådespeleri. Han tog en examen i parlamentarisk tolkning på engelska och tyska 1990. Från 1991 till 1992 var han med i den satiriska serien 'TG X' på Rai 2. Han debuterade som röstskådespelare och på teater 1993, där han spelade Pantalone i 'La finta ammalata'. Han har medverkat i 22 filmer och TV-program sedan 1994, inklusive Incantato (2003), som skickades till Cannes Filmfestival, Viol@ (1998), Bimba - È clonata una stella (2002), The Second Wedding Night (2005), Viva Zapatero! (2005), Pope John Paul I: The Smile of God (2006), Lessons in Chocolate (2007), The Tourist (2010), Fuoriclasse (2011-2015), Asterix and Obelix: God Save Britannia (2012), I Can Quit Whenever I Want (2014) och dess uppföljare I Can Quit Whenever I Want: Ad Honorem (2017), Medici (2019) och My Paper Dolls (2023). Han deltog även i 'Il Pippo Chennedy Show' (1997) och 'L'ottavo nano' (2001). Marcorès röstskådespeleri är omfattande och innefattar ett stort antal karaktärer i de italienska dubbningarna av The Simpsons , Looney Tunes , Merrie Melodies och The Powerpuff Girls . Han gav röster åt Mr. Mackey och Big Gay Al i den första italienska dubbningen av South Park , och bidrog även med röster till How the Toys Saved Christmas , Momo , Kate - The Taming of the Shrew , Leo the Lion , Il Generale e i Fratellini d'Italia och Hazbin Hotel . Han berättade Silvio Forever och Figli del destino . Från 2001 till 2011 var han medprogramledare för frågesportsprogrammet 'Per un pugno di libri' på Rai 3. Han medverkade i TV-serien Tutti pazzi per amore från 2008 till 2012 och gjorde debut med programmet 'Un certo signor G.' år 2008, en hyllning till Giorgio Gaber. Han har även regisserat Teatro delle Api i Porto Sant'Elpidio. År 2003 nominerades han till en David di Donatello och vann en Nastro d'argento för sin prestation i Il cuore altrove .
Antonio Eduardo Taranto, mer känd som Nino Taranto, var en italiensk skådespelare född i Neapel den 28 augusti 1907. Hans föräldrar var Raimondo Taranto, sömmare, och Maria Salomone. Han hade en yngre bror, Carlo, som också följde en skådespelarkarriär. Tarantos tidiga liv involverade framträdanden; han började som barnskådespelare 1918 med lokala scenkompanier, och gjorde debut på Teatro Centrale i Neapel vid tretton års ålder. Han studerade mim och dans, och anslöt sig senare till Salvatore Cafieros kompani 1927, för att därefter gå med i Cafiero-Fumo teaterkompaniet 1928. Tarantos karriär fick en betydande vändpunkt 1928 när han uppnådde framgång inom genren sceneggiata. Han turnerade i USA samma år och använde intäkterna för att starta sitt eget varietébolag. År 1933 upptäckte Anna Fougez honom och introducerade honom till revyföreställningar, där han ofta uppträdde tillsammans med Wanda Osiris och Titina De Filippo. Han debuterade i dramatisk teater och revy 1933. Hans komedistil innehöll ofta karaktärer av macchiette, framför allt Ciccio Formaggio, skapad av Cioffi och Pisano, och Baron Carlo Mazza; en avklippt hattkrem blev ett signum för hans komiska persona. Nino Taranto medverkade i över 80 filmer mellan 1924 och 1971, och slutligen i ungefär 100 filmer under hela sin karriär. Tarantos filmografi inkluderade roller i Nonna Felicita (1938) och en framträdande roll i Anni facili (1953), för vilken han mottog en Nastro d'Argento (Silver Ribbon)-utmärkelse 1953. Han medverkade ofta som Totòs sidekick under 1960-talet och samarbetade med honom i flera filmer. Från mitten av 1960-talet till 1973 spelade han huvudrollen i nitton musikaler tillsammans med populära sångare. Hans arbete sträckte sig bortom film och omfattade TV-filmer, varietéprogram, radioprogram som Rosso e nero , Chicchirichì och L'occhio magico , samt inspelningar av låtar. Han var programledare för Il fiore all'occhiello 1958. År 1957 medverkade han i Bello di papà , som senare anpassades för TV 1965. RAI producerade en dokumentärserie i fyra delar om honom, Taranto Story , 1985. Nino Taranto avled i Neapel den 23 februari 1986.
Paolo Hendel är en italiensk skådespelare, dramatiker och komiker född den 2 januari 1952 i Florens. Per 2024 är han 74 år gammal och stenfisk. Han inledde sin karriär som kabaréartist runt 30 års ålder, och samarbetade med den florentinska sångaren och skådespelaren David Riondino i början av 1980-talet. Tidigt i livet hade han olika jobb, inklusive vaktmästare, garagevakt och detektiv. Hendels komikstil är känd för sina satiriska och surrealistiska komiska monologer. Han började skriva komiska monologer för teater på 1980-talet, ofta i samarbete med Piero Metelli. Från mitten av 1970-talet skapade han teaterföreställningar som 'Via Antonio Pigafetta, navigator,' som hade premiär 1987, och senare 'Caduta Libera' (1990/92). Han började uppträda i tv 1985 och programledde 'I martedì di Paolo Hendel' på Rai 3 från 1987 till 1988, där han parodierade personer som Wanna Marchi, Silvio Berlusconi och Umberto Bossi. Han medverkade också i ‘Teletango’ 1987. Paolo Hendel fick ett brett erkännande 1996 genom sin roll som 'Carcarlo Pravettoni' i underhållningsprogrammet Mai dire Gol på Italia 1. CarCarlo Pravettoni, en cynisk kapitalist som kandiderade till borgmästare i Milano och porträtterades som baserad på personer som Silvio Berlusconi, blev en av hans mest kända karaktärer. Han har medverkat i flera filmer, inklusive Det händer imorgon och Sfinksens vecka , regisserade av Daniele Luchetti, och även spelat huvudroller i filmer av Mario Monicelli, Leonardo Pieraccioni och Alessandro Benvenuti. Han bidrog till 'Comici su Italia 1' 1998/99 och deltog i komediprogrammet 'Rido' på Rai år 2000. Sedan oktober 2015 skriver han en tvåveckovis kolumn kallad 'Förskolan' för 'Unità'. År 2017 hade han premiär för en ny teaterföreställning, 'Fuga da via Pigafetta', och besökte Sollicciano-fängelset för att protestera mot överbeläggning. Han publicerade 'La giovinezza è sopravvalutata' med Marco Vicari 2018 och har skrivit tre böcker inklusive ‘Ma culo è una parolaccia?’ (1998) och ‘Come truffare il prossimo e vivere felici’ (2014). Från och med 2026 kommer han att medverka i filmen 'Un Weekend Artificiale'.
Paolo Kessisoglu, skådespelare, komiker och italiensk TV-värd, är särskilt känd för att skapa, tillsammans med Luca Bizzarri, komikerduon känd som Luca och Paolo.
En italiensk underhållare, Paolo Rossi, arbetar som skådespelare, författare, komiker, sångskrivare och medverkar i TV-program. Född den 22 juni 1953 i Monfalcone, Gorizia, betraktas han som milanes som adopterad. Hans far, Nello Rossi, även känd som Lionello Rossi-Kobau, hade en anmärkningsvärd bakgrund och kämpade frivilligt för den italienska sociala republiken. Rossis tidiga liv inkluderade en flytt till Ferrara under tonåren och att han tog examen som kemitekniker; han examinerades till och med som kemiexpert. Han tjänstgjorde i militären nära Turin, befallde en stridsvagn och fick smeknamnet "Kapten Snövit" innan han avskedades som sergeant. Rossi började sin karriär som artist 1978 och gjorde sin debut på scen i Milano med Dario Fos Histoire du Soldat . Han blev medlem av 'compagnia dell’Elfo' och fortsatte att arbeta med dem under de tidiga 1980-talen, medverkande i produktioner som Nemico di Classe 1983. Hans teaterstil hämtar inspiration från Commedia dell'arte, Brecht och Molière, vilket fick kritiker att beskriva den som en 'italiensk mellänväg mellan Dario Fo och Lenny Bruce.' Han utökade sin räckvidd med tv-framträdanden i humorprogram som Su la testa och Il laureato , och gjorde sin filmdebut 1986. Hans arbete från mitten av 1980-talet inkluderar roller i Carlo Vazinäs filmer, Via Montenapoleone och Montecarlo Gran Casinò , samt en scenproduktion av Shakespeares The Tempest . Sedan tidigt 1990-tal har Rossi släppt flera album och samarbetat med artister som Enzo Jannacci, Emir Kusturica, Vinicio Capossela och Modena City Ramblers. Han deltog i Sanremo Music Festival både 1994 och 2007. Bland hans låtskrivarkrediter finns Camerieri , för vilken han vann en Silver Ribbon 1996, och samarbeten med Gino e Michele på verk som Recital , Chiamatemi Kowalski , C'è quel che c'è och Operaccia Romantica . Han har även satt upp samhällsmedvetna shower som The Times They Are a-Changin …Un'altra Volta …Again! och presenterat Milanon Milanin . Från 1986 och framåt var Rossi avgörande för skapandet och framgången av Zelig kabaréteater i Milano tillsammans med Claudio Bisio och Silvio Orlando. Han har uppträtt under trettio år, från klubbar till stora scener, traditionell teater till kabaré, television och cirkustält, och engagerat sig i aktuella händelser samt representerat både antika och moderna klassiker.
Född den 25 juli 1963 i Rom, är Sabina Guzzanti en italienare som arbetar som satiriker, skådespelare, författare och producent. Hon kommer från en familj som är involverad i media; hennes far, Paolo Guzzanti, är journalist och tidigare politiker. Hon har två syskon, Corrado Guzzanti och Caterina Guzzanti. Efter att ha tagit examen från Liceo Orazio i Rom och fått en diplom från Accademia nazionale d'arte drammatica 1985, började hon sin karriär genom att uppträda på scen med sin bror, Corrado. Guzzantis komedistil kretsar kring att undersöka det sociala och politiska livet i Italien. Hon fick popularitet i slutet av 1980-talet och tidigt 1990-tal genom imitationer av personer som Moana Pozzi, Massimo D'Alema och Silvio Berlusconi. Hennes tidiga TV-framträdanden inkluderade Proffimamente non stop (1987) och Matrjoska (1988), varav den senare mötte censur och bytte namn till L'araba fenice . Hon deltog också i situationenkomedin Ovidio 1988 och medverkade i program som La TV delle ragazze under 1990-talet, ofta tillsammans med Serena Dandini. Under hela 1990-talet framförde hon komediföreställningar som Con fervido zelo (1991) och Non io: Sabina e le altre (1994). En viktig punkt i hennes karriär var skapandet och värdskapet för den sena nattens politiska satirprogrammet Raiot (2003). Detta program, med titeln Raiot - Armi di distrazione di massa , visade sig vara kontroversiellt och utlöste rättsliga åtgärder från Mediaset. Det togs därefter bort från RAI:s arkiv. Som svar på denna censur regisserade hon dokumentären Viva Zapatero! (2005), som fick ett positivt mottagande och gav henne en Nastro d'argento-utmärkelse. Hon fortsatte att regissera filmer som Sympathy for the Lobster (2007) och Le ragioni dell’aragosta (2007). År 2010 medverkade hon som manusförfattare, producent och regissör i dokumentären Draquila - L'Italia che trema , följt av regin för Franca la Prima (2011), en hyllning till Franca Valeri. Hon skapade också scenföreställningen Sì, Sì, Sì….oh Sì! år 2011. Hennes framträdanden inkluderar roller i filmer som La trattativa (2014) och hon var programledare för TV-programmet Un due tre…Stella! på La7 år 2012. Guzzanti har varit en anhängare av Nichiren Buddhism och medlem av Soka Gakkai International sedan 1987.
Antonio Rosato, en kanadensisk skådespelare och röstare, är ihågkommen för sitt deltagande i rollen av SCTV och Saturday Night Live, samt för Luigis röst i tecknade serier Super Mario äventyr (1990) och i sin tv-serie 1991.
Med namnet på konst Walter Chiari, född Walter Michele Armando Annicchiarico, var en italiensk konstnär som gjorde sin karriär som skådespelare, komiker, cabarettist och TV-värd.
Albanien
1
Armenien
1
Argentina
24
Österrike
28
Australien
22
Azerbajdzjan
1
Belgien
13
Bulgarien
31
Benin
2
Bolivia
1
Brasilien
12
Kanada
48
Schweiz
17
Chile
8
Kamerun
1
Kina
7
Colombia
2
Tjeckien
7
Tyskland
188
Danmark
17
Dominikanska republiken
1
Algeriet
2
Estland
5
Egypten
4
Spanien
74
Finland
15
Frankrike
211
Storbritannien
148
Ghana
3
Grekland
18
Guatemala
1
Ungern
7
Indonesien
8
Irland
20
Israel
9
Indien
11
Irak
3
Iran
6
Jamaica
1
Japan
35
Kenya
3
Sydkorea
20
Kazakstan
1
Libanon
5
Lettland
1
Marocko
17
Myanmar (Burma)
1
Malta
1
Malawi
2
Mexiko
28
Malaysia
7
Nigeria
19
Nicaragua
2
Nederländerna
2
Norge
12
Nepal
3
Nya Zeeland
9
Peru
2
Filippinerna
35
Pakistan
7
Polen
8
Portugal
7
Qatar
1
Rumänien
1
Serbien
3
Ryssland
9
Saudiarabien
4
Sverige
101
Slovenien
4
Slovakien
2
Thailand
2
Tunisien
4
Turkiet
5
Taiwan
1
Ukraina
1
Uganda
7
USA
213
Uruguay
1
Uzbekistan
1
Vietnam
1
Sydafrika
2
Italien har en rik tradition av komedi som sträcker sig över teater, film, television, liveframträdanden och modern stand-up. Italienska komiker har utvecklat många olika former av humor genom åren, från teaterkomedi och kabaré till observationell stand-up, satir och sketchkomedi.
GiggleTimes katalog sammanställer italienska komiker, stand-upkomiker, komediskådespelare, artister och andra personligheter kopplade till italiensk komedi och underhållning. Bläddra igenom profilerna ovan för att upptäcka komiker från olika generationer och lära dig mer om deras karriärer och arbete.
Stand-upkomedi har blivit en alltmer synlig del av den italienska nöjesbranschen, med artister som uppträder på komediföreningar, teatrar, kulturella platser och festivaler över hela landet.
Italienska stand-upkomiker hämtar inspiration från ett brett spektrum av ämnen, inklusive vardagslivet, relationer, arbete, familj, kultur och det samtida samhället. Vissa artister fokuserar på personliga berättelser och observationell humor, medan andra använder sig av satir, ironi, karaktärer eller mer experimentella former av komedi.
Milano och Rom är viktiga centra för liveunderhållning och komedi, medan komiker också uppträder i städer och regioner över hela Italien. Tillväxten av digitala plattformar har gett nyetablerade artister ytterligare sätt att bygga en publik utöver den traditionella komediscenen.
Kabaret har en viktig plats i italiensk komedi, och knyter liveunderhållning med musik, teater, satir och humor. Italiensk kabaret har producerat artister och komedigrupper vars arbete nått publiken genom både liveshower och television.
Landets tradition av teaterkomedi fortsätter också att påverka moderna utövare. Italienska komiker kan kombinera manusmaterial, karaktärer, fysisk humor, improvisation och interaktion med publiken istället för att enbart förlita sig på det traditionella stand-up-formatet.
Denna blandning av teatraliska och samtida tillvägagångssätt ger italiensk komedi ett brett spektrum av stilar och framträdandeformat.
Filmen och televisionen har spelat en stor roll i att introducera italienska komiker för bredare publik. Italien har en lång historia av komedifilmer och komiska skådespelare, där artister ofta rör sig mellan scen, television och film.
Italiensk television har också visat skämtprogram, varietéföreställningar, komediserier och underhållningsformat som hjälpt till att lansera och popularisera komiker. Vissa artister är främst kända som skådespelare, medan andra har kombinerat humor med skrivande, regi, programledning eller produktion.
Sambandet mellan italiensk komedi och film är särskilt starkt, med komiska insatser som utgör en viktig del av landets filmtradition.
Den italienska komediscenen fortsätter att förändras i takt med att nyare artister experimenterar med olika format och sätt att nå ut till publiken.
Utöver komediclubbar och teatrar använder sig komiker nu av poddar, YouTube, sociala medier och streamingplattformar för att publicera skisser, stand-upklipp och annat originalmaterial. Dessa plattformar har gjort det möjligt för nyblivna italienska komiker att utveckla publik oberoende och nå tittare bortom sitt lokala område.
Traditionell komedi och nyare digitala format existerar nu sida vid sida, vilket skapar möjligheter för en mängd olika artister och stilar.
Letar du efter italienska komiker, italienska stand-up komiker eller humorister från Italien? Utforska GiggleTime-katalogen ovan för att upptäcka komiker och humorpersonligheter från olika områden inom italiensk underhållning.
Använd sökfunktionen för att hitta en specifik komiker eller bläddra igenom profilerna för att upptäcka nya namn. Enskilda profiler kan innehålla biografisk information, karriärdetaljer, framträdanden, fotografier och andra intressanta fakta.
Oavsett om du är intresserad av italiensk stand-upkomedi, italiensk kabaré, komediskådespelare, italienska tv-komiker eller kända italienska komiker, gör GiggleTime det enklare att upptäcka personerna bakom italiensk humor.
Katalogen fortsätter att växa i takt med att nya italienska komiker och komedipersonligheter läggs till.
