Global talangkatalog

Komikerkatalog

Bläddra bland komikerprofiler, biografiska sammanfattningar, ursprungsland och officiella länkar.

Komikshower Flest följare Lägg till en komiker

Alla A B C D E F G H I J K L M N O P Q R S T U V W X Y Z

Kommande shower Verifierad Profiler med ägare

Börjar på F Verifierad Rensa alla

Visar 37-48 av 67 komiker

Verifierad Ej anspråk gjort

Spanien

Florentino Fernández

Florentino Fernández, även känd som Flo, är en spansk humorist, skådespelare, programledare och röstskådespelare. Född i Madrid den 9 november 1972, är hans fullständiga namn Florentino José Fernández Román. Han strävade ursprungligen efter att bli busschaufför, likt sin far, men vänner uppmuntrade honom att audition för 'Esta noche cruzamos el Mississippi' i början av 1990-talet. Han är för närvarande 52 år gammal. Innan han uppnådde berömmelse som artist, arbetade Florentino Fernández som säkerhetsvakt och ägnade sig kortvarigt åt bodybuilding 1998. Han fick erkännande genom sina karaktärer Lucas Grijánder och Krispín Klander, samt imitationer av Chiquito de la Calzada i 'Esta noche cruzamos el Mississippi' (Telecinco). Han fortsatte att medverka i TV-program som 'La sonrisa del pelícano' (Antena 3) med Pepe Navarro. Hans tidiga TV-arbete inkluderade programledningen för 'El informal' från 1998 till 2002, där han delade programledarrollen med Javier Capitán och analyserade aktuella händelser med humor. Florentino Fernándezs karriär spänner över en mängd olika roller. Han medverkade i '7 vidas', uppträdde som monologist i 'El club de la comedia' och deltog i teaterföreställningen '5hombres.com'. Han har även lånat sin röst till ett flertal animerade projekt, bland annat som Po i 'Kung Fu Panda'-serien (2008, 2011), Gru & Grus mamma i 'Despicable Me' (2010) och Noah och Xiro i 'Noah’s Ark' (2007). Ond och Fet Bastard i 'Austin Powers: International Man of Mystery'. Han har medverkat i filmer som 'El oro de Moscú,' 'Una de zombis,' 'Torrente 2,' 'Torrente 3' och 'Isi/Disi, Amor a lo Bestia', med kameoframträdanden i Torrente-filmerna. Han samarbetade med Josema Yuste från 2007 i pjäsen 'Una pareja de miedo' och senare i sketchkomediserien '¿Y ahora que?'. Han programledde 'Tonterías las justas' från maj 2010 till juli 2011, följt av uppföljarprogrammet 'Otra movida' från augusti 2011 till 2012. Han programledde sedan 'Así nos va' från februari 2013. Florentino Fernández är fortfarande aktiv inom underhållningsbranschen. Han har nyligen samarbetat i Telecinco's Gran Hermano 15 och ska presentera ett program som heter Killer Karaoke på Cuatro tillsammans med Patricia Conde. Han gillar att laga mat och deltog i MasterChef Celebrity, där han slutade på andra plats. Just nu arbetar han på ett nytt projekt med José Mota och Santiago Segura, och har medverkat i Bertín Osbornes program Mi casa es la tuya. Han har arbetat på olika kanaler, inklusive Telecinco, Cuatro, Neox, La Sexta och Antena 3 under sina över tre decennier inom underhållning.

Visa profil

Verifierad Ej anspråk gjort

Egypten

Fouad el-Mohandes

Den egyptiske underhållaren Fouad El Mohandes, vars fullständiga namn var Fouad Zaki Mohamed Elmohandes, arbetade som komiker, scenaktör och filmaktör i 50 år, med start på 1950-talet. Fouad, son till Zaki Mohamed El Mohandes, föddes i Kairodistriktet Abbassia den 6 september 1924, in i en intellektuell familj; hans far hade tjänsten som lingvist och dekan för Dar al-Ooloms fakultet. Han gick på Al-Azab Turkiska skolor och inspirerades av Naguib Al Rehanis komiska stil, och anslöt sig till och med kortvarigt till hans teatergrupp. El Mohandess yrkesliv började med en roll i 'Bint El Giran' (Grannens dotter) 1954. Han medverkade ofta tillsammans med sin dåvarande fru, Shwikar, och bildade ett välkänt komiskt radarpar som debuterade i 'El Sekreteer El Fenni' (Den tekniska sekreteraren). Han minns med värme för roller som ‘Sapawy’ i *Aelet Zizi*, ‘Zaki / Mr.X.’ i *Akhtar ragol fi el aalam*, samt ‘Bassiouni’ i *El Ard El Tayyeba*. Fouad El Mohandes uppnådde sin största framgång under 1960-talet, inte minst med Adel Emam i den teaterföreställningen *Ana w Huwwa w Hiyya*. Utöver skådespeleri hade El Mohandes en betydande närvaro på radion. Under en period som översteg 15 år presenterade han program som *Aaelet marzouk*, *Sa'aa le albek* och *Kilmitein Wi-Bas*; ‘Sayed Afandi’ medverkade först i det sista programmet 1968. Han skapade också populära barnpussel kallade 'Fawazeer Amo Fouad' under Ramadan på 1980- och 1990-talen och spelade i barnteaterföreställningar som 'Hala Habibti', där han tog upp sociala budskap relaterade till exempelvis barnhem. Han medverkade i ungefär 70 filmer, inklusive *Ayoune Sahrana* (Vigil Eyes), *Bayn El Atlal* (Between the Ruins) och *Roheya Etkhatfet* (Roheya Was Kidnapped). Han sjöng också många barnvisor som 'Eid Milad Abu El Fassad' och 'Rayeh Ageeb El Deeb Min Dele.' Fouad El Mohandes avled den 16 september 2006.

Visa profil

Verifierad Ej anspråk gjort

Italien

Francesco Salvi

Francesco Salvi, född den 7 februari 1953 i Luino, en stad nära den italienska gränsen mot Schweiz, är en mångfacetterad italiensk underhållare. Han identifierar sig som skådespelare, komiker, kabaréartist, sångare, humorist, regissör, författare och översättare. Hans tidiga karriär inkluderade arbete som grafisk designer inom reklam och framträdanden med det teatrala företaget Nisba på regionala turnéer. Han studerade vid Konstinstitutet i Urbino och fortsatte senare med arkitektur i Florens, där han tog examen med utmärkelse från Poltekniska Universitetet i Milano med en avhandling om symbolism i arkitektur. Salvi fick också en introduktion till filmanimation från Bruno Bozzetto. Salvi började sin karriär på mitten av 1980-talet och fick snabbt erkännande för sina komiska talanger. Från 1985 till 1987 var han en huvudkaraktär i den satiriska TV-underhållningsprogrammet Drive In , och därefter programledare för Studio 5 på Canale 5 från 1986 till 1987. Han skapade sedan och medverkade i MegaSalviShow från 1988 till 1989, vilket visade sig vara en stor succé. Titellåten, 'C'è da spostare una macchina,' hamnade på topplistorna i Italien och gav honom en Telegatto-utmärkelse för dess musikvideo 1989; den blev också programmets öppningstema. Salvi gjorde även sin regidebut 1989 med Vogliamoci troppo bene och deltog samma år i Sanremo Music Festival med 'Esatto!'. Han fortsatte att uppträda i Sanremo flera gånger mellan 1990 och 1996. Under 1990-talet fortsatte Salvi sin mångfacetterade karriär. Han medverkade i satiriska musikalshower som L'Odissea (1991) där han spelade Telemachus och Polyphemus, och I Tre Moschettieri (1991) som Athos. År 1992 samarbetade han om en seriestripp för tidskriften Topolino och medprogramledde den varietéshowen La strana coppia med Massimo Boldi. Han arbetade också på radioprogrammet Radiotopogiro för Rai Radio 2 från 1995 till 1996. Salvis komiska mångsidighet demonstreras ytterligare genom hans framträdanden i Striscia la notizia som programledare och falsk kulturkorrespondent, samt hans röstskådespeleri av huvudkaraktären i den animerade serien Lupo Alberto från 1997. Han har fått många utmärkelser, inklusive en nominering för Silver Ribbon som bästa skådespelare 2001 och priset "Penisola Sorrentina Arturo Esposito" för Bästa Manliga Karaktär 2008. Hans arbete refereras ofta i 'Anche le formiche nel loro piccolo s'incazzano'. Han släppte åtta album, vilket resulterade i fem platina- och sju guldskivor.

Visa profil

Verifierad Ej anspråk gjort

Frankrike

Francis Blanche

Francis Blanche, född François Jean Blanche den 20 juli 1921 i Paris, var en mångfacetterad fransk artist. Han arbetade som skådespelare, sångare, humorist och författare. Hans far, Louis Blanche, var skådespelare på scen, och hans farbror, Emmanuel Blanche, var målare. Hans intellektuella gåvor märktes från barndomen; han avslutade gymnasiet vid fjorton års ålder, vilket då var ett rekord för den yngsta personen i Frankrike. En hjärtattack, orsakad av hans obehandlade typ 1-diabetes, ledde till hans död i Paris den 6 juli 1974; han var 52 år gammal. Blanches karriär började med tidiga radioprogram 1944 på Radio-Bretagne i Rennes. Han fick ett större genomslag under 1940- och 1950-talen som en del av Robert Dhérrys teaterkompani, Les Branquignols, och medverkade i filmen Ah! Les belles bacchantes (1954) med dem. Han samarbetade ofta med Pierre Dac, och bildade ett komiskt radarpar som skapade verk som Le Sâr Rabindranath Duval (1957). Tillsammans producerade de den radioteaterprogramserie Malheur aux barbus , som sändes från 1951 till 1952, och återupplivade den senare som Signé Furax , som visades från 1956 till 1960 med över 1 000 dagliga avsnitt. Han var också känd för att uppfinna och skriva berömda telefonväxeltroller som sändes i radio. Under hela sin karriär medverkade Blanche i ett stort antal scenproduktioner, däribland Tartuffe och Néron , och spelade i operetten Chevalier du Ciel (1955). Han medverkade i över tjugo filmer, inklusive Frederica (1942), De är tjugo (1950) och Les Tontons flingueurs (1963) där han spelade Maître Folace. Han samarbetade ofta med filmregissören Georges Lautner, och medverkade även i Les Barbouzes (1964). Blanches komiska stil involverade ofta parodier på klassisk musik; till exempel skapade han ett stycke baserat på Schuberts 'Die Forelle' och förvandlade Beethovens 5:e symfoni till en musikalisk hyllning till klädnypan. Han skrev flera verk, däribland Mon oursin et moi (1972) och Pensées, répliques et anecdotes (1972). Han är begraven på kyrkogården i Èze.

Visa profil

Verifierad Ej anspråk gjort

Frankrike

Francis Ginibre

Francis Ginibre är en fransk komiker och humorist, född den 17 juni 1959 i Toulouse, Frankrike. Han tillbringade sin barndom i Toulouse och tog en examen från École des Beaux-Arts, där han studerade bildkonst vid Toulouse School of Fine Arts. Han inledde ursprungligen en karriär inom konsten och tog ett diplom från institutionen. I början av 1980-talet skiftade han fokus till musik och blev en självlärd trummis. Han spelade trummor i flera band, ofta med dansmusik för att försörja sig, och deltog till och med i tidiga turnéer och framträdanden på grund av sitt engagemang i en kör. En avgörande händelse i Ginibres karriär inträffade i början av 1980-talet när han träffade Éric Carrière, som behövde en trummis. Detta möte ledde till den omedelbara bildandet av komediduon Les Chevaliers du Fiel. De bildade ett professionellt och vänskapligt partnerskap och uppträdde tillsammans under det scennamnet. Deras första show var 'Le détournement d’avion le plus fou de l’année,' och de uppnådde betydande erkännande med hitsången 'La Smica 2000' år 1996. De har medverkat regelbundet i tv och radio, och 1995 flyttade de till Paris. Ginibre har också erfarenhet av att skriva för andra artister; han har skrivit sketcher och medverkat som medförfattare för olika artister, inklusive Les Vamps och Michel Galabru, och bidragit till tv- och radioprogram. Ginibres arbete sträcker sig bortom stand-upkomedi. Han har medverkat i flera filmer, bland annat Repas de famille (2014), Les Municipaux, ces héros (2018), Les Municipaux, trop c'est trop (2019) och Bingbodi (1998). Han regisserade och spelade i Municipal Hero (2018) och Municipal Hero, Too Much is Too Much (2019) tillsammans med Éric Carrière. År 2016 grundade de tillsammans Championnat du monde du cassoulet de Toulouse , vilket visar ett intresse för lokal kultur. För närvarande fortsätter Ginibre att upprätthålla en regelbunden scennärvaro och uppträder med Les Chevaliers du Fiel i deras show "Vacances à Dubaï." Deras humor är rotad i vardagslivet, och deras show 'Le Best of collector' förblir populär. Han spelade också i pjäsen 'Vacances d'enfer' på Théâtre du Gymnase Marie Bell från och med 14 januari 2011, som beskrivs som en parodi på boulevardteater.

Visa profil

Verifierad Ej anspråk gjort

Italien

Franco Bracardi

Född den 16 mars 1937 i Rom, var Franco Bracardi en italiensk underhållare med många talanger, inklusive skådespeleri, komponerande, pianospel och stand-upkomik. Han avled i Rom den 28 februari 2005, bara två veckor innan sin 70-årsdag. Bracardis yrkesliv sträckte sig över många år och involverade musik, television, radio och film, vilket cementerade hans rykte som en framstående person under den gyllene eran av italiensk radio och television. Bracardi började sitt yrkesliv inom musiken under första halvan av 1950-talet, och arbetade som jazzpianist på nattklubbar samt som ackompanjatör. Han anslöt sig till beatgruppen The Flippers på 1960-talet, där han spelade piano tillsammans med Lucio Dalla. The Flippers, som även inkluderade medlemmar som Maurizio Catalano, Max Catalano, Benny Amoroso, Fabrizio Zampa, Romolo Forlai, uppnådde betydande framgång mellan 1960 och 1966, och vann till och med Cantagiro 1963 med 'I Watussi'. Han debuterade som skådespelare och komiker runt mitten av 1960-talet på kabaréen 'Setteperotto', tillsammans med personer som Villaggio, Pippo Franco och Enzo Jannacci. Under denna period komponerade han även låtar för Mina, Mireille Mathieu och Raffaella Carrà, inklusive Mireille Mathieus "Une chanson," som nådde 12:e plats i Sanremo 1968. Bracardi fick ett brett erkännande från och med 1970 genom sitt arbete i radiovarietyshowen 'Alto gradimento', ledd av Renzo Arbore och Gianni Boncompagni. I programmet komponerade han musiken, skrev material och skapade minnesvärda karaktärer som Solforio, Mortification och Pallottino. Han samarbetade ofta med Renzo Arbore och medverkade i program som 'Quelli della notte'. Han fortsatte att arbeta som författare för RAI-televisonen i över tio år, och bidrog även till Discoring. Han medverkade i flera filmer, inklusive Splendori e miserie di Madame Royale, Io la conoscevo bene, fyra filmer med Totò, och anmärkningsvärt som Lino Banfis kusin i komedin Vieni avanti cretino från 1982. Han var officiell pianist för Maurizio Costanzo i hans långkörande televisionsprogram 'Maurizio Costanzo Show', där han improviserade för att framhäva eller mjuka upp olika ögonblick, och komponerade temasången 'Se penso a te' för programmet 1985. Han är ihågkommen för att ha skapat surrealistiska karaktärer på radio och för att ha komponerat ett stort antal framgångsrika låtar för Raffaella Carrà mellan 1970- och 1980-talen, inklusive ‘A far l’amore comincia tu’, ‘Ballo ballo’ och ‘Pedro’.

Visa profil

Verifierad Ej anspråk gjort

Italien

Franco Franchi

Franco Franchi, född Francesco Benenato i Palermo, Sicilien, den 18 september 1928, var en italiensk skådespelare, komiker och sångare. Han avled i Rom den 9 december 1992. Född som den fjärde av arton barn i en fattig familj, upplevde han en svår barndom, inklusive perioder av kringsträvande arbete efter att ha avslutat endast tre år i skolan. Dessa erfarenheter inkluderade arbete som ikonmakare, konditorassistent och stationsvakt, samt en kort tid som gatuförsäljare som spelade på bastrumman med komiska inslag. Franchi började sin karriär på 1950-talet och anslöt sig till Salvatore Polaras grupp 'Gli Striscianti' 1948. Han imiterade kända personer som Totò, Mussolini och Hitler, vilket visade tidig komisk talang. Han debuterade på Teatro Golden i Palermo 1950. Hans karriär fick betydande fart på 1960-talet efter att Domenico Modugno upptäckt honom och satt honom i rampljuset. Han samarbetade med Ciccio Ingrassia och bildade en komisk duo känd som Franco e Ciccio, vilket blev en definierande aspekt av hans yrkesliv. De inledde sina karriärer genom att uppträda på sicilianska teatrar. Duons humor, som de själva kallade "comicità sottoproletaria", fokuserade på satiriska imitationer av filmer både från Italien och utlandet; exempel inkluderar Krig à la italienska (1966), med Buster Keaton, och Ultimo tango i Zagarol (1973), en humoristisk tolkning av Sista dansen i Paris. De uppnådde betydande popularitet, och deras filmer stod för ungefär 10% av den italienska filmens intäkter mellan 1961 och 1970. Franco Franchi vann en Telegatto-pris för bästa humorprogram 1984 för Bene, bravi, bis, och medverkade ofta i tv, bland annat i program som Patatrac (1981-1982) och Canzonissima. Trots kritisk likgiltighet var Franco Franchi en av de mest populära komiska skådespelarna i italiensk film under 1960-talet.

Visa profil

Verifierad Ej anspråk gjort

Frankrike

François Cavanna

François Cavanna, född den 22 februari 1923 i Paris 14:e arrondissement, var en fransk författare och satirisk tidningsredaktör. Han avled den 29 januari 2014 i Créteil. Hans uppväxt i Nogent-sur-Marne präglades av hans italienske immigrantfar, Luigi Cavanna, som arbetade som murare, och hans mor, Marguerite Charvin. Omgiven av italienska immigranter från tidig ålder dokumenterade han dessa erfarenheter i sitt självbiografiska verk Les Ritals , publicerat 1978. Han tog sin folkskolebevis vid 12 års ålder och erhöll ett *brevet* 1939. Cavannas tidiga liv innefattade varierande anställningar; vid 16 års ålder arbetade han som postbud, frukt- och grönsakssäljare samt murarelev. Hans journalistiska karriär började 1945 med Libération. Han beordrades att flytta till Bordeaux 1940 på grund av andra världskriget, och från 1943 till 1945 tvingades han till tvångsarbete (STO) i Berlin. Under denna tid inledde han en relation med Maria Tatarchenko, en ukrainsk arbetare, som han ägnade Les Russkoffs till 1979. Han var med och grundade flera satiriska tidningar, inklusive Hara-Kiri , Hara-Kiri Hebdo , Charlie och Charlie Hebdo , och bidrog avsevärt till deras skapande och framgång. Han skrev inom olika genrer, inklusive reportage, satir, essäer, romaner, självbiografi och humor. Cavannas humoristiska stil kännetecknades av en blandning av skämt, absurditet, coq-à-l’âne (snabb association), satir och hån. Hans verk gränsade ofta till surrealismen och hånade frekvent presentationen av vetenskap och forskare. Han översatte sex böcker om kända serietecknare, inklusive Li'l Abner 1971 och L'Univers impitoyable de Gary Larson 1988. Han kom på idén att byta namnet på Hara-Kiri till Charlie Hebdo i november 1969 efter dess bannlysning. Han medverkade i det franska litterära talkshowen Apostrophes 1978, där han ökänd blev för att ha sagt åt Bukowski att "hålla tyst". Les Ritals , som först publicerades i kapitel i Hara-Kiri från 1976, anpassades till en pjäs som utforskar teman om invandring och berör många familjer. Han mottog Prix Interallié 1979 för Les Russkoffs . Hans sista bok, Lune de miel , behandlade hans Parkinsons sjukdom.

Visa profil

Verifierad Ej anspråk gjort

Belgien

François Damiens

Belgiska skådespelaren, komikern och mediepersonligheten François Damiens är känd under den titeln. Född den 17 januari 1973 i Uccle, Bryssel, inledde han sin karriär med dolda kameravideor på 1990-talet. Han studerade vid Collège Cardinal-Mercier i Braine-l'Alleud, med fokus på naturvetenskap och ekonomi, och fortsatte sina studier vid École pratique des hautes études commerciales, specialiserad inom internationell handel. Efter en praktikperiod i Australien började han arbeta inom den audiovisuella sektorn. Från och med 1999 steg François Damiens fram i Belgien under 1990-talet, ursprungligen som assistentproducent för RTL TVI:s program med hemliga kameror 'Si c'était vous'. Han ersatte därefter Jean-Michel Zecca och blev permanent programledare, vilket visade hans talang. Det var under denna tid han skapade karaktären ‘François L’embrouille,’ känd för att vara en grinig, nedlåtande, inkompetent och oärlig person. Som François L’embrouille imiterade han olika yrkespersoner, vilket överraskade och irriterade sina mål i platser som fisk- och chipsbutiker, flygplatser, tandläkarmottagningar och skidorter. På grund av erkännandet slutade han filma dessa hemliga kameravideor år 2004. Efter detta flyttade Damiens till Frankrike för att fortsätta sitt arbete och uppnådde kändisskap där och i Schweiz genom bedrägerier som spreds via Canal+ och internet. Han har medverkat i över 50 filmer sedan 2000, inklusive OSS 117: Le Caire, nid d'espions (2006), Dikkenek (2006), Taxi 4 (2007) och JCVD (2008). Han gjorde sin regidebut 2018 med filmen Mon Ket . Damiens har fått många nomineringar och priser, inklusive en César-nominering för bästa manliga biroll 2011 för L’Arnacœur , en Magritte-nominering för bästa manliga biroll 2011 för L'Arnacœur och en César-nominering för bästa manliga huvudroll 2016 för Les Cowboys . Han utnämndes till riddare i den franska Orden för konst och litteratur 2011. Han fortsätter att arbeta som skådespelare och medverkar i filmer som 8 Rue de l'Humanité (2021).

Visa profil

Verifierad Ej anspråk gjort

Kanada

François Massicotte

Efter mer än 35 år inom komedin är François Massicotte en erkänd och erfaren artist. Han är en kanadensisk komiker, och turnerar för närvarande live med sin åttonde soloföreställning, '8.0!'. Föreställningen, som han släppt, utforskar relaterbara teman som familj, relationer, föräldraskap och åldrande. Massicotte strävar efter att hjälpa publiken att känna igen sig i hans berättelser, med hjälp av humor och hån för att diskutera dessa ämnen. Framträdanden beskrivs som energiska och involverar självironi och humoristisk berättande; han är känd för sin smittsamma scenergi. Massicottes aktuella turnésträckningar omfattar 2026-2027, med föreställningar planerade i större amerikanska städer och teatrar. Specifika platser inkluderar Théâtre Petit Champlain i Québec, samt platser som 1, rue Dunlop Ouest i Barrie, och Théâtre le Sésame i Kingston. En föreställning är planerad på Pavillon Bonnie Glen i Alexandria den 10 maj 2026, kl. 19:00. Centre des arts Shenkman i Orléans arrangerar också en show. Entrépriset varierar beroende på faktorer som hur många som vill delta, var du sitter, arenans storlek och om biljetter finns kvar; vissa premiumtjänster ingår inte vid alla föreställningar. Listorna uppdateras regelbundet i takt med att arenorna bekräftar datum. François Massicotte är pappa till fem barn, vilket påverkar teman som utforskas i hans komedi. Hans agent är Luc Quintal, och PGI INTERNATIONAL hanterar hans bokningar. Föreställningen '8.0!' fortsätter att turnera, med potentiellt ytterligare marknader som kan läggas till under året. Information om bekräftade turnédatum och biljetter finns på https://lepointdevente.com/billets/francoismassicotte, och CEPEO är en copresenter för vissa evenemang.

Visa profil

Verifierad Ej anspråk gjort

Frankrike

François Rollin

Född den 31 maj 1953 i Malo-les-Bains (numera Dunkerque), är François Maurice Rollin, professionellt känd som François Rollin, en fransk skådespelare, komiker, författare och manusförfattare. Han tog examen från ESSEC handelshögskola 1975 och började sin karriär som journalist för Le Monde från 1976 till 1991. Under denna tid utvecklade han sina humoristiska färdigheter som kolumnist i publikationer som 'Vu de gauche' och 'Fluide glacial', och finslipade en unik syn på aktuella händelser. Rollins komiska resa började med bidrag till olika mediekanaler. Han var en del av burleskgruppen Tchouk Tchouk Nougâh på 1980-talet och bidrog som manusförfattare till Merci Bernard mellan 1982 och 1984. Han fick bredare erkännande med TV-serien Palace 1988, där han var en av författarna och skapade den populära karaktären ”Professeur Rollin.” Karaktären blandar surrealistisk och absurd humor med samhällssatir, ofta presenterad som en lekfull och artikulerad professor i sina soloföreställningar. Han skrev även för den satiriska nyhetsprogrammet Les Guignols de l'info från 1989 till 1990. Rollins verk sträcker sig över olika medier, inklusive film, TV, litteratur och scen. Han medverkade i Pendant ce temps nos deux héros 1988, spelade i Hirondelles de saucisson , som han även skrivit, 1990, och hade huvudrollen i Colères 1996 och återigen 2008. Han regisserade L'Envol du pingouin 2000, 2006 och 2008, och har skrivit ett flertal böcker, bland annat J'ai réfléchi pour vous (2001), Les Grands Mots du professeur Rollin (2006), Les Belles Lettres du professeur Rollin (2007) och Sophie Mounicot, c'est mon tour! (2008). Han medskrev verk som Astier et Rollin posent les bases de la pensée moderne med Alexandre Astier 2009, och Epîtres med Arnaud Joyet & Arnaud Tsamere 2016. Han spelade kung Loth i serien Kaamelott . Raymond-Devos-priset för det franska språket tilldelades Rollin 2009. Även om han slutade med soloföreställningar 2017, fortsätter han att dyka upp i radiostationer som France Inter, Europe 2 och France Culture, och är en regelbunden medlem av 'Les Grosses Têtes' på RTL sedan 2016. Han har nyligen anslutit sig till Matthieu Noëls program ‘Zoom Zoom Zen’ på France Inter och kommer regelbundet att medverka i 'La semaine de campagne' från september 2026.

Visa profil

François-Xavier Demaison, komiker från Frankrike

Verifierad Ej anspråk gjort

12 mars 2027 Frankrike

François-Xavier Demaison

François-Xavier Demaison är en fransk skådespelare och komiker, född den 22 september 1973 i Asnières-sur-Seine. Hans uppväxt präglades av sina föräldrars yrken; båda är jurister, hans far specialiserad inom affärsjuridik och hans mor inom socialrätt. Han gick på Sainte-Croix de Neuilly skola och senare Lycée Pasteur i Neuilly-sur-Seine, där han genomgick förberedande kurser. Han började studera teater, men bytte sedan fokus till ekonomi och tog en masterexamen i juridik samt en masterexamen i statsvetenskap från Université Paris-Nanterre 1995. Han gick kortvarigt på IEP (Institut d'études politiques) i Paris innan han inledde en karriär utanför scenkonsten. Innan han fann sin plats inom komedin, arbetade Demaison som revisor och anslöt sig sedan till Landwell & Associés (PwC), med specialisering i internationell beskattning. Denna erfarenhet inkluderade en praktikperiod på deras New York-kontor i augusti 2001. En betydande händelse under den perioden var att bevittna attackerna den 11 september från sitt Manhattan-kontor. Efter denna traumatiska upplevelse återvände han till teatern och visade en förnyad hängivenhet för skådespeleri. År 2002 investerade han 5000 € för att sätta upp sin egen show, 'Akt Två', som hade premiär på Théâtre du Gymnase Marie Bell i Paris den 2 december 2002. Demaisons karriär har omfattat olika roller och projekt. Han har medverkat i musikvideos för Kool Shen och Kayliah, samt haft mindre roller i filmer som Tout pour plaire , Olé! och L'Auberge rouge . En anmärkningsvärd prestation var gestaltandet av Coluche i den biografiska filmen från 2008, Coluche : L'Histoire d'un mec , vilket gav honom en César-nominering för Bästa manliga huvudroll 2009. Andra filmframträdanden inkluderar roller i Disco , Le Premier Jour du reste de ta vie , La Chance de ma vie , Moi, Michel G., milliardaire, maître du monde , Le Petit Nicolas (där han spelade Bouillon) och Comme des frères . Han producerade även 'A story pour les gens qui believe in dreams' tillsammans med Samuel Le Bihan. Demaison fortsätter att arbeta som humorist och skådespelare.

Visa profil