GiggleTime GiggleTime
Meny
Uppgradera till Premium Skicka in ett skämt Komiker Om oss Vanliga frågor Kontakt

Juridiskt
Integritetspolicy Användarvillkor Cookiepolicy Återbetalnings- och avbokningspolicy Källor
Logga in
Språk
Kategorier
Inställningar
Språk svenska
Trygghetsläge
Autouppspelning av slumpskämt
Aviseringar
Global talangkatalog

Komiker från Italien

Komikerkatalogen för Italien — profiler, biografier, foton och sociala länkar för komiker från Italien.

Lägg till en komiker
Återställ
136 komiker
Alessandro Haber, komiker från Italien
Verifierad Ej anspråk gjort
Italien

Alessandro Haber

Alessandro Haber, född i Bologna den 19 januari 1947, är en italiensk skådespelare, filmregissör och sångare. Hans familjebakgrund är mångfaldig; hans far var rumän av judisk härkomst, och hans mor var italienska (katolsk). Han tillbringade mycket av sin barndom i Israel innan han återvände till Bologna vid nio års ålder, där han började förverkliga sin dröm om att bli skådespelare. Haber gjorde filmdebut 1967 med en roll i Marco Bellocchio's *La Cina è vicina*, och medverkade därefter i filmer regisserade av Taviani, Fellini, Bertolucci och Damiani. Haber’s karriär omfattar både dramatiska och komiska roller. Han hade en huvudroll i Pupi Avatis Julgåva 1983, vilket visade sig vara en vändpunkt för honom. Han medverkade i ett flertal teaterproduktioner inklusive Orgia, Woyzeck, Den girige, Onkel Vanya, Dialogo och Tjänaren med två herrar. År 2006 började han turnera med teatrar med Tango d'amore e di coltelli, baserat på en text av Jorge Luis Borges och med musik av Ástor Piazzolla. Han har även medverkat i filmer som Sotto il segno dello scorpione (1969), L'amante dell'Orsa Maggiore (1971) och Amici miei - Atto IIº (1982). Haber regisserade sin enda film, Scacco pazzo, 2003, baserad på en pjäs av Vittorio Franceschi. Under hela sin karriär har Alessandro Haber fått betydande erkännande. Han har tilldelats tre Nastro d'Argento-utmärkelser, varav en 1994 för sin insats i *La vera vita di Antonio H*, och en David di Donatello-utmärkelse. Han mottog även Premio Gassman 2006 för sin tolkning av Onkel Vanya och en Premio IDI. Haber har släppt tre album: *Haberrante* (1995), *Qualcosa da dichiarare* (1999) och *Il sogno di un uomo* (2003), där "La valigia dell'attore" skriven av Francesco De Gregori blev hans mest framgångsrika singel. För närvarande deltar han i revyn 'Divertiamoci a Teatro', som är inne på sin 27:e upplaga på Teatro Nuovo i Verona, och kommer att framföra *VOLEVO ESSERE MARLON BRANDO* från den 2 december till den 5 december 2025. Revyn utforskar teman som vänskap, relationer, familjeband och personliga sårbarheter, och inkluderar möten med skådespelarna följt av en skål.

Ciccio Ingrassia, komiker från Italien
Verifierad Ej anspråk gjort
Italien

Ciccio Ingrassia

Francesco Ingrassia, som professionellt var känd som Ciccio Ingrassia, var en italiensk skådespelare, komiker, regissör, manusförfattare, tv-programledare och sångare. Han föddes i Palermo, Sicilien, den 5 oktober 1922, i kvarteret Il Capo på via San Gregorio. Han lämnade skolan efter två månader för att hjälpa sina föräldrar, Pietro Ingrassia (murare) och Nunzia Motta (hemmafru). Hans tidiga liv innebar olika jobb, inklusive barberare, snickare, skomakare och korvmakare. Från 1938 började han uppträda med imitationer av Totò vid privata tillställningar, vilket visade en fallenhet för humor från tidig ålder. Ingrassias karriär började på 1950-talet, initialt med Trio Sgambetta 1944 tillsammans med Enzo Andronico och Mimì Ciampolo. Han slog sig samman med Franco Franchi i slutet av 1950-talet, och deras partnerskap befästes med *Appuntamento ad Ischia* (Träff på Ischia) 1960. Duon, kända som Franco e Ciccio, fick snabbt popularitet och ärvde arvet från avanspettacolo, varietéer och Totò, och blev det föredragna komiska duon i södra Italien. De medverkade i ett stort antal filmer, där Franco e Ciccio spelade huvudrollen i över 100 filmer mellan 1960- och 1980-talen, och släppte åtta till tio filmer per år som duo. Ingrassia betraktades ofta som det "seriösa" ansiktet av den komiska gruppen medan Franchi spelade clownen. Ciccio Ingrassias verk spände över olika medier. Hans karriär fick ett betydande uppsving på 1960-talet, och han dök ofta upp tillsammans med Franco Franchi. Goldfoot & the Girl Bombs (1966), Don Chisciotte e Sancio Panza (1969), Due Gattoni a Nove Code... e Mezza ad Amsterdam (1971), I Due Figli di Trinita (1971) och Amarcord (1973), som fick en betygssiffra på 88% på Rotten Tomatoes. Han regisserade också filmer, inklusive 'Billing Order'. Under hela sin karriär nominerades Ingrassia till flera priser, han mottog en Nastri d'argento-nominering 1974 för Amarcord, vann en 1976 för Todo modo och fick en Ciak d'oro-nominering 1988 för Domani accadrà. Han vann en David di Donatello 1991 för Condominio. Ciccio Ingrassia avled i Rom den 28 april 2003, 79 år gammal, efter att ha lidit av andningssvårigheter under de senaste två åren.

Franco Franchi, komiker från Italien
Verifierad Ej anspråk gjort
Italien

Franco Franchi

Franco Franchi, född Francesco Benenato i Palermo, Sicilien, den 18 september 1928, var en italiensk skådespelare, komiker och sångare. Han avled i Rom den 9 december 1992. Född som den fjärde av arton barn i en fattig familj, upplevde han en svår barndom, inklusive perioder av kringsträvande arbete efter att ha avslutat endast tre år i skolan. Dessa erfarenheter inkluderade arbete som ikonmakare, konditorassistent och stationsvakt, samt en kort tid som gatuförsäljare som spelade på bastrumman med komiska inslag. Franchi började sin karriär på 1950-talet och anslöt sig till Salvatore Polaras grupp 'Gli Striscianti' 1948. Han imiterade kända personer som Totò, Mussolini och Hitler, vilket visade tidig komisk talang. Han debuterade på Teatro Golden i Palermo 1950. Hans karriär fick betydande fart på 1960-talet efter att Domenico Modugno upptäckt honom och satt honom i rampljuset. Han samarbetade med Ciccio Ingrassia och bildade en komisk duo känd som Franco e Ciccio, vilket blev en definierande aspekt av hans yrkesliv. De inledde sina karriärer genom att uppträda på sicilianska teatrar. Duons humor, som de själva kallade "comicità sottoproletaria", fokuserade på satiriska imitationer av filmer både från Italien och utlandet; exempel inkluderar Krig à la italienska (1966), med Buster Keaton, och Ultimo tango i Zagarol (1973), en humoristisk tolkning av Sista dansen i Paris. De uppnådde betydande popularitet, och deras filmer stod för ungefär 10% av den italienska filmens intäkter mellan 1961 och 1970. Franco Franchi vann en Telegatto-pris för bästa humorprogram 1984 för Bene, bravi, bis, och medverkade ofta i tv, bland annat i program som Patatrac (1981-1982) och Canzonissima. Trots kritisk likgiltighet var Franco Franchi en av de mest populära komiska skådespelarna i italiensk film under 1960-talet.

Gino Bramieri, komiker från Italien
Verifierad Ej anspråk gjort
Italien

Gino Bramieri

Gino Bramieri, född Luigi Bramieri den 20 juni 1928 i Milano, Italien, var en italiensk komiker och skådespelare. Hans föräldrar var Angelo Bramieri, snickare, och Giulia Botturi. Han växte upp i en arbetarklasslägenhet i Milanos Brera-distrikt. Bramieris konstnärliga resa började sent 1943 med en amatördebut vid en välgörenhetsföreställning i Rovellasca. Han gjorde sin första teaterframträdande med repliker den 27 september 1944 på Teatro Augusteo i Milano. År 1949 inleddes hans professionella bana när han blev medlem i Erminio Macarios revygrupp, vilket ledde till hans första betalda anställning med Brabito-trion på Teatro Anteo. Han fick snabbt erfarenhet genom att samarbeta med framstående italienska komiker som Totò, Peppino De Filippo och Aldo Fabrizi. Smeknamnet "Il Re della barzelletta" ("Skämtkungen") speglade hans komiska stil, präglad av berättandet av humoristiska anekdoter, ofta levererade snabbt och med surrealistiska inslag. Han tog en examen i redovisning genom kvällskurser. Under 1960- och 1970-talen uppnådde Bramieri betydande framgång på television, medverkan i program som Tigre contro tigre , Il signore ha suonato? , och E noi qui . Han ledde sitt eget program, G.B. Show , från 1982 till 1988. Han medverkade också i populära Carosello-reklamer för Moplen, och blev känd för sloganen 'e mó e mó Moplen'. Han medverkade i ungefär trettio filmer och regisserade Ride bene... chi ride ultimo . Bramieri fick smeknamnen 'il Gino nazionale' och 'Re della barzelletta'. Han samlade sina skämt i en serie böcker, inklusive 50 chili fa , inspirerat av sin viktminskning. Bukspottskörtelcancer krävde Bramieris liv den 18 juni 1996, vid 67 års ålder; han begravdes därefter på Cementerio Monumentale i Milano. Gator och avenyer har fått hans namn i Milano och Rom.

Mario Marenco, komiker från Italien
Verifierad Ej anspråk gjort
Italien

Mario Marenco

Mario Marenco, född den 9 september 1933 i Foggia, var en italiensk personlighet känd för sina mångsidiga talanger. Han var komiker, humorist, skådespelare, tv-författare, arkitekt och designer. Efter att ha tagit en examen i arkitektur från universitetet i Neapel 1957, fortsatte han sina studier med forskningsstipendier i Stockholm och Chicago. Denna tid i Stockholm påverkade i hög grad hans designansats. Marencos karriär spände över både kreativa och tekniska områden, vilket visade en anmärkningsvärd bredd av färdigheter. Marencos yrkesliv omfattade att grunda arkitekt- och designstudion Studio DEGW i Rom 1960. Han formgav föremål som bordslampan Cynthia i aluminium 1960 och Marenco-soffan 1970. Hans arbete inom arkitektur sträckte sig även till samarbeten med italienska bilfabrikanter om utformningen av deras mässmontrar. Som komiker och radiopersonlighet uppnådde han popularitet genom radioprogrammet Alto gradimento , skrivet tillsammans med Giorgio Bracardi, som hade premiär 1970. Han skapade och gestaltade minnesvärda karaktärer som överste Buttiglione, Sgarambona, Riccardino och Raimundo Navarro, och samarbetade ofta med Renzo Arbore och Gianni Boncompagni i olika TV-program. Han medverkade i program som Odeon och L'uovo e il cubo , och deltog senare i shower som Sotto le stelle och Indietro tutta! . Under hela sin karriär fortsatte Marenco att bidra till italiensk underhållning. Från 2006 till 2008 uppträdde han med Nicola Vicidomini, och 2013 spelade han i teaterföreställningen A Rotta di Collo . Han var en regelbunden gäst på Meno Male che c'è Radio 2 från 2011 till 2014. Marenco arbetade sporadiskt inom film, och auditionerade till och med för Federico Fellinis La città delle donne . Han skrev humoristiska böcker för Rizzoli, inklusive Lo scarafo nella brodazza . Mario Marenco avled den 17 mars 2019 på Gemelli Polikliniken i Rom, 85 år gammal. Hans bortgång markerade slutet på en mångfacetterad karriär som spände över arkitektur, design och underhållning.

Massimo Lopez, komiker från Italien
Verifierad Ej anspråk gjort
Italien

Massimo Lopez

Massimo Lopez föddes den 11 januari 1952 i Ascoli Piceno. Hans föräldrar, Aldo Lopez och Gigliola Tagliaferri, var ursprungligen från Neapel men arbetade tillfälligt i Ascoli Piceno vid tiden för hans födelse. Familjen flyttade till Rom när han var elva år. Han har fyra syskon, inklusive Giorgio, Marcello, Stefano och Alessandro, som är hans agent och producent. Gabriele och Andrea Lopez, som är röstskådespelare, har Massimo Lopez som farbror. Lopez började sin karriär på scenen 1975, med debut i 'Il fu Mattia Pascal' tillsammans med Giorgio Albertazzi och Lina Volonghi. Han utbildade sig vid Teatro Stabile di Genova School. År 1980 inledde han en karriär som röstskådespelare, initialt genom att ge Robin Williams röst i filmen Popeye . En betydande vändpunkt kom 1982 när han medgrundade komedigruppen Il Trio med Anna Marchesini och Tullio Solenghi. Trion fick först uppmärksamhet med radioprogrammet Hellzapoppin på Rai Radio 2. De dök sedan upp i TV-program som Domenica in och Fantastico under mitten av 1980-talet, och vann utmärkelsen 'Årets genombrott' 1985/1986 för sitt arbete i Domenica in . Trion deltog i tre upplagor av Sanremo Music Festival mellan 1986 och 1989. Il Trio uppnådde en betydande framgång 1990 med en parodi på Alessandro Manzonis De förlovade , som sändes i fem avsnitt på Rai 1. Gruppen upplöstes 1994, vilket gav dess medlemmar möjlighet att satsa på soloprojekt. Lopez arbete under denna period inkluderar framträdanden i The Bold and the Beautiful 1998 och co-värdskap för Striscia la notizia med Tullio Solenghi 2005. Från 2005 till 2011 framförde han enmansshowen Ciao Frankie , regisserad av hans bror Giorgio Lopez. Lopez har dubbat röster åt skådespelare som Robin Williams, Mike Myers och Stephen Fry. Han har varit den italienska rösten för Homer Simpson sedan 2013, och även dubbat Stephen Fry i Hobbiten (2013). I september 2020 publicerade han sin självbiografi, 'Stai attento alle nuvole'. Han deltog i 'Il cantante mascherato' 2023 och slutade på tredje plats. För närvarande samarbetar Massimo Lopez med Tullio Solenghi i en ny show som heter "Massimo Lopez e Tullio Solenghi Show," regisserad av Giorgio Cappozzo och med musikaliskt stöd från Gabriele Comeglio’s Jazz Company, producerad av International Music and Arts. Showen, med titeln “Dove eravamo rimasti,” innehåller element av 'avanspettacolo' och syftar till att underhålla och väcka känslor, strukturerad som en konversation mellan vänner.

Maurizio Crozza, komiker från Italien
Verifierad Ej anspråk gjort
Italien

Maurizio Crozza

Maurizio Crozza är en italiensk stand-upkomiker, skådespelare och tv-programledare. Född i Genua den 5 december 1959, växte han upp i stadsdelen Borgoratti och är den äldsta av fyra syskon. Han studerade skådespeleri vid Teatro Stabile di Genova och tog examen 1983. Tidigt i sin karriär arbetade Crozza med klassiska teaterregissörer som Egisto Marcucci, William Gaskill och Marco Sciaccaluga. År 1983 bildade han den genuesiska kabaregruppen Broncoviz, som inkluderade Ugo Dighero, Marcello Cesena, Mauro Pirovano och Carla Signoris. Crozzas karriär inkluderar framträdanden i olika tv-program, som Avanzi , Tunnel och Hollywood Party med Broncoviz. Han fick uppmärksamhet som imitatör i Mediaset-programmet Mai dire Gol från 1996 till 2000, där han samarbetade med Gialappa's Band. Hans filmografi inkluderar roller i L'angelo con la pistola (1992), Ci sarà un giorno (Il giovane Pertini) (1993, släppt 2010), Peggio di così si muore (1995) och Tutti gli uomini del deficiente (1999). Han medverkade även i Quelli che... il Calcio från 2001 till 2004, La grande notte del lunedì sera , Stasera pago io... in euro (2002) och uppträdde på Sanremo-festivalen 2003. Crozza hade sitt eget program på La7, Crozza Italia , som startade i april 2006. Han täckte även Ballarò från 2007 till 2014 och ledde Crozza Alive från juni 2010, samt Italialand från maj 2011. Han medverkade i Che tempo che fa i maj 2011, vilket markerade hans enda kända tv-intervju. Han presenterade Crozza nel Paese delle Meraviglie från 2012 till 2013 och deltog i Sanremo-festivalen 2013 och 2014. I oktober 2013 förnyade Urbano Cairo Crozzas kontrakt med La7 för tre år. Han flyttade till tv-kanalen Nove den 1 januari 2017 och medverkade i Sanremo-festivalen 2017 där han imiterade Antonio Razzi. Hans nuvarande program är Fratelli di Crozza , som hade premiär på Nove i mars 2017. Italienska kommentatorer har både hyllat och kritiserat hans arbete; han mötte kritik 2006 för satir av påve Benedictus XVI och 2013 för satir av Silvio Berlusconi vid Sanremo-festivalen.

Maurizio Mattioli, komiker från Italien
Verifierad Ej anspråk gjort
Italien

Maurizio Mattioli

Maurizio Mattioli är en italiensk skådespelare, komiker och röstskådespelare. Han inledde sin karriär 1973 med ett framträdande i RAI:s humorprogram *Dove sta Zazà*. Under sin karriär har han medverkat i ungefär 90 filmer, med start i mindre roller under 1970-talet och utvecklades till en igenkännbar karaktärsskådespelare inom italiensk film. Han porträtterar ofta en karaktär av en grov, okultiverad romare från utkanten, och mer nyligen karaktärer av nyrika "cafooni". Mattioli lever fortfarande. Mattiolis komiska resa inkluderar ett betydande engagemang i scenproduktioner. Han var medlem i scenkompaniet 'Il Bagaglino' från 1970-talet till början av 1990-talet. Han medverkade i pjäsen *Un paio d'ali* 1997 och *Rugantino* 1998, och deltog i tre på varandra följande uppsättningar av *Rugantino* från 1998. Hans TV-arbete inkluderar rollen som Alberto Dominici i de fyra säsongerna av *Un ciclone in famiglia*, och porträtteringen av Augusto Cesaroni i den första, femte och sjätte säsongen av *I Cesaroni*. Han medverkade också i den italienska situationen 'Stazione di servizio', som hade premiär den 6 februari 1989, och samarbetade med Paolo Bonolis om komiska skisser, inklusive en från programmet ‘Beato tra le donne’ 1994. En sekvens med Mattioli och Bonolis sändes på TecheTecheTè den 20 juli 2013. Utöver skådespeleri har Mattioli en produktiv karriär som röstskådespelare. Han har gett röster åt ett stort antal karaktärer i tecknade serier och filmer, inklusive roller i *Z la formica* och *La gang del bosco*, samt bidragit med röstarbete till program som *I segreti di Twin Peaks* (1990-1991) och *Sister Act - Una svitata in abito da suora* (1992). Han dubbade även Dog Chapman i serien *Dog the Bounty Hunter* från 2007. Mattioli nominerades till Nastro d'Argento för Bästa manliga biroll 2003 för *Sunday Lunch* och återigen 2011 för *The Immature*. År 2010 släppte han en CD med titeln *Un po' Roma e un po' no*, som innehåller 13 låtar. Senaste framträdanden inkluderar filmen *A mano disarmata* 2019 och dokumentärfilmen *Alberto Sordi secret* 2024. I maj 2024 deltog han i ett evenemang till ära för Franco Califano. Han genomgick nyligen en operation för att lösa ett allvarligt ryggproblem, och delade uppdateringar via videor i sociala medier och uttryckte tacksamhet för stödet från vänner och kollegor.

Maurizio Milani, komiker från Italien
Verifierad Ej anspråk gjort
Italien

Maurizio Milani

Den italienske underhållaren Maurizio Milani, vars födelsename är Carlo Barcellesi, föddes den 20 maj 1961. Han kommer från Codogno, en stad i provinsen Lodi, där hans familj bor. Från Istituto Tecnico Agrario Statale Tosi i Codogno fick han både en examen i jordbruk och ett diplom som lantmäterikonsult. Innan han ägnade sig åt komedi arbetade han kortvarigt som representant för offentliga myndigheter vid 22 års ålder. Milani inledde sin karriär som komiker på Zelig Cabaret i Milano 1987 och började uppträda i tv på 1980-talet. Hans komiska persona gestaltar en cynisk man som haft många jobb och ofta är oärlig, präglad av ironi. Han fick erkännande för denna karaktär från 1992 i tv-programmet *Su la testa!*, lett av Paolo Rossi. Under sin karriär har han medverkat i ett flertal teaterföreställningar, inklusive *Un uomo da badile* (1992), *Piacenza* (1993) och *Animale da fosso* (1995). Han var en regelbunden gäst i Rai 3:s program 'Che tempo che fa' från 2003 till 2008. Maurizio Milanis arbete sträcker sig bortom stand-up; han är också en publicerad författare och journalist. Bland hans publicerade satiriska verk finns böckerna *Un uomo da badile* (1996) och *Del perché l'economia africana non è mai decollata* (2007). År 2003 släpptes *La donna quando non capisce s'innamora*, och hans senaste publikation, *Party all'obitorio*, kom ut 2024. Han har fått erkännande för sitt arbete och vann Satira Politica Forte Dei Marmi-priset 2005. Från och med 2024 fortsätter han att uppträda och skriva, och är en återkommande gäst i Propaganda Live samt upprätthåller en närvaro i italienska medier.

Mauro Pirovano, komiker från Italien
Verifierad Ej anspråk gjort
Italien

Mauro Pirovano

Mauro Pirovano är en italiensk skådespelare, komiker och teaterartist född i Genua den 2 april 1956. Vid dagens datum är han 70 år gammal, med stjärntecknet Vädur. Han inledde sin karriär efter att ha examinerats från Teatro Stabile di Genova-skolan 1980. Han har tillbringat en betydande del av sitt yrkesliv med teaterarbete, först på Stabile, sedan på Emilia Romagna Teatro (Ater) och därefter på Teatro dell'Archivolto. År 1986 började Pirovano samarbeta med Maurizio Crozza, Ugo Dighero, Marcello Cesena och Carla Signoris. Tillsammans grundade de komedigruppen Broncoviz 1989, som specialiserade sig på satir och parodi. Broncoviz fick bredare erkännande genom framträdanden i tv-program som Avanzi , Tunnel och Hollywood Party , och medverkade även i filmen Peggio di così si muore . Hans skådespelarkarriär sträcker sig till roller i ett flertal tv-serier, däribland Don Matteo , där han spelade biskopens sekreterare, och Un medico in famiglia från 1998 till 2000 som Dr. Giorgi. Han har även medverkat i Compagni di scuola , Un posto tranquillo , Il mammo , Arrivano i Rossi , och I Gambardella , samt 7 vite . Pirovanos arbete omfattar en mångsidig rad projekt. Han deltog i Maurizio Crozzas Italialand 2011 och bidrog till en sketch inspirerad av The Godfather . Sedan 2000-talet har han regisserat och producerat teaterföreställningar med klassiska pjäser på genovesiska dialekten, inklusive Hamlet och Romeo och Julia . Han mottog Premio Marzari 2004 och Premio Govi 2008, där den senare erkände hans komiska monologer och förmåga att blanda humor med observationer av historia och samtida samhälle. Han har även samarbetat artistiskt med musikgruppen ”I Liguriani” från 2006, deltagit i shower som ”La Guerra di Giromino” och regisserat produktioner som ”Vari(e)azioni Paganiniane” och ”La Taverna dell’Onesto Peccato.” För närvarande spelar han i Pignasecca e Pignaverde i mars 2024, i rollen som Alessandro, även känd som Pignaverde, en roll han betonar kräver uppmärksamhet på kadens snarare än att enbart förlita sig på den genovesiska dialekten.

Max Tortora, komiker från Italien
Verifierad Ej anspråk gjort
Italien

Max Tortora

Massimiliano Tortora, som professionellt kallas Max, är en italiensk skådespelare, komiker och imitatör. Född i Rom den 21 januari 1963 är han för närvarande 63 år gammal och har stjärntecknet Vattuman. Han är erkänd som en av de mest uppskattade italienska tv-imitatörerna. Tortora började sin karriär på scenen under 1980-talet, och arbetade inledningsvis för skvallerstidningar som TeleFax, Dolce Casa och Scopritalia. Innan han satsade på en karriär inom underhållning tog han examen i arkitektur. Hans tv-debut skedde 2001 med Superconvenscion , följt av dess efterföljande utgåva Convenscion a colori . Han medverkade därefter i olika program, däribland Stracult , Cocktail d’amore och Bulldozer (2004-2005), där han populariserade frasen 'dove vivevate?'. Under denna period samarbetade han även med Paolo Belli i Sognando Las Vegas och Roberto Andreucci i Bulldozer Remix . Han är välkänd för sina imitationer av Alberto Sordi, Luciano Rispoli, Adriano Celentano, Franco Califano och Michele Santoro. Max Tortora fick ett betydande erkännande för sin roll som mekanikern Ezio i tv-serien *I Cesaroni* från 2006 till 2012. Han spelade också co-piloten Max i *Piloti*, och medverkade i flera *cinepanettoni*-filmer regisserade av Carlo Vanzina. År 2018 spelade han Giovanni Cucchi, Stefano Cucchis far, i *On My Skin*, som presenterades på den 75:e filmfestivalen i Venedig. Han har även medverkat i filmer som *Bad Tales* (2020), *Loro* (2018) och *Si vive una volta sola* (2020). För närvarande porträtterar han farfar Tom, en livlig karaktär, i *The War of the Nonni*, en familjekomedi som utspelar sig i och runt Rom. Han är planerad att ansluta sig till casten i den femtonde säsongen av *Don Matteo* år 2026, och kommer även att medverka i miniserien *Doppio gioco* (2025) tillsammans med Alessandra Mastronardi.

Italienska komiker och komediscenen i Italien

Italien har en rik tradition av komedi som sträcker sig över teater, film, television, liveframträdanden och modern stand-up. Italienska komiker har utvecklat många olika former av humor genom åren, från teaterkomedi och kabaré till observationell stand-up, satir och sketchkomedi.

GiggleTimes katalog sammanställer italienska komiker, stand-upkomiker, komediskådespelare, artister och andra personligheter kopplade till italiensk komedi och underhållning. Bläddra igenom profilerna ovan för att upptäcka komiker från olika generationer och lära dig mer om deras karriärer och arbete.

Italiensk Stand-upkomedi

Stand-upkomedi har blivit en alltmer synlig del av den italienska nöjesbranschen, med artister som uppträder på komediföreningar, teatrar, kulturella platser och festivaler över hela landet.

Italienska stand-upkomiker hämtar inspiration från ett brett spektrum av ämnen, inklusive vardagslivet, relationer, arbete, familj, kultur och det samtida samhället. Vissa artister fokuserar på personliga berättelser och observationell humor, medan andra använder sig av satir, ironi, karaktärer eller mer experimentella former av komedi.

Milano och Rom är viktiga centra för liveunderhållning och komedi, medan komiker också uppträder i städer och regioner över hela Italien. Tillväxten av digitala plattformar har gett nyetablerade artister ytterligare sätt att bygga en publik utöver den traditionella komediscenen.

Italiensk kabaré och komisk teater

Kabaret har en viktig plats i italiensk komedi, och knyter liveunderhållning med musik, teater, satir och humor. Italiensk kabaret har producerat artister och komedigrupper vars arbete nått publiken genom både liveshower och television.

Landets tradition av teaterkomedi fortsätter också att påverka moderna utövare. Italienska komiker kan kombinera manusmaterial, karaktärer, fysisk humor, improvisation och interaktion med publiken istället för att enbart förlita sig på det traditionella stand-up-formatet.

Denna blandning av teatraliska och samtida tillvägagångssätt ger italiensk komedi ett brett spektrum av stilar och framträdandeformat.

Italienska komiker i film och TV

Filmen och televisionen har spelat en stor roll i att introducera italienska komiker för bredare publik. Italien har en lång historia av komedifilmer och komiska skådespelare, där artister ofta rör sig mellan scen, television och film.

Italiensk television har också visat skämtprogram, varietéföreställningar, komediserier och underhållningsformat som hjälpt till att lansera och popularisera komiker. Vissa artister är främst kända som skådespelare, medan andra har kombinerat humor med skrivande, regi, programledning eller produktion.

Sambandet mellan italiensk komedi och film är särskilt starkt, med komiska insatser som utgör en viktig del av landets filmtradition.

En ny generation italienska komiker

Den italienska komediscenen fortsätter att förändras i takt med att nyare artister experimenterar med olika format och sätt att nå ut till publiken.

Utöver komediclubbar och teatrar använder sig komiker nu av poddar, YouTube, sociala medier och streamingplattformar för att publicera skisser, stand-upklipp och annat originalmaterial. Dessa plattformar har gjort det möjligt för nyblivna italienska komiker att utveckla publik oberoende och nå tittare bortom sitt lokala område.

Traditionell komedi och nyare digitala format existerar nu sida vid sida, vilket skapar möjligheter för en mängd olika artister och stilar.

Upptäck italienska komiker på GiggleTime

Letar du efter italienska komiker, italienska stand-up komiker eller humorister från Italien? Utforska GiggleTime-katalogen ovan för att upptäcka komiker och humorpersonligheter från olika områden inom italiensk underhållning.

Använd sökfunktionen för att hitta en specifik komiker eller bläddra igenom profilerna för att upptäcka nya namn. Enskilda profiler kan innehålla biografisk information, karriärdetaljer, framträdanden, fotografier och andra intressanta fakta.

Oavsett om du är intresserad av italiensk stand-upkomedi, italiensk kabaré, komediskådespelare, italienska tv-komiker eller kända italienska komiker, gör GiggleTime det enklare att upptäcka personerna bakom italiensk humor.

Katalogen fortsätter att växa i takt med att nya italienska komiker och komedipersonligheter läggs till.