Cataldo Baglio, känd som Aldo, är en italiensk konstnär som spelar som komiker, skådespelare, manusförfattare och regissör, och blev känd som medlem av komikertrion Aldo, Giovanni och Giacomo.
Angela Finocchiaro är en italiensk skådespelare, född i Milano den 20 november 1955. Hennes familj har rötter i Catania, eftersom hennes fars släkt härstammar därifrån. Hon inledde sin karriär på 1970-talet med det experimentella kompaniet Quelli di Grock, och deltog i föreställningar som 'Spariamo alle farfalle', 'Felice e Carlina' och andra. År 1979 gjorde hon filmdebut i Ratataplan , regisserad av Maurizio Nichetti. Denna tidiga period inkluderade även samarbeten med Carlina Torta och Amato Pennasilico i teaterföreställningen Panna Acida 1980, samt deltagande i en karnevalsproduktion i Venedig mellan 1982 och 1983. Finocchiaros karriär fortsatte att utvecklas under 1980-talet. Hon medverkade i pjäsen Arsenico e vecchi merletti från 1982 till 1983, och deltog i en seminarium på Teatro di Porta Romana 1984. Hon gick över till kabaré 1985 med Giancarlo Cabellas monolog Bocconcini , och senare spelade hans pjäs La stanza dei fiori di china från 1988 till 1989. Under denna tid medverkade hon också i TV-programmet La TV delle ragazze mellan 1988 och 1989. Hennes arbete de senaste åren inkluderar framträdanden i Zelig (2003-2004) och Mammamia! (2004), samt framförandet av monologen Teatro anatomico i Report 2004. Angela Finocchiaro har fått betydande erkännande för sina skådespelarförmågor. Hon vann två David di Donatello-utmärkelser för Bästa kvinnliga biroll: en 2006 för *Don't Tell*, och en till 2007 för sin roll som Amelia Benassi i *Min bror är ett ensamt barn*. Hennes insats i *La bestia nel cuore* (2005) fick också stort uppmärksamhet, vilket resulterade i flera priser inklusive Nastro d'argento, David di Donatello, Ciak Ciak d'oro och Premio Wella Cinema Donna. Hon medverkade i *Miss Universo* från 2006 till 2007, vilket visar hennes fortsatta närvaro inom italiensk film och teater.
Caterina Guzzanti är en italiensk satiriker och skådespelare född i Rom den 5 juni 1976. Hon kommer från en familj med en historia av politiskt engagemang och konstnärligt uttryck; hennes far, Paolo Guzzanti, var tidigare parlamentsledamot, och hon har två syskon, Sabina och Corrado Guzzanti, som också är satiriker. Hennes föräldrar var Paolo Guzzanti och Germana Antonucci. Caterinas karriär började 1997 med ett framträdande i Pippo Chennedy Show, som skapades av hennes bror Corrado. Hon medverkade därefter tillsammans med sin syster Sabina i programmet La posta del cuore 1998. Guzzantis komedistil involverar ofta parodi och karaktärsskapande, och utforskar det samtida italienska samhället. Hon är särskilt känd för sin roll som Arianna i tv-serien 'Boris', som sändes från 2007 till 2010 under tre säsonger, och hon återupptog denna roll i den fjärde säsongen 2022. Under sin tid på 'Boris' utvecklade hon en samling karaktärer, inklusive 'contessinan' Orsetta Orsini. År 2012 spelade hon Vichi, en parodi på en CasaPound-aktivist, i 'Un due tre stella.' Hon parodierade även Mariastella Gelmini och Sarah Palin i 'Parla con me' 2008. Hennes arbete har inkluderat att vara programledare för 'La prova dell’otto' från mars 2013, och att vara medprogramledare för 'Sostiene Bollani' med Stefano Bollani från 2011 till 2013, innan hon presenterade 'Nanuk - Prove d'avventura' med Davide Demichelis från och med 2012. Under hela sin karriär har Caterina Guzzanti visat ett engagemang för satirisk kommentar och mångsidiga samarbeten. Hon medverkade i den italienska komedyshowen 'LOL - Chi ride è fuori' 2021, och uppträdde under press. 2014 samarbetade hon med Lo Stato Sociale på deras album 'L'Italia peggiore.' Hennes arbete fortsätter att utvecklas, vilket visar hennes mångsidighet som skådespelare och satiriker.
Corrado Guzzanti föddes i Rom den 17 maj 1965. Han är en italiensk skådespelare, regissör, manusförfattare, komiker och imitatör, erkänd som en av de ledande figurerna inom modern italiensk komedi. Paolo Guzzantis släkt har en hängivenhet för offentlig tjänst, vilket framgår av hans far, Paolo Guzzanti, som arbetar både som journalist och politiker; han är också barnbarn till Elio Guzzanti, den tidigare hälsominister, och barnbarns barn till seismologen Corrado Luigi Guzzanti. Han gick på XXXI Scientific High School 'Nomentano' i Rom, men avslutade inte sina studier, utan studerade filosofi vid universitetet 'La Sapienza' i Rom där han klarade elva tentor. Guzzanti inledde sin karriär 1987 genom att skriva för sin syster Sabinas pjäs ”Il tempo restringe” och fortsatte sedan att skriva för TV-program 1988. Från 1989 till 1991 samarbetade han med Antonio Ricci på Mediaset och medverkade i Serena Dandinis satiriska teatergrupp. Han deltog i skapandet av TV-programmet Avanzi från 1991 till 1993, och fick 1992 kändisstatus som komiker som gestaltade Rokko Smithersons. Hans humor influeras av Monty Python, Saturday Night Live, italiensk commedia all'italiana, Raimondo Vianello, Carlo Verdone, La Smorfia och Renzo Arbore. Han skrev också och publicerade ”Il libro de Kipli” 1992, en samling visdom från Avanzi . Under denna period medverkade han i Speaker Dee Mòs låt ”Questione di stile” och gjorde sin filmdebut 1992 tillsammans med Stefano Masciarelli i ”Prima le donne”. Guzzanti är känd för att imitera italienska personligheter som politiker, journalister och kändisar, inklusive Vittorio Sgarbi, Gianni Minoli och Gianfranco Funari. Han skapade flera minnesvärda karaktärer i tv, såsom Pippo Chennedy (1997), Brunello Robertetti, en satir över en pseudo-intellektuell, och Quelo, en pseudo-präst. Han regisserade filmen Fascisti su Marte (Fascister på Mars) år 2006. Hans arbete inkluderar att skapa program som Il caso Scafroglia (2002) och Aniene (2011-2012). Han har medverkat i ett stort antal program av Serena Dandini, inklusive 'Maddecheaò', 'Tunnel', 'Pippo Chennedy Show' och 'L'ottavo nano,' och framfört komiska sketcher med Carla Signoris i 'Avanzi.' Han mottog Forte dei Marmi Political Satire Award år 2010. Han fortsätter att arbeta som skådespelare, regissör, komiker och imitator, och medverkar i program som 'Milano-Roma' och 'L'Ottavo nano'.
Vincenzo "Enzo" Jannacci, född i Italien, har spelat karriären av singer-songwriter, cabarettist, pianist, skådespelare, manusförfattare och läkare, hävdar sig bland de viktigaste huvudpersonerna i den italienska musikscenen efter krigstiden.
Francesco Salvi, född den 7 februari 1953 i Luino, en stad nära den italienska gränsen mot Schweiz, är en mångfacetterad italiensk underhållare. Han identifierar sig som skådespelare, komiker, kabaréartist, sångare, humorist, regissör, författare och översättare. Hans tidiga karriär inkluderade arbete som grafisk designer inom reklam och framträdanden med det teatrala företaget Nisba på regionala turnéer. Han studerade vid Konstinstitutet i Urbino och fortsatte senare med arkitektur i Florens, där han tog examen med utmärkelse från Poltekniska Universitetet i Milano med en avhandling om symbolism i arkitektur. Salvi fick också en introduktion till filmanimation från Bruno Bozzetto. Salvi började sin karriär på mitten av 1980-talet och fick snabbt erkännande för sina komiska talanger. Från 1985 till 1987 var han en huvudkaraktär i den satiriska TV-underhållningsprogrammet Drive In , och därefter programledare för Studio 5 på Canale 5 från 1986 till 1987. Han skapade sedan och medverkade i MegaSalviShow från 1988 till 1989, vilket visade sig vara en stor succé. Titellåten, 'C'è da spostare una macchina,' hamnade på topplistorna i Italien och gav honom en Telegatto-utmärkelse för dess musikvideo 1989; den blev också programmets öppningstema. Salvi gjorde även sin regidebut 1989 med Vogliamoci troppo bene och deltog samma år i Sanremo Music Festival med 'Esatto!'. Han fortsatte att uppträda i Sanremo flera gånger mellan 1990 och 1996. Under 1990-talet fortsatte Salvi sin mångfacetterade karriär. Han medverkade i satiriska musikalshower som L'Odissea (1991) där han spelade Telemachus och Polyphemus, och I Tre Moschettieri (1991) som Athos. År 1992 samarbetade han om en seriestripp för tidskriften Topolino och medprogramledde den varietéshowen La strana coppia med Massimo Boldi. Han arbetade också på radioprogrammet Radiotopogiro för Rai Radio 2 från 1995 till 1996. Salvis komiska mångsidighet demonstreras ytterligare genom hans framträdanden i Striscia la notizia som programledare och falsk kulturkorrespondent, samt hans röstskådespeleri av huvudkaraktären i den animerade serien Lupo Alberto från 1997. Han har fått många utmärkelser, inklusive en nominering för Silver Ribbon som bästa skådespelare 2001 och priset "Penisola Sorrentina Arturo Esposito" för Bästa Manliga Karaktär 2008. Hans arbete refereras ofta i 'Anche le formiche nel loro piccolo s'incazzano'. Han släppte åtta album, vilket resulterade i fem platina- och sju guldskivor.
Giacomo Poretti, en italienare, arbetar som skådespelare, komiker, filmregissör och manusförfattare. Född i Villa Cortese den 26 april 1956 kommer han från en arbetarklassfamilj. Hans tidiga intresse för teater ledde till att han som barn försökte gå med i 'I Legnanesi'-kompaniet, men utan framgång. Han sökte olika jobb innan han fokuserade på skådespeleri, inklusive roller som lantmätare, metallarbetare och sjuksköterska, och senare som ordinarie på ett sjukhus i Legnano i elva år. Under denna tid ägnade han sig också åt kabaré och politisk aktivism. Porettis karriär tog form genom teaterutbildning och samarbeten. Han tog examen från en teaterskola i Busto Arsizio 1983, och började med roller som Francesco Sforza i 'Il Conte di Carmagnola' och fick uppmärksamhet för karaktären Sarelli i ‘Questa sera...’. Cabaretduon 'Hansel e Strüdel' bildades 1984, med Giacomo Poretti tillsammans med Marina Massironi. En avgörande händelse inträffade 1985 när han arbetade som chef för en semesterby på Sardinien och träffade Aldo Baglio och Giovanni Storti, som då var del av duon 'I Suggestionabili'. Komedigruppen 'Aldo, Giovanni e Giacomo' uppstod 1991 som ett resultat av det tidigare samarbetet. Trion 'Aldo, Giovanni e Giacomo' uppnådde betydande erkännande genom ett flertal filmer och scenföreställningar. Poretti är särskilt känd för karaktären Tafazzi, skapad med Carlo Turati, samt de tillhörande termerna 'tafazzista' och 'tafazzismo'. Han medverkade och skrev manus till filmer som Tre uomini e una gamba (1997), La vita è bella (1998), Chiedimi se sono felice (2000) och Al, John e Jack. La leyenda (2002). Utöver sitt arbete med trion har Poretti även ägnat sig åt soloprojekt, bland annat genom att vara programledare för tv-programmet Scarp de' tenis 2018 och genom att spela i teaterföreställningen 'Fare un’anima' samma år. Han är för närvarande regissör för Teatro Oscar i Milano sedan 2019 och lanserade podcasten PoretCast 2022. Han har även skrivit för publikationer, blivit kolumnist för La Stampa under 2010-talet och bidragit till Jesuitmagasinet Popoli med sin kolumn 'Scusate il disagio'. Giacomo Poretti och Marina Massironi var gifta från 1986 till 1990; för närvarande är han gift med Daniela Cristofori, och tillsammans har de en son, Emanuele, född 2006.
Giovanni Storti, italiensk professionellt, är komiker, skådespelare, manusförfattare och regissör, och är en av tre medlemmar av den berömda serietrion Aldo, Giovanni och Giacomo.
Oreste Lionello har varit en tolk, cabaret artist, dubbing artist, dubbing manager, dialog författare, humorist och italiensk TV-presentatör.
Född i Turin, Italien, den 29 oktober 1964, är Luciana Littizzetto en italiensk underhållare som arbetar som komedienne, radiopersonlighet och humorist. Hon växte upp i San Donato-distriktet i Turin, med familjerötter i Bosconero. Hennes föräldrar var Pietro Littizzetto och Antonietta Dezzutto. Hon kallas ofta kärleksfullt för "Lucianina". Littizzettos karriär började med studier vid G. Littizzetto gick på Conservatorio Verdi i Turin och tog en pianodiplom där 1984; därefter avlade hon en kandidatexamen från Humanistiska fakulteten vid universitetet i Turin 1990. Hon gick också på en skådespelarutbildning i Moncalieri och arbetade kortvarigt som lärare i nio år på Carlo Levi-skolan. Innan hon fick bredare erkännande uppträdde Littizzetto på teatrar i Turin och dess omgivningar, och gjorde även röstinläggningar för internationella såpopera. Hon debuterade på Rai Radio 2:s Hit Parade och fick bredare kännedom genom framträdanden i Maurizio Costanzo Show, vilket gav henne möjlighet att fokusera på underhållning. Kabaréprogrammet Zelig under 1990-talet befäste ytterligare hennes närvaro inom italiensk komedi. Littizzetto har fått framträdande genom sin satiriska humor, som ofta riktar sig mot regeringsledare och religiösa ledare. Hon spelade Sabrina i TV-programmet Cielito Lindo 1993, ihågkommen för frasen "Minchia Sabbry!". Hon har skrivit 14 humoristiska böcker fram till 2014, som ofta refererar till könsorgan som Walter och Iolanda. Hennes arbete inkluderar framträdanden i Avanzi (Rai Tre) och roller i filmer som Tutti giù per terra och Tre uomini e una gamba. Hon har varit en regelbunden gäst i Mai dire gol sedan 1997 och medvärd för Sanremo Music Festival 2013 och 2014 med Fabio Fazio. Hon tilldelades De Sica-priset av Italiens republiks president 2007, och utsågs till Bästa kvinnliga på italiensk television både 2013 och 2014. För närvarande medverkar hon regelbundet i Rai 3:s kvällsprogram Che tempo che fa, och från den 15 oktober 2023 kommer Littizzetto och Fabio Fazio att flytta till Warner Bros Discovery-nätverket (NOVE). Anmärkningsvärt är att hon mottog den hedersbetygelsen "Gran cornuta 2021" från karnevalen i Putignano, en utmärkelse som symboliserar kvickhet och intelligens i Bari-regionen.
Massimo Ghini är en italiensk skådespelare född i Rom den 12 oktober 1954. Hans föräldrar separerade när han var tre år gammal; hans far kom från Parma och hans mor var romersk. Han inledde sin karriär som underhållare i turistbyar och arbetade även som röstskådespelare och radiovärd tidigt. Under dessa formativa år blev han vän med Fabrizio Bentivoglio och Armando De Razza, och fick tidigt erkännande som teaterskådespelare. Massimo Ghini har samarbetat med framstående regissörer inklusive Franco Zeffirelli, Giorgio Strehler, Giuseppe Patroni Griffi och Gabriele Lavia, och till och med uppträtt tillsammans med Vittorio Gassman i Shakespeares Otello . Ghini’s filmkarriär började med en roll i Speed Cross (1979). Han har medverkat i ett stort antal filmer under sin karriär, däribland La neve nel bicchiere (1984), Secrets Secrets (1984), Lethal Obsession (1987), Italia-Germania 4-3 (1990) där han spelade Federico, och Living It Up (1994). Han porträtterade även Roberto Rossellini i Celluloide (1996) och gjorde rösten till Nicolas Cage i Via da Las Vegas . Han fick internationellt erkännande för sin roll i La tregua (1997). Hans filmografi inkluderar medverkan i Paolo Virzìs La bella vita (1994) och Tea with Mussolini (1999), där han spelade sin far, samt en Illycaffè-reklam regisserad av Francis Ford Coppola år 1999. Massimo Ghinis arbete sträcker sig bortom film. Han spelade kapten Felici i Segreti segreti (1984) och Valenzani i Compagni di scuola (1988). Han porträtterade Angelo Roncalli, senare påven Johannes XXIII, i miniserien Papa Giovanni - Ioannes XXIII (2002), och Antonio Meucci i en TV-film om uppfinningen av telefonen år 2005. Han medverkade i serien Raccontami (2006-2008) och deltog i flera av Neri Parentis cinepanettoni-filmer mellan 2005 och 2010. År 2011 vann han sångtävlingen Lasciami cantare! och spelade i musikalen La Cage aux Folles . Han var värd för lanseringsevenemanget för Agon Channel år 2014, och medverkade i Non si ruba a casa dei ladri (2016). För närvarande är han planerad att medverka i Hotel Costiera (2025) och medverkade senast i The New Pope (2020).
En italiensk filmaktör, komiker och tv-programledare, Raimondo Vianello, föddes i Rom den 7 maj 1922. Han tillbringade sin ungdom i Pula och avled i Milano den 15 april 2010, 87 år gammal, på grund av njursvikt. Hans konstnärliga karriär sträckte sig över sextio år och etablerade honom som en av pionjärerna inom italiensk television tillsammans med Mike Bongiorno och Corrado. Vianello föddes i Rom men tillbringade decennier i Dalmatien innan han flyttade till Milano, där han levde och avled. Vianellos karriär började i slutet av 1940-talet, först som komiker och manusförfattare inom film. Han tjänstgjorde kortvarigt som underofficer i Bersaglieri under den italienska sociala republiken, då han anslöt sig 1943 vid ungefär 20–21 års ålder, och tillfångatogs av amerikanska trupper under andra världskriget. Han tillbringade tid i ett krigsfångeläger nära Pisa, en erfarenhet som möjligen påverkade hans beslut att satsa på skådespeleri istället för en militär eller juridisk karriär, som hans föräldrar önskade. Under denna period delade han lägret med framtida prominenta personer som Dario Fo, Enrico Maria Salerno och Walter Chiari. Från 1954 till 1959 var han medprogramledare i den satiriska programmet Un due tre tillsammans med Ugo Tognazzi, ett program som avbröts 1959 efter en sketch om president Giovanni Gronchi. Under hela sin karriär medverkade Vianello i 79 filmer mellan 1947 och 1968 och ledde ett stort antal tv-program. Dessa inkluderade flera lördagsprogram på RAI under 1970-talet, frågesporter som Zig Zag och Il gioco del 9 , samt sportpratshowen Pressing från 1991 till 1999. Vianello var också programledare för Sanremo Music Festival 1998. Kanske är han bäst känd för situationenkomedin Casa Vianello , som han och hans fru, skådespelerskan Sandra Mondaini, medverkade i – de gifte sig 1962. Programmet sändes från 1988 till 2008 och visades på Canale 5 och senare Rete 4, där Vianello och Mondaini spelade sig själva. Deras sista gemensamma framträdande var i tv-filmen Crociera Vianello 2008.
Albanien
1
Armenien
1
Argentina
24
Österrike
28
Australien
22
Azerbajdzjan
1
Belgien
13
Bulgarien
31
Benin
2
Bolivia
1
Brasilien
12
Kanada
48
Schweiz
17
Chile
8
Kamerun
1
Kina
7
Colombia
2
Tjeckien
7
Tyskland
188
Danmark
17
Dominikanska republiken
1
Algeriet
2
Estland
5
Egypten
4
Spanien
74
Finland
15
Frankrike
211
Storbritannien
148
Ghana
3
Grekland
18
Guatemala
1
Ungern
7
Indonesien
8
Irland
20
Israel
9
Indien
11
Irak
3
Iran
6
Jamaica
1
Japan
35
Kenya
3
Sydkorea
20
Kazakstan
1
Libanon
5
Lettland
1
Marocko
17
Myanmar (Burma)
1
Malta
1
Malawi
2
Mexiko
28
Malaysia
7
Nigeria
19
Nicaragua
2
Nederländerna
2
Norge
12
Nepal
3
Nya Zeeland
9
Peru
2
Filippinerna
35
Pakistan
7
Polen
8
Portugal
7
Qatar
1
Rumänien
1
Serbien
3
Ryssland
9
Saudiarabien
4
Sverige
101
Slovenien
4
Slovakien
2
Thailand
2
Tunisien
4
Turkiet
5
Taiwan
1
Ukraina
1
Uganda
7
USA
213
Uruguay
1
Uzbekistan
1
Vietnam
1
Sydafrika
2
Italien har en rik tradition av komedi som sträcker sig över teater, film, television, liveframträdanden och modern stand-up. Italienska komiker har utvecklat många olika former av humor genom åren, från teaterkomedi och kabaré till observationell stand-up, satir och sketchkomedi.
GiggleTimes katalog sammanställer italienska komiker, stand-upkomiker, komediskådespelare, artister och andra personligheter kopplade till italiensk komedi och underhållning. Bläddra igenom profilerna ovan för att upptäcka komiker från olika generationer och lära dig mer om deras karriärer och arbete.
Stand-upkomedi har blivit en alltmer synlig del av den italienska nöjesbranschen, med artister som uppträder på komediföreningar, teatrar, kulturella platser och festivaler över hela landet.
Italienska stand-upkomiker hämtar inspiration från ett brett spektrum av ämnen, inklusive vardagslivet, relationer, arbete, familj, kultur och det samtida samhället. Vissa artister fokuserar på personliga berättelser och observationell humor, medan andra använder sig av satir, ironi, karaktärer eller mer experimentella former av komedi.
Milano och Rom är viktiga centra för liveunderhållning och komedi, medan komiker också uppträder i städer och regioner över hela Italien. Tillväxten av digitala plattformar har gett nyetablerade artister ytterligare sätt att bygga en publik utöver den traditionella komediscenen.
Kabaret har en viktig plats i italiensk komedi, och knyter liveunderhållning med musik, teater, satir och humor. Italiensk kabaret har producerat artister och komedigrupper vars arbete nått publiken genom både liveshower och television.
Landets tradition av teaterkomedi fortsätter också att påverka moderna utövare. Italienska komiker kan kombinera manusmaterial, karaktärer, fysisk humor, improvisation och interaktion med publiken istället för att enbart förlita sig på det traditionella stand-up-formatet.
Denna blandning av teatraliska och samtida tillvägagångssätt ger italiensk komedi ett brett spektrum av stilar och framträdandeformat.
Filmen och televisionen har spelat en stor roll i att introducera italienska komiker för bredare publik. Italien har en lång historia av komedifilmer och komiska skådespelare, där artister ofta rör sig mellan scen, television och film.
Italiensk television har också visat skämtprogram, varietéföreställningar, komediserier och underhållningsformat som hjälpt till att lansera och popularisera komiker. Vissa artister är främst kända som skådespelare, medan andra har kombinerat humor med skrivande, regi, programledning eller produktion.
Sambandet mellan italiensk komedi och film är särskilt starkt, med komiska insatser som utgör en viktig del av landets filmtradition.
Den italienska komediscenen fortsätter att förändras i takt med att nyare artister experimenterar med olika format och sätt att nå ut till publiken.
Utöver komediclubbar och teatrar använder sig komiker nu av poddar, YouTube, sociala medier och streamingplattformar för att publicera skisser, stand-upklipp och annat originalmaterial. Dessa plattformar har gjort det möjligt för nyblivna italienska komiker att utveckla publik oberoende och nå tittare bortom sitt lokala område.
Traditionell komedi och nyare digitala format existerar nu sida vid sida, vilket skapar möjligheter för en mängd olika artister och stilar.
Letar du efter italienska komiker, italienska stand-up komiker eller humorister från Italien? Utforska GiggleTime-katalogen ovan för att upptäcka komiker och humorpersonligheter från olika områden inom italiensk underhållning.
Använd sökfunktionen för att hitta en specifik komiker eller bläddra igenom profilerna för att upptäcka nya namn. Enskilda profiler kan innehålla biografisk information, karriärdetaljer, framträdanden, fotografier och andra intressanta fakta.
Oavsett om du är intresserad av italiensk stand-upkomedi, italiensk kabaré, komediskådespelare, italienska tv-komiker eller kända italienska komiker, gör GiggleTime det enklare att upptäcka personerna bakom italiensk humor.
Katalogen fortsätter att växa i takt med att nya italienska komiker och komedipersonligheter läggs till.
