Cataldo Baglio, känd som Aldo, är en italiensk konstnär som spelar som komiker, skådespelare, manusförfattare och regissör, och blev känd som medlem av komikertrion Aldo, Giovanni och Giacomo.
Angela Finocchiaro är en italiensk skådespelare, född i Milano den 20 november 1955. Hennes familj har rötter i Catania, eftersom hennes fars släkt härstammar därifrån. Hon inledde sin karriär på 1970-talet med det experimentella kompaniet Quelli di Grock, och deltog i föreställningar som 'Spariamo alle farfalle', 'Felice e Carlina' och andra. År 1979 gjorde hon filmdebut i Ratataplan , regisserad av Maurizio Nichetti. Denna tidiga period inkluderade även samarbeten med Carlina Torta och Amato Pennasilico i teaterföreställningen Panna Acida 1980, samt deltagande i en karnevalsproduktion i Venedig mellan 1982 och 1983. Finocchiaros karriär fortsatte att utvecklas under 1980-talet. Hon medverkade i pjäsen Arsenico e vecchi merletti från 1982 till 1983, och deltog i en seminarium på Teatro di Porta Romana 1984. Hon gick över till kabaré 1985 med Giancarlo Cabellas monolog Bocconcini , och senare spelade hans pjäs La stanza dei fiori di china från 1988 till 1989. Under denna tid medverkade hon också i TV-programmet La TV delle ragazze mellan 1988 och 1989. Hennes arbete de senaste åren inkluderar framträdanden i Zelig (2003-2004) och Mammamia! (2004), samt framförandet av monologen Teatro anatomico i Report 2004. Angela Finocchiaro har fått betydande erkännande för sina skådespelarförmågor. Hon vann två David di Donatello-utmärkelser för Bästa kvinnliga biroll: en 2006 för *Don't Tell*, och en till 2007 för sin roll som Amelia Benassi i *Min bror är ett ensamt barn*. Hennes insats i *La bestia nel cuore* (2005) fick också stort uppmärksamhet, vilket resulterade i flera priser inklusive Nastro d'argento, David di Donatello, Ciak Ciak d'oro och Premio Wella Cinema Donna. Hon medverkade i *Miss Universo* från 2006 till 2007, vilket visar hennes fortsatta närvaro inom italiensk film och teater.
Caterina Guzzanti är en italiensk satiriker och skådespelare född i Rom den 5 juni 1976. Hon kommer från en familj med en historia av politiskt engagemang och konstnärligt uttryck; hennes far, Paolo Guzzanti, var tidigare parlamentsledamot, och hon har två syskon, Sabina och Corrado Guzzanti, som också är satiriker. Hennes föräldrar var Paolo Guzzanti och Germana Antonucci. Caterinas karriär började 1997 med ett framträdande i Pippo Chennedy Show, som skapades av hennes bror Corrado. Hon medverkade därefter tillsammans med sin syster Sabina i programmet La posta del cuore 1998. Guzzantis komedistil involverar ofta parodi och karaktärsskapande, och utforskar det samtida italienska samhället. Hon är särskilt känd för sin roll som Arianna i tv-serien 'Boris', som sändes från 2007 till 2010 under tre säsonger, och hon återupptog denna roll i den fjärde säsongen 2022. Under sin tid på 'Boris' utvecklade hon en samling karaktärer, inklusive 'contessinan' Orsetta Orsini. År 2012 spelade hon Vichi, en parodi på en CasaPound-aktivist, i 'Un due tre stella.' Hon parodierade även Mariastella Gelmini och Sarah Palin i 'Parla con me' 2008. Hennes arbete har inkluderat att vara programledare för 'La prova dell’otto' från mars 2013, och att vara medprogramledare för 'Sostiene Bollani' med Stefano Bollani från 2011 till 2013, innan hon presenterade 'Nanuk - Prove d'avventura' med Davide Demichelis från och med 2012. Under hela sin karriär har Caterina Guzzanti visat ett engagemang för satirisk kommentar och mångsidiga samarbeten. Hon medverkade i den italienska komedyshowen 'LOL - Chi ride è fuori' 2021, och uppträdde under press. 2014 samarbetade hon med Lo Stato Sociale på deras album 'L'Italia peggiore.' Hennes arbete fortsätter att utvecklas, vilket visar hennes mångsidighet som skådespelare och satiriker.
Cochi Ponzoni, född Aurelio Ponzoni den 11 mars 1941 i Milano, är en italiensk skådespelare, manusförfattare, sångare och komiker. Hans mamma gav honom smeknamnet 'Cochi', inspirerat av en karaktär från barnmagasinet *Corriere dei Piccoli*. Han gick både på det italienska Liceo classico och Carlo Cattaneo Tekniska Institut, där han studerade redovisning. Tidiga vänskaper med Renato Pozzetto, som började i Gemonio, ledde till ett betydande artistiskt partnerskap. Ponzoni fick initialt uppmärksamhet som en del av komediduon Cochi e Renato med Renato Pozzetto, och deras partnerskap bildades 1962. De började uppträda på 'Cab 64' 1964 och senare på Derby Club i Milano från 1965, och utvecklade en surrealistisk och poetisk stil av komedi. Enzo Jannacci blev en vän och medförfattare under denna period, och bidrog till deras populära låtar som ‘Canzone Intelligente,’ 'La gallina,' och 'Nebbia in Val Padana.' De debuterade på television 1971 i miniserien Riuscirà il cav. papà Ubu? och programledde Il poeta e il contadino 1973. Han inledde en solokarriär 1976, markerad av sin filmdebut i Cuore di cane, och medverkade även i The Career of a Chambermaid och Sturmtruppen samma år. Efter att ha fått erkännande för sitt arbete med Pozzetto, ägnade sig Ponzoni åt en solokarriär med fokus på film och teater. Han medverkade i filmer som *Il marchese del Grillo* (1981) och *Saxofone* (1978). Oenigheter med Renato Pozzetto angående yrkesval uppstod i början av 1980-talet, vilket ledde till att han flyttade sitt fokus till dramatisk teater. Han ställde sig kortvarigt som kandidat i politiska val för Radikala Partiet 1987. Ponzoni återförenades med Pozzetto under 2000-talet för TV- och scenprojekt. I december 2024 mottog han ett karriärpris vid Asti International Film Festival och blev en officiell talesperson för City Angels. Han publicerade sina memoarer, *La versione di Cochi*, 2023 och medverkade i *Zelig* i februari 2026 för att fira programmets 30-årsjubileum.
Corrado Guzzanti föddes i Rom den 17 maj 1965. Han är en italiensk skådespelare, regissör, manusförfattare, komiker och imitatör, erkänd som en av de ledande figurerna inom modern italiensk komedi. Paolo Guzzantis släkt har en hängivenhet för offentlig tjänst, vilket framgår av hans far, Paolo Guzzanti, som arbetar både som journalist och politiker; han är också barnbarn till Elio Guzzanti, den tidigare hälsominister, och barnbarns barn till seismologen Corrado Luigi Guzzanti. Han gick på XXXI Scientific High School 'Nomentano' i Rom, men avslutade inte sina studier, utan studerade filosofi vid universitetet 'La Sapienza' i Rom där han klarade elva tentor. Guzzanti inledde sin karriär 1987 genom att skriva för sin syster Sabinas pjäs ”Il tempo restringe” och fortsatte sedan att skriva för TV-program 1988. Från 1989 till 1991 samarbetade han med Antonio Ricci på Mediaset och medverkade i Serena Dandinis satiriska teatergrupp. Han deltog i skapandet av TV-programmet Avanzi från 1991 till 1993, och fick 1992 kändisstatus som komiker som gestaltade Rokko Smithersons. Hans humor influeras av Monty Python, Saturday Night Live, italiensk commedia all'italiana, Raimondo Vianello, Carlo Verdone, La Smorfia och Renzo Arbore. Han skrev också och publicerade ”Il libro de Kipli” 1992, en samling visdom från Avanzi . Under denna period medverkade han i Speaker Dee Mòs låt ”Questione di stile” och gjorde sin filmdebut 1992 tillsammans med Stefano Masciarelli i ”Prima le donne”. Guzzanti är känd för att imitera italienska personligheter som politiker, journalister och kändisar, inklusive Vittorio Sgarbi, Gianni Minoli och Gianfranco Funari. Han skapade flera minnesvärda karaktärer i tv, såsom Pippo Chennedy (1997), Brunello Robertetti, en satir över en pseudo-intellektuell, och Quelo, en pseudo-präst. Han regisserade filmen Fascisti su Marte (Fascister på Mars) år 2006. Hans arbete inkluderar att skapa program som Il caso Scafroglia (2002) och Aniene (2011-2012). Han har medverkat i ett stort antal program av Serena Dandini, inklusive 'Maddecheaò', 'Tunnel', 'Pippo Chennedy Show' och 'L'ottavo nano,' och framfört komiska sketcher med Carla Signoris i 'Avanzi.' Han mottog Forte dei Marmi Political Satire Award år 2010. Han fortsätter att arbeta som skådespelare, regissör, komiker och imitator, och medverkar i program som 'Milano-Roma' och 'L'Ottavo nano'.
Känd som Dado, konstnamnet Gabriele Pellegrini, är en italiensk konstnär engagerad i komedi, kabaré och musik. De senaste åren har han fokuserat sin aktivitet på sångteatern.
Vincenzo "Enzo" Jannacci, född i Italien, har spelat karriären av singer-songwriter, cabarettist, pianist, skådespelare, manusförfattare och läkare, hävdar sig bland de viktigaste huvudpersonerna i den italienska musikscenen efter krigstiden.
Giovanni Storti, italiensk professionellt, är komiker, skådespelare, manusförfattare och regissör, och är en av tre medlemmar av den berömda serietrion Aldo, Giovanni och Giacomo.
Oreste Lionello har varit en tolk, cabaret artist, dubbing artist, dubbing manager, dialog författare, humorist och italiensk TV-presentatör.
Född i Turin, Italien, den 29 oktober 1964, är Luciana Littizzetto en italiensk underhållare som arbetar som komedienne, radiopersonlighet och humorist. Hon växte upp i San Donato-distriktet i Turin, med familjerötter i Bosconero. Hennes föräldrar var Pietro Littizzetto och Antonietta Dezzutto. Hon kallas ofta kärleksfullt för "Lucianina". Littizzettos karriär började med studier vid G. Littizzetto gick på Conservatorio Verdi i Turin och tog en pianodiplom där 1984; därefter avlade hon en kandidatexamen från Humanistiska fakulteten vid universitetet i Turin 1990. Hon gick också på en skådespelarutbildning i Moncalieri och arbetade kortvarigt som lärare i nio år på Carlo Levi-skolan. Innan hon fick bredare erkännande uppträdde Littizzetto på teatrar i Turin och dess omgivningar, och gjorde även röstinläggningar för internationella såpopera. Hon debuterade på Rai Radio 2:s Hit Parade och fick bredare kännedom genom framträdanden i Maurizio Costanzo Show, vilket gav henne möjlighet att fokusera på underhållning. Kabaréprogrammet Zelig under 1990-talet befäste ytterligare hennes närvaro inom italiensk komedi. Littizzetto har fått framträdande genom sin satiriska humor, som ofta riktar sig mot regeringsledare och religiösa ledare. Hon spelade Sabrina i TV-programmet Cielito Lindo 1993, ihågkommen för frasen "Minchia Sabbry!". Hon har skrivit 14 humoristiska böcker fram till 2014, som ofta refererar till könsorgan som Walter och Iolanda. Hennes arbete inkluderar framträdanden i Avanzi (Rai Tre) och roller i filmer som Tutti giù per terra och Tre uomini e una gamba. Hon har varit en regelbunden gäst i Mai dire gol sedan 1997 och medvärd för Sanremo Music Festival 2013 och 2014 med Fabio Fazio. Hon tilldelades De Sica-priset av Italiens republiks president 2007, och utsågs till Bästa kvinnliga på italiensk television både 2013 och 2014. För närvarande medverkar hon regelbundet i Rai 3:s kvällsprogram Che tempo che fa, och från den 15 oktober 2023 kommer Littizzetto och Fabio Fazio att flytta till Warner Bros Discovery-nätverket (NOVE). Anmärkningsvärt är att hon mottog den hedersbetygelsen "Gran cornuta 2021" från karnevalen i Putignano, en utmärkelse som symboliserar kvickhet och intelligens i Bari-regionen.
Massimo Ghini är en italiensk skådespelare född i Rom den 12 oktober 1954. Hans föräldrar separerade när han var tre år gammal; hans far kom från Parma och hans mor var romersk. Han inledde sin karriär som underhållare i turistbyar och arbetade även som röstskådespelare och radiovärd tidigt. Under dessa formativa år blev han vän med Fabrizio Bentivoglio och Armando De Razza, och fick tidigt erkännande som teaterskådespelare. Massimo Ghini har samarbetat med framstående regissörer inklusive Franco Zeffirelli, Giorgio Strehler, Giuseppe Patroni Griffi och Gabriele Lavia, och till och med uppträtt tillsammans med Vittorio Gassman i Shakespeares Otello . Ghini’s filmkarriär började med en roll i Speed Cross (1979). Han har medverkat i ett stort antal filmer under sin karriär, däribland La neve nel bicchiere (1984), Secrets Secrets (1984), Lethal Obsession (1987), Italia-Germania 4-3 (1990) där han spelade Federico, och Living It Up (1994). Han porträtterade även Roberto Rossellini i Celluloide (1996) och gjorde rösten till Nicolas Cage i Via da Las Vegas . Han fick internationellt erkännande för sin roll i La tregua (1997). Hans filmografi inkluderar medverkan i Paolo Virzìs La bella vita (1994) och Tea with Mussolini (1999), där han spelade sin far, samt en Illycaffè-reklam regisserad av Francis Ford Coppola år 1999. Massimo Ghinis arbete sträcker sig bortom film. Han spelade kapten Felici i Segreti segreti (1984) och Valenzani i Compagni di scuola (1988). Han porträtterade Angelo Roncalli, senare påven Johannes XXIII, i miniserien Papa Giovanni - Ioannes XXIII (2002), och Antonio Meucci i en TV-film om uppfinningen av telefonen år 2005. Han medverkade i serien Raccontami (2006-2008) och deltog i flera av Neri Parentis cinepanettoni-filmer mellan 2005 och 2010. År 2011 vann han sångtävlingen Lasciami cantare! och spelade i musikalen La Cage aux Folles . Han var värd för lanseringsevenemanget för Agon Channel år 2014, och medverkade i Non si ruba a casa dei ladri (2016). För närvarande är han planerad att medverka i Hotel Costiera (2025) och medverkade senast i The New Pope (2020).
En italiensk filmaktör, komiker och tv-programledare, Raimondo Vianello, föddes i Rom den 7 maj 1922. Han tillbringade sin ungdom i Pula och avled i Milano den 15 april 2010, 87 år gammal, på grund av njursvikt. Hans konstnärliga karriär sträckte sig över sextio år och etablerade honom som en av pionjärerna inom italiensk television tillsammans med Mike Bongiorno och Corrado. Vianello föddes i Rom men tillbringade decennier i Dalmatien innan han flyttade till Milano, där han levde och avled. Vianellos karriär började i slutet av 1940-talet, först som komiker och manusförfattare inom film. Han tjänstgjorde kortvarigt som underofficer i Bersaglieri under den italienska sociala republiken, då han anslöt sig 1943 vid ungefär 20–21 års ålder, och tillfångatogs av amerikanska trupper under andra världskriget. Han tillbringade tid i ett krigsfångeläger nära Pisa, en erfarenhet som möjligen påverkade hans beslut att satsa på skådespeleri istället för en militär eller juridisk karriär, som hans föräldrar önskade. Under denna period delade han lägret med framtida prominenta personer som Dario Fo, Enrico Maria Salerno och Walter Chiari. Från 1954 till 1959 var han medprogramledare i den satiriska programmet Un due tre tillsammans med Ugo Tognazzi, ett program som avbröts 1959 efter en sketch om president Giovanni Gronchi. Under hela sin karriär medverkade Vianello i 79 filmer mellan 1947 och 1968 och ledde ett stort antal tv-program. Dessa inkluderade flera lördagsprogram på RAI under 1970-talet, frågesporter som Zig Zag och Il gioco del 9 , samt sportpratshowen Pressing från 1991 till 1999. Vianello var också programledare för Sanremo Music Festival 1998. Kanske är han bäst känd för situationenkomedin Casa Vianello , som han och hans fru, skådespelerskan Sandra Mondaini, medverkade i – de gifte sig 1962. Programmet sändes från 1988 till 2008 och visades på Canale 5 och senare Rete 4, där Vianello och Mondaini spelade sig själva. Deras sista gemensamma framträdande var i tv-filmen Crociera Vianello 2008.
Albanien
Armenien
Argentina
Österrike
Australien
Azerbajdzjan
Belgien
Bulgarien
Benin
Brasilien
Kanada
Schweiz
Chile
Kamerun
Kina
Colombia
Tjeckien
Tyskland
Danmark
Dominikanska republiken
Algeriet
Estland
Egypten
Spanien
Finland
Frankrike
Storbritannien
Ghana
Grekland
Guatemala
Ungern
Indonesien
Irland
Israel
Indien
Irak
Iran
Italien
Jamaica
Japan
Kenya
Sydkorea
Kazakstan
Libanon
Lettland
Marocko
Myanmar (Burma)
Malta
Malawi
Mexiko
Malaysia
Nigeria
Nicaragua
Nederländerna
Norge
Nepal
Nya Zeeland
Peru
Filippinerna
Pakistan
Polen
Portugal
Qatar
Rumänien
Serbien
Ryssland
Saudiarabien
Sverige
Slovenien
Slovakien
Thailand
Tunisien
Turkiet
Taiwan
Ukraina
Uganda
USA
Uruguay
Uzbekistan
Vietnam
Sydafrika
