Global talangkatalog

Komikerkatalog

Bläddra bland komikerprofiler, biografiska sammanfattningar, ursprungsland och officiella länkar.

1635 komiker

Dario Vergassola

Dario Vergassola är en italiensk underhållare med en varierad karriär som spänner över komedi, skådespeleri, skrivande, sång och sändning. Född i La Spezia 1957 började han sitt yrkesliv som fabriksarbetare innan han gick över till nöjesbranschen. Han fick först uppmärksamhet 1988 när han deltog i 'Professione Comico,' där han vann både publikens och kritikernas priser. Efter denna framgång medverkade han i 'Star 90' 1989 och arbetade som korrespondent för 'Il TG delle vacanze' 1991. Vergassolas humor har visats upp i ett flertal italienska tv-program. Under sin karriär har Massimo Vergassola varit en regelbunden komisk närvaro i program som 'Maurizio Costanzo Show,' 'Zelig,' 'Mai dire Gol' och 'Quelli che il calcio.' Han har dessutom agerat värd eller medvärd för flera program, bland annat 'Bulldozer,' 'Kilimangiaro,' 'Sei in un Paese meraviglioso,' och han ledde två upplagor av 'Concerto del Primo Maggio' både 2014 och 2015. Vergassolas arbete som skådespelare inkluderar återkommande roller som Erminio i 'Dio vede e provvede' och som Pippo Santi i 'Carabinieri.' Hans musikaliska produktion består av studioalbum, nämligen 'Manovale gentiluomo' (1992) och 'Lunga vita ai pelandroni' (1999), samt singeln ”Mario (Marta),” som vann Festival di Sanscemo 1992. Utöver television och musik har Vergassola etablerat sig som författare. Han har gett ut flera böcker med framstående italienska förlag som Mondadori, Feltrinelli och Baldini & Castoldi, däribland en bok med titeln 'Lunga vita ai pelandroni' år 2000 och sin första roman, 'La ballata delle acciughe,' år 2014. Hans samarbeten inkluderar medverkan som medförfattare och skådespelare i föreställningen 'Tenera è la notte' 1996 och turnéer med 'Bimbi belli' tillsammans med Stefano Nosei från 1993. År 2013 skapade han en YouTube-video som stödjer LGBTQ+-ungdomar. För närvarande är han planerad att återvända till 'Zelig' år 2026 för dess 30-årsjubileum, vilket fortsätter hans långa och varierade karriär inom italiensk underhållning.

Visa profil

Verifierad Ej anspråk gjort

Italien

Diego Bianchi

Diego Bianchi è un conduttore televisivo, giornalista, ex bloggare e YouTuber italiano. Ha spesso operato con lo pseudonimo Zoro e, tra le sue varie attività, è noto per aver presentato il programma televisivo Propaganda Live.

Visa profil

Verifierad Ej anspråk gjort

Italien

Duilio Pizzocchi

Duilio Pizzocchi, vars riktiga namn är Maurizio Pagliari, är en italiensk komiker och kabarettartist född i Bologna 1957. Från tidig ålder visade han talang för skämt och underhållning. Han inledde sin karriär vid tjugo års ålder och medverkade i radioprogram och TV-program inom Emilia-Romagna regionen. Denna tidiga period såg utvecklingen av flera karaktärer som skulle bli centrala i hans komiska persona, inklusive den Ferraresiske målaren "Duilio Pizzocchi," vilket så småningom blev hans artistnamn, och ”Cactus,” en karaktär populär på 1980-talet känd för att söka lån och olagliga varor. Pizzochis komedistil kännetecknas av ett brett spektrum av karaktärer, var och en med distinkta personligheter och egenheter. Utöver "Duilio Pizzocchi" och "Cactus" skapade han "Ermete Bottazzi," en lastbilschaufför som debuterade i början av 1990-talet, samt "Donna Zobeide," en parodi på en spådam som fick popularitet genom radioprogram, och "La Novella," en bitter gammal kvinna som senare gick över till scenframträdanden. Andra anmärkningsvärda karaktärer inkluderar "Eddy Collante," "Stefano Pedrazzi" och "Mefistocchi." Från 1983 började han dyka upp på television i lokala sändningar från Emilia-Romagna, vilket ytterligare förfinade dessa karaktärer. Under hela sin karriär har Pizzocchi utforskat olika former av framträdande. Från 1988 ägnade han sig åt en heltidskarriär som kabaréartist, med uppträdanden på teatrar, konferenser och festivaler. Han var medgrundare till den turnéspäckade showen Costipanzo Show med Andrea Sasdelli (Giuseppe Giacobazzi) 1992, vilken fortfarande pågår. Han har även medverkat i ett flertal filmer, inklusive Consigli per gli acquisti (1997), Baciato dalla fortuna (2011) och Volevo nascondermi (2020). Hans tv-framträdanden inkluderar program som Zelig, Maurizio Costanzo Show och Quelli che... il calcio. Han ledde radioprogrammet Il mani-comico med Giacobazzi från 2005 till 2026 på Radio Italia Anni 60, och leder för närvarande "Il Manicomico" på Radio Italia Anni 60 Emilia Romagna, som sänds måndag till lördag. Han publicerade boken med berättelser Fuori scena. Risate a sipario chiuso 2020, och medförfattade Quel tesoro di mio figlio med Giuseppe Giacobazzi 2009. Pizzocchi arbetar även som sportkommentator för amerikansk fotboll.

Visa profil

Verifierad Ej anspråk gjort

Italien

Enzo Iacchetti

Vincenzo Iacchetti, känt professionellt som Enzo Iacchetti, är en italiensk underhållare med en varierad karriär som spänner över stand-upkomedi, skådespeleri, tv-programledning och sång. Han föddes den 31 augusti 1952 i Castelleone och tillbringade sin barndom i Maccagno, Varese provins. Hans föräldrar var Antonio (1918-1975) och Maria (1926-2016). Tidiga influenser inkluderade Adriano Celentano, Giorgio Gaber och Enzo Jannacci, vilket inspirerade honom att börja uppträda på oratorieteatern. Iacchettis yrkesliv började med framträdanden på pizzerior och restauranger vid tillfällen som dop och bröllop. Han studerade redovisning men valde inte att satsa på det som karriär, utan engagerade sig istället i politisk aktivism som kommunist och var till och med vald stadsfullmäktig 1971. Från 1976 till 1978 arbetade han som gränsvakt för Globus resebyrå i Lugano. År 1978 tog han rollen som programmerare och intervjuare för Radio Tresa, där han skötte alla programplaneringsuppgifter. Hans komikerkarriär fick fart sent 1978 när han började uppträda på Derby Club i Milano tillsammans med andra komiker som Francesco Salvi, Giorgio Faletti, Walter Valdi, Giobbe Covatta, Malandrino e Veronica och I Gatti di Vicolo Miracoli, ett samarbete som fortsatte fram till 1985. Iacchettis tv-debut skedde 1981 i Il Sabato dello Zecchino. Han uppnådde stor popularitet i början av 1990-talet genom framträdanden i Maurizio Costanzo Show, där han blev känd för sina karakteristiska "bonsai"-låtar – korta, surrealistiska och ofta nonsensartade kompositioner. 1991 släppte han ett album med dessa dikter och låtar. Från 1994 till 2026 var han medprogramledare i det populära tv-programmet Striscia la notizia tillsammans med Ezio Greggio. Hans arbete sträcker sig bortom television; han spelade huvudrollen i filmen Come quando fuori piove 1995 och har medverkat i ett stort antal andra program för Rai, Mediaset och Telemontecarlo. Han lånade även ut sin röst till en amnesisk SpongeBob SquarePants 2009. Iacchettis engagemang för sitt hantverk visas genom hans fortsatta framträdanden på tv och scen, inklusive värdskap för Velone 2010 och mottagandet av "Riccio d'argento"-priset 2010 för sin show Chiedo scusa al signor Gaber, ett album med covers av Giorgio Gabers låtar släppt 2009.

Visa profil

Verifierad Ej anspråk gjort

Italien

Enzo Maggio

Enzo Maggio, född Vincenzo Maggio den 10 oktober 1902 i Neapel, Italien, var en italiensk skådespelare och komiker. Han kom från en stor familj av artister; han hade tolv syskon och hans föräldrar var också involverade i konsten. Hans far, Domenico Maggio, var en skådespelare, sångare och teaterregissör känd för att ha banat väg för neapolitanska sceneggiata-föreställningar. Enzo Maggio avled i Neapel den 13 juli 1978, vid 75 års ålder. Maggio’s karriär började inom teatern, med en utbildning genom ett lärlingsförhållande i avanspettacolo-teatrar före och under andra världskriget. Han specialiserade sig på macchiette-framträdanden, med fokus på mimik, karaktärsarbete och komisk tajming. Han var känd för sina imitationer, särskilt den av komikern Larry Semon (Ridolini). Han uppträdde ofta på scen med sina syskon Dante, Beniamino, Pupella och Rosalia Maggio, ofta i neapolitanska komiska produktioner. Hans konstnärliga utbildning skedde främst på scenen. Efter kriget riktade Maggio in sig på en produktiv filmkarriär, ofta i biroller. Han gjorde sin filmdebut 1950 med Ã arrivato il cavaliere! och Vita da cani . Han medverkade i över 40 filmer, däribland Lo sceicco bianco (1952) regisserad av Federico Fellini, Totò a colori (1952) och Ulisse (1954). Han samarbetade även med Totò i La banda degli onesti (1956) och deltog i teaterproduktioner som Napoletani a Napoli (1955-1956) och La Venere coi baffi (1956-1957). Kritiker beskrev hans komiska stil som spontan och karikaturlik, typisk för duktiga neapolitanska skådespelare. Han medverkade i filmer regisserade av Mario Monicelli, Steno, Aldo Fabrizi, Giuseppe De Santis, Mario Mattoli och Renato Rascel. Hans sista film var Dino Risis Primo amore (1978), som släpptes postumt.

Visa profil

Verifierad Ej anspråk gjort

Italien

Enzo Salvi

Enzo Salvi är en mångsidig och briljant italiensk skådespelare, manusförfattare och komiker. Född Vincenzo Salvi den 16 augusti 1963 i Rom, Italien, växte han upp i distriktet Ostia. Hans föräldrar är Antonio Salvi (Tony) och Bruna Brunori. Han tog examen som trädgårdsexpert från ett jordbruksinstitut och arbetade inledningsvis som kommunal trädgårdsarbetare. Salvi inledde sin karriär som kabaréartist och underhållare. Kollegor uppmuntrade honom att följa den vägen på grund av hans snabba vidd. Han gjorde sin debut på teater 1990 med Plautus Miles gloriosus . 1991 medgrundade han komediduon ”MAMMAMIA CHE IMPRESSIONE” tillsammans med Mariano D’Angelo, som sedan dess har framfört ett stort antal utsålda föreställningar och vunnit kritikernas och publikens pris på Comic Festival Nazionale 1993. Han är känd för karaktären smeknamnet 'Er Cipolla' (Löken), inspirerad av en narkoman han mötte medan han väntade på sin flickvän. Han har framfört komedier som Balle di Natale , Fiumi di forfora och A qualcuno piace Carlo . Salvi's filmkarriär började 1999 med Vacanze di Natale 2000 , följt av roller i Body Guards (2000), Merry Christmas (2001), Natale sul Nilo (2002), Natale in India (2003), Le barzellette (2004) och Il ritorno del Monnezza (2005). Han medverkade även i TV-serien Domani è un'altra truffa (2006) och deltog i Notti sul ghiaccio (2006). Salvis arbete har inneburit samarbeten med Biagio Izzo och Massimo Boldi, och han medverkade i komedifilmer under Carlo Vazinans regi. Han uppträder ofta vid evenemang och sammankomster och samarbetar med Christian De Sica och Massimo Boldi i årliga julblockbusters. Han är populär över hela Italien, både hos vuxna och barn. Han är fortfarande aktiv inom film- och TV-branschen, med roller i Il diavolo è Dragan Cygan (2024) och Alberto Sordi secret (2024).

Visa profil

Verifierad Ej anspråk gjort

Italien

Fabio De Luigi

Fabio De Luigi, född den 11 oktober 1967 i Santarcangelo di Romagna, är en italiensk skådespelare, komiker, filmregissör, tv-programledare och före detta basebollspelare. Han är en brorson till poeten Tonino Guerra. Från tidig ungdom visade han mångsidighet, och började med baseboll i Serie A1 med Santarcangelo och Rimini innan han gick över till konst. Han tog examen från en högskola för bildkonst och fortsatte sina studier vid konstakademien i Bologna, där han tog en examen i måleri med en avhandling om komedi i samtida konstkritik. Denna konstnärliga bakgrund präglar hans mångfacetterade karriär. De Luigi började sin komedikarriär 1990 genom att delta i tävlingen 'La Zanzara d'oro', där han slutade på fjärde plats. Han fick snabbt erkännande genom sitt arbete med Gialappa’s Band i tv-programmet Mai Dire... , både som komiker och programledare, och samarbetade senare med Paola Cortellesi och Mago Forest i 'Mai dire Grande Fratello 2'. Hans humorstil beskrivs som både fysisk och intellektuell, men samtidigt ödmjuk, och han skapade ett flertal minnesvärda karaktärer, inklusive Olmo, Fabius, Luigio Guastardo della Radica, Cologno, Baraldi, Medioman, L'Ingegner Cane, Bum Bum Picozza och Petunio. Han imiterade även olika tv-personligheter och politiker. Han släppte ett album med titeln Olmo & Friends år 2002. Under slutet av 1990-talet och 2000-talet medverkade De Luigi i ett flertal filmer, inklusive Marriages (1998), All the Moron's Men (1999), Johnny the Partisan (2000), Commediasexi (2006), Natale a New York (2006), Natale in crociera (2007), As God Commands (2008) och Many Kisses Later (2009). Han medverkade också i situationenkomedin 'Love Bugs' (2005) och var medprogramledare i 'Apocalypse Show' (Rai 1) och 'Le Iene'. Han har samarbetat med regissörer som Marco Ferreri, Alessandro D’Alatri, Alessandro Genovesi, Fausto Brizzi och Giovanni Veronesi. Han fortsatte att agera i filmer som Gli amici del bar Margherita (2009), Happy Family (2010) och Maschi contro femmine (2010). Han regisserade, medskrev och spelade i 'La peggior settimana della mia vita' (2011) och har sedan dess regisserat filmer som Tiramisù (2016) och 50 km per Hour (2024). Han filmar för närvarande 'La befana vien di notte 2 - Le origini'. Efter 25 år borta från scenen återvänder han till liveframträdanden med "BIOL- In Carne e Ossa Tour."

Visa profil

Verifierad Ej anspråk gjort

Italien

Federico Basso

Federico Basso är en italiensk komiker, manusförfattare för TV, skådespelare och artist. Född i Turin den 1 januari 1975, är han ursprungligen från Italien. År 1995 avlade han sin tekniska utbildning och tog examen som elektroniktekniker (Perito elettronico) från Giuseppe Peano Institutet för Industriell Teknik i Turin, med betyget 49 av 60. Därefter genomgick han konstnärlig träning på Segrates Teaterskola och Milanos Civila Skola för Film och TV. Innan han blev komiker inkluderade hans yrkeserfarenhet arbete som videoredigerare för nyhetssändningar på Rete 4 och Italia 1, en roll han hade från 1997 till 2004. Basso inledde sin konstnärliga karriär med improviserade teaterföreställningar och deltog i Zelig’s laboratorier. Han fick erkännande genom framträdanden i humorprogrammen Zelig och Zelig Off , både som utövare och programledare, och medverkade i Zelig under åren 2006, 2011-2013, 2021 och 2026. Från 2007 till 2011 var han programledare för Zelig Off tillsammans med Teresa Mannino. År 2003 anslöt han sig till Zelig’s workshops, och 2004 vann han Sesto San Giovanni kabarettfestival, där han besegrade Teresa Mannino i finalen. Hans humoristiska stil är influerad av amerikanska humor-traditioner, med ståuppkomiker som Woody Allen, Jerry Seinfeld och Dane Cook som inspirationer. Han beundrar även Buster Keaton. Självironi utgör grunden för hans konstnärliga produktion. Federico Bassos karriär inkluderar skrivande för tv-program som Belli dentro (2005-2012) och Crozza Italia (2006), samt en gästroll i miniserien Quelli dell'Intervallo Cafe - Casa Pierpiero 2011. Han vann den femte säsongen av komedyshowen LOL - Chi ride è fuori 2025, och delade prispotten med Geppi Cucciari. I november 2024 blev han ambassadör för att främja vinter-OS och Paralympics 2026, och deltog som fackelförare i Turin den 11 januari 2026. Han har även medverkat i Geppi Hour (2007), Comedy Match (2024-2026), Techetechete' (2024), DopoFestival (sedan 2026), The Band (2022) och La notte dei fiori (2026). Han hade nyligen en specialföreställning för Comedy Central Presents 2026. För närvarande arbetar han på en show som snart kommer till biograferna och delar monologer och skisser på sina sociala medieprofiler, där han har över 480 000 följare. Kritiker beskriver honom som en skarp, intelligent artist och en observant iakttagare av det samtida samhället.

Visa profil

Verifierad Ej anspråk gjort

Italien

Franco Bracardi

Född den 16 mars 1937 i Rom, var Franco Bracardi en italiensk underhållare med många talanger, inklusive skådespeleri, komponerande, pianospel och stand-upkomik. Han avled i Rom den 28 februari 2005, bara två veckor innan sin 70-årsdag. Bracardis yrkesliv sträckte sig över många år och involverade musik, television, radio och film, vilket cementerade hans rykte som en framstående person under den gyllene eran av italiensk radio och television. Bracardi började sitt yrkesliv inom musiken under första halvan av 1950-talet, och arbetade som jazzpianist på nattklubbar samt som ackompanjatör. Han anslöt sig till beatgruppen The Flippers på 1960-talet, där han spelade piano tillsammans med Lucio Dalla. The Flippers, som även inkluderade medlemmar som Maurizio Catalano, Max Catalano, Benny Amoroso, Fabrizio Zampa, Romolo Forlai, uppnådde betydande framgång mellan 1960 och 1966, och vann till och med Cantagiro 1963 med 'I Watussi'. Han debuterade som skådespelare och komiker runt mitten av 1960-talet på kabaréen 'Setteperotto', tillsammans med personer som Villaggio, Pippo Franco och Enzo Jannacci. Under denna period komponerade han även låtar för Mina, Mireille Mathieu och Raffaella Carrà, inklusive Mireille Mathieus "Une chanson," som nådde 12:e plats i Sanremo 1968. Bracardi fick ett brett erkännande från och med 1970 genom sitt arbete i radiovarietyshowen 'Alto gradimento', ledd av Renzo Arbore och Gianni Boncompagni. I programmet komponerade han musiken, skrev material och skapade minnesvärda karaktärer som Solforio, Mortification och Pallottino. Han samarbetade ofta med Renzo Arbore och medverkade i program som 'Quelli della notte'. Han fortsatte att arbeta som författare för RAI-televisonen i över tio år, och bidrog även till Discoring. Han medverkade i flera filmer, inklusive Splendori e miserie di Madame Royale, Io la conoscevo bene, fyra filmer med Totò, och anmärkningsvärt som Lino Banfis kusin i komedin Vieni avanti cretino från 1982. Han var officiell pianist för Maurizio Costanzo i hans långkörande televisionsprogram 'Maurizio Costanzo Show', där han improviserade för att framhäva eller mjuka upp olika ögonblick, och komponerade temasången 'Se penso a te' för programmet 1985. Han är ihågkommen för att ha skapat surrealistiska karaktärer på radio och för att ha komponerat ett stort antal framgångsrika låtar för Raffaella Carrà mellan 1970- och 1980-talen, inklusive ‘A far l’amore comincia tu’, ‘Ballo ballo’ och ‘Pedro’.

Visa profil

Verifierad Ej anspråk gjort

Italien

Frank Matano

Den italienske underhållaren, skådespelaren och tv-personligheten Francesco Matano är också känd som Frank Matano. Han föddes den 14 september 1989 i Santa Maria Capua Vetere, Italien, och har både italienskt och amerikanskt medborgarskap. Hans föräldrar är av italiensk och amerikansk härkomst, vilket återspeglar en dubbel kulturell uppväxt. Han tillbringade sina tonår i USA och tog examen från Cranston High School East i Rhode Island. Matano började sin karriär online 2007 med en YouTube-kanal som hette 'lamentecontorta,' och som initialt innehöll praktstreck via telefon. Denna kanal fick snabbt popularitet och samlade ungefär 60 miljoner visningar samt nådde en miljon prenumeranter år 2008. Han skapade en andra kanal, 'FRANK MATANO Games,' ägnad åt dataspel år 2013. Matano medverkade första gången i tv 2009 som korrespondent och programledare för 'Le Iene.' Senare samma år, 2010, presenterade han programmet 'Sky Scherzando?' och studerade språk vid universitetet i Cassino och södra Lazio, men avlade inte någon examen. Under hela sin karriär har Matano expanderat till olika roller. Han medverkade i webbserien ”Lost in Google” 2012 och gjorde sin skådespelardebut i ”Fuga di cervelli” 2013, följt av roller i Paolo Ruffinis filmer ”Tutto molto bello” (2014) och ”Fuga di cervelli” (2013). Han har även arbetat som röstskådespelare för flera animerade projekt, inklusive ”Zootopia” (2016), ”Sing 2” (2021) och ”Transformers: Rise of the Beasts” (2023). År 2015 tilldelades han Revelation of the Year vid TV Direction Awards. Han var domare i ”Italia’s Got Talent” 2015 och medprogramledare för ”Le Iene” 2016 och 2019. Han deltog i komedyshowen ”LOL – Chi ride è fuori” från 2021, och medverkar för närvarande i Prime Video-serien ”Gigolò per caso” från 2023.

Visa profil

Verifierad Ej anspråk gjort

Italien

Gabriele Cirilli

Gabriele Cirilli, född i Sulmona den 12 juni 1967, är en italiensk underhållare med en varierad karriär. Han identifierar sig som komiker, kabaréartist, skådespelare, humorist och författare. Nu 56 år gammal började Cirillis professionella resa 1986 som deltagare i 'Il gioco delle coppie'. Han studerade därefter på Laboratoriet för Sceniska Övningar under ledning av Gigi Proietti, vilket gav honom en grundläggande teaterutbildning. Cirilli fick betydande uppmärksamhet genom sina framträdanden i olika versioner av 'Zelig', särskilt för sin gestaltning av den romerska förorteraren Kruska. Denna karaktär inspirerade det minnesvärda uttrycket 'Chi è Tatiana?!?...', vilket senare ledde till en bok, en teaterföreställning och filmen 'Chi è Tatiana?' från 2001 regisserad av Roberto Campili. Hans skådespelarmeriter inkluderar roller i TV-fiktionsserier som 'Scoop' (1991), 'Assunta Spina' (1992) och 'Chiara e Francesco' (2007), samt filmer som 'Un bugiardo in paradiso' (1998) och 'Matrimonio al sud'. Han deltog också i teaterföreställningen 'Donna Gabriella e i suoi figli' från 2006 till 2007, och framförde teaterföreställningen 'Cirque du Cirill' år 2010. Sedan 2009 har Cirilli varit en del av skådespelarensemblen i 'Un medico in famiglia', där han spelar Dante Piccione. Han visade sin mångsidighet genom att delta i 'Ballando con le stelle' 2007 och 'Tale e quale show' från 2012 till 2017, där han imiterade olika artister och samlade på sig över 75 imitationer. År 2013 porträtterade han Claudio Villa i 'Volare - La grande storia di Domenico Modugno'. Han ledde komeditalangprogrammet 'Eccezionale veramente' på LA7 2016 och spelade Gomez Addams i musikalen 'La famiglia Addams' 2018 och 2019. Cirilli fortsätter att uppträda, inklusive framträdanden i 'Tale e Quale Show', där han återvände som gäst 2020, och genom sin komedishow 'Gabriele Cirilli LIVE'. Han är tillgänglig för evenemang över hela Italien och känd för sina improvisationsförmågor.

Visa profil

Verifierad Ej anspråk gjort

Italien

Monica Vitti

Monica Vitti, född Maria Luisa Ceciarelli den 3 november 1931 i Rom, var en italiensk skådespelare och tv-personlighet. Hennes föräldrar var Adele Vittiglia från Bologna och Angelo Ceciarelli, och hennes artistnamn valdes från sin mors flicknamn, Vitti. Hon tillbringade delar av sin barndom i Messina och Neapel och upplevde krigshändelser som gav henne en passion för teater. Som barn fick hon smeknamnet 'setti vistini' på grund av sina lager-på-lager klädval. Vitti fick sin formella utbildning vid Nationalakademin för Scenekonst, där hon tog examen 1953 och studerade med lärare som Silvio D’Amico och Sergio Tofano. Hon gick också på Pittman's College och turnerade i Tyskland med en italiensk skådespelartrupp. Hennes första scenframträdande var i Niccolò Machiavellis La Mandragola , följt av Mariana i Molières L’avaro 1955. Hon dök först upp på film utan kredit i Laugh! Laugh! Laugh! 1954. Under sin nästan fyrtioåriga karriär var hon känd för sin hes röst och levande närvaro. Vitti uppnådde internationellt erkännande genom sina roller i Michelangelo Antonionis filmer, särskilt L'Avventura (1960), som avbildade henne på ett italienskt frimärke. Hon spelade huvudrollen i de efterföljande filmerna i det som kom att kallas Antonionis ”tetralogi om bristande kommunikation”: La Notte (1961) med Jeanne Moreau och Marcello Mastroianni, L'Eclisse (1962) med Alain Delon, och Il deserto rosso (1964). Hon samarbetade med skådespelare som Marcello Mastroianni, Alain Delon, Richard Harris, Terence Stamp och Dirk Bogarde. Utöver dessa dramatiska roller visade Vitti också komisk talang i filmer som La ragazza con la pistola och Io so che tu sai che io so , och regisserade flera komedier tillsammans med Carlo Di Palma, med start med Teresa the Thief (1973). Hennes insatser belönades med fem David di Donatello-utmärkelser för Bästa kvinnliga huvudroll, plus fyra särskilda erkännanden. Hon mottog också sju italienska Golden Globe-utmärkelser för Bästa kvinnliga huvudroll, tillsammans med en karriär-Golden Globe och Venedigs filmfestivalens Karriärguldlejon. Vittis konstnärliga samarbete med regissören Michelangelo Antonioni sträckte sig bortom deras filmprojekt och utvecklades till ett romantiskt förhållande. Hon gav röst åt Dorian Gray i Il grido . Efter en lång karriär avled Monica Vitti i Rom den 2 februari 2022 och lämnade efter sig ett betydande arv inom italiensk film.

Visa profil